lördag 6 november 2010

The Moviegoer – Walker Percy

För tio månader sedan var jag i New Orleans. När jag tittar på bilderna därifrån fylls jag av en konstig känsla av både sorg och glädje. Det var en fantastisk resa, på många sätt märklig och fylld av oväntade händelser samtidigt som vissa dagar var helt händelselösa. Jag känner att jag måste tillbaka till New Orleans någon gång innan jag dör. Det finns ingen annan stad som har fått mig att känna och tänka på samma sätt. För att tänka mig tillbaka till de där veckorna i Louisiana brukar jag lyssna på musik därifrån. Den här hösten har jag varit besatt av Aaron Nevilles tidiga inspelningar. Den senaste veckan har jag dessutom förlorat mig i en väldigt fascinerande roman som utspelar sig i New Orleans, nämligen Walker Percys The Moviegoer. Boken är en amerikansk klassiker och vann National Book Award 1962. Tillsammans med den betydligt lättsammare Dumskallarnas sammansvärjning är det den mest kända och älskade romanen som utspelar sig i NOLA. Jag kommer alltid hålla Ignatius J. Reilly vansinniga äventyr närmare hjärtat än den existentiella vandring genom New Orleans gator som Walker Percy erbjuder, men The Moviegoer är onekligen en riktigt bra bok som tvingar läsaren att tänka jobbiga tankar.

The Moviegoer är en av de mest melankoliska böcker som jag någonsin har läst. För att kunna uppskatta den måste man nog ha tänkt en del deppiga tankar om livet, framtiden, kärleken och meningen med allting. Walker Percy sätter stämningen för boken genom att inleda med ett tungt Kierkegardcitat om hopplöshet: ”the specific character of despair is precisely this: it is unaware of being despair”. Huvudpersonen Binx Bolling har ett stabilt jobb och bor i en trygg New Orleans-förort. Han var med i Koreakriget och hans rika familj har en massa problem. Binx börjar närma sig 30 år och vet inte riktigt vad han ska göra med sitt liv. Han alienerar sig och spenderar sina lediga stunder framför filmer – dåliga eller bra, det spelar ingen roll – på New Orleans olika biografer. Binx ser inte värdet i sitt eget liv och påstår att hans finaste och mest värdefulla minnen kommer från de filmer som han har sett. Han lever i ett vakuum och är rätt nöjd med det. Trots att han inte lider känner han att något saknas och börjar leta efter detta i New Orleans med omnejd. Han vandrar genom de kvarter där jag befann mig i början av året och letar efter detta något. Som alla andra som har gett upp nästan allt hopp om sina liv har han ingen aning om vad han letar efter. ”What is the nature of the search? you ask. Really it is very simple; at least for a fellow like me. So simple that it is easily overlooked. The search is what anyone would undertake if he were not sunk in the everydayness of his own life." Det hade kunnat bli tungt, men Walker Percy skriver på ett lätt och elegant sätt, och ibland blir det sorgliga ganska roligt. Eftersom jag också är en ”moviegoer” hittar jag många beröringspunkter med Binx och hans tankar om jakten efter mening känns därför oerhört intressanta och angelägna. Jämfört med John Kennedy Tooles levande skildring av New Orleans i Dumskallarnas sammansvärjning är Percy ganska kylig och distanserad när han skildrar världens mest spännande stad. Hos honom bär hela staden ett dystert skimmer. Det är en utmärkt plats för grubblande, melankoliska vandringar. The Moviegoer handlar om de tyngsta frågorna och om hur man aldrig kommer kunna hitta svaren på dessa. Men den handlar också om att allt inte är förlorat. Att alla kanske kan hitta sin plats ändå.

4 kommentarer:

Henrik Valentin sa...

Min pappa upplyste mig om att The Moviegoer också finns tillgänglig i svensk översättning av Staffan Holmgren från 1980. Biobesökaren heter den på svenska, och det tycker jag låtar ganska fint. Jag hittade en trevlig liten recension av boken här: http://bokerier.blogspot.com/2009/05/biobesokaren.html

Stick till biblioteket och låna! :)

PJ sa...

Jag vill till New Orleans och sitta på någon jazzklubb och bara vara... Frågan är om det är likadant nu som före Katrina - hur mycket "förändrades"?
Den boken ska jag läsa.

Henrik Valentin sa...

Jag tycker verkligen att du ska åka dit någon gång. Det är så häftigt som man tror att det ska vara och det finns många coola jazzklubbar. De "klassiska" delarna av staden skadades inte särskilt allvarligt av orkanen och det som blev förstört har byggts upp igen. Som vanligt är det de fattiga människorna som drabbas och i utkanterna av staden finns det områden som fortfarande är helt förstörda och förmodligen aldrig kommer byggas upp igen. Jag vet inte hur mycket som förändrats sedan Katrina i övrigt. Tror kanske att det är lite starkare gemenskap i staden nu: alla sluter upp kring football-laget och verkar genuint stolta :)

Du måste läsa Dumskallarnas sammansvärjning också. Utan konkurrens den roligaste boken som jag någonsin har läst. Den kan få vilken tråkig höst som helst att lysa upp. Helt sinnessjukt rolig!

PJ sa...

Ska bli!