Håkan Hellström på Hovet

Jag har varit ganska glad och förväntansfull de senaste dagarna. 2 steg från paradise känns fortfarande som årets bästa skiva och jag har inte tröttnat på någon av låtarna än. Jag har lärt mig låttexterna utantill i väntan på den stora dagen då jag äntligen skulle få höra de nya låtarna live. Och igår var det dags. Håkan spelade inför ett fullsatt Hovet och jag var där. Jag kom några timmar innan spelningen och fick äran att trängas med svettiga och lyckliga tonårstjejer längst framme vid scenen. Tidigare har jag aldrig riktigt förstått vad småtjejerna ser hos Håkan och varför de älskar hans musik så intensivt, men nu börjar jag faktiskt förstå. Det verkar som att alla (bortsett från några få haters, som blir allt färre till antalet) älskar Håkan. Han skulle kunna förena hela det svenska folket. Och beroende på vem man är hittar man självklart olika saker hos honom. Jag tror inte att jag har samma relation till Håkan som de unga tjejerna. Men jag respekterar dem och har inget emot att stå och hoppa framme vid kravallstaketet tillsammans med dem. Det var länge sedan jag såg Håkan senast och mina förväntningar på den här spelningen var förstås extremt höga, men Håkan och bandet lyckades infria alla mina förhoppningar. Det var en fantastisk spelning och de dryga två timmar som bandet höll på kändes som ett kort euforiskt ögonblick.

Håkan är stor. Helt sinnessjukt stor. När man sitter hemma och lyssnar på Håkans skivor känns han väldigt nära och relationen till honom blir ganska intim. Det är först när man ser honom live som man förstår hur stor han faktiskt är. För mig har det alltid varit problematiskt att dela mina idoler med andra människor, men när det gäller Håkan måste man försöka lägga det åt sidan. Alla älskar honom. Gensvaret från publiken är nästan bisarrt. Håkans samspel med publiken kan bara jämföras med Bruce Springsteen, fast det är mer intensivt och kärleksfullt än vad bossen har kunnat åstadkomma de senaste 30 åren. Det verkar som att alla i publiken kan alla Håkans låttexter utantill. Håkan älskar gensvaret och låter publiken sjunga varannan textrad. Det är väldigt häftigt och mäktigt, men samtidigt tar det lite fokus från bandet och Håkans egen sånginsats. För Håkan är det relationen till publiken som är det centrala. Han älskar oss och vill ge tillbaka av all den kärlek som vi har gett honom de senaste tio åren. Han upprepar flera gånger att det är tack vare oss som han står där. När spelningen är över sätter han sig på scenkanten och tittar på oss och ler.

Håkan och hans fantastiska band spelade en skön blandning av de bästa låtarna från den nya skivan och gamla favoriter. Jag fick höra nästan alla låtar som jag ville höra och jag kan inte tänka mig en bättre låtlista. Håkan sjöng riktigt bra och mellansnacket var sympatiskt. Hans ödmjukhet blir nästan provocerande i sammanhanget. Det känns fel att någon ska stå och vara så snäll och eftertanksam inför en fullsatt arena. Men Håkan är inte som alla andra och det är omöjligt att inte älska honom. Det var en fantastisk spelning på alla sätt. Ändå tycker jag att Håkan gör sig bättre på skiva. Jag har svårt att få ihop den Håkan som jag lyssnar på när jag är hemma med den Håkan som springer runt på Hovets scen. Det gör bara min bild av honom alltmer komplicerad. När Håkan på sina skivor framstår som något unikt och livsviktigt känns Håkan live mer som Sveriges svar på Bruce Springsteen. Det är inget fel med det, den här spelningen var bättre än någon Springsteenspelning som jag någonsin kommer få se, men samtidigt känns det som att något går förlorat när låtarna spelas inför den enorma publiken. Låtarna får en annan karaktär – de blir inte sämre, men annorlunda. Det känns inte längre som att budskapet är detsamma. Men framförallt är det kul att få se Håkan så glad och lycklig. Egentligen borde han förbjudas att spela River en vacker dröm. Bland rökmaskinerna och konfettiregnet blir det uppenbart att Håkan inte har nått sin högsta punkt än. Han är störst, men ändå känns det som att det här bara är början.