Little Marbles briljerar

Håkan Hellström var med i SVTs Robins förra veckan och som vanligt sade han många smarta saker. Bland annat att i princip alla kan göra bra musik om de verkligen vill och får möjlighet att utvecklas. Jag tror faktiskt att det är så. Mitt bevis är Little Marbles. Jag kommer som bekant från Norrköping och nästan alla som sysslar med musik där får utrymme i de lokala tidningarna och får spela på olika tillställningar. För några år sedan dök Little Marbles upp. De såg helt vansinniga ut, i sinnessjukt färgglada hippiekläder och knäppa frisyrer, och dessutom var de väldigt unga – två saker som garanterade att de skulle få ganska mycket utrymme i staden som annars bara kan skryta om Eldkvarn och Markus Krunegård. Jag såg dem live för några år sedan och hade inget positivt att säga. De var nästan provocerande kycklinggulliga och deras nonsenstexter kändes bara meningslösa. De hade attityd, men det var allt. Några år senare känns det helt fel att dissa två småtjejer som försöker göra musik, men jag ursäktar mig med att jag inte heller var särskilt gammal. Lite oväntat fortsatte Little Marbles att göra musik. De harvade runt och blev ganska snabbt upptäckta av Stefan Sundström som använde dem som förband. Ibland när jag är hemma i Norrköping kan jag se tjejerna på stan. Deras färgglada kläder livar upp den tråkiga Drottninggatan och det är omöjligt att inte småle. I somras hörde jag en låt på P3 som var riktigt bra och verkligen ryckte tag. Det är sällan jag känner så när jag lyssnar på radio. När jag sedan fick höra att det var Little Marbles som hade gjort låten, som heter Jag hoppar och trampar på ditt hjärta, blev jag väldigt förvånad. Den här hösten har jag helt och hållet ändrat uppfattning om Little Marbles vilket till slut har lett fram till den här hyllningsbloggen.

Jag hoppar och trampar på ditt hjärta är en fantastisk låt. Jag skulle nog kalla det för en av årets bästa låtar. Den har verkligen allt. Och det är smått förbluffande att Little Marbles har gjort den. Melodin, sången och texten är otroligt bra och medryckande och trots att jag lyssnat på den i flera månader har jag inte tröttnat än. Låten finns med på duons senaste album Vi slutar när vi är klara. Också albumet i sin helhet är förvånansvärt bra. Little Marbles har lyckats utvecklas till något helt eget. De är unika på den svenska popscenen, och de enda som de skulle kunna jämföras med är First Aid Kit som också består av två tjejer i samma ålder. First Aid Kit är kanske mer begåvade musikaliskt, men eftersom Little Marbles skriver sina låtar på svenska känns det som att deras musik träffar hårdare. Texterna är i de flesta fall riktigt bra. Trots att det fortfarande finns en del barnsliga inslag – och det ska det fanimej göra när det är två ungdomar som har skrivit låtarna – känns det mestadels som att det är två smarta och insiktsfulla tjejer som man har att göra med här.

Vi slutar när vi är klara är också oväntat spännande rent musikaliskt. Det är utan tvekan Jag hoppar och trampar på ditt hjärta som är skivans bästa låt, men det finns flera riktigt bra låtar att hämta. Ta min ungdom känns som Lily Allen på svenska medan den fina En galning på stan känns som en Jens Lekman-schlager. Och på Du får mig att förlora får de till ett riktigt skönt Beatles-psykedeliskt gung. Låten Svart Katt är svängig och gripande, med en riktigt bra text. Tjejernas sångröster har också utvecklats och nu sjunger de bättre än de flesta svenska poptjejer. Jag är helt enkelt otroligt imponerad och tycker att alla borde lyssna. Det här är kanske Little Marbles höjdpunkt, jag är tveksam om konceptet kommer fungera när de blir äldre, men med den här skivan har de fått min eviga respekt och beundran.

Spotify