Jag har aldrig läst något liknande

Vad är en grafisk roman? Jag hör begreppet ganska ofta men det känns lite osäkert vad som menas. Ofta används det av människor som inte vill erkänna att de läser serietidningar. För i de flesta fall är grafiska romaner just gamla serietidningar samlade i en volym. Men det är uppenbarligen finare att säga att man läsa grafiska romaner än serietidningar. Det låter tungt, avancerat och häftigt medan ordet ”serietidning” för tankarna till Bamse och Fantomen. Inte fullt lika coolt. Jag vet inte riktigt om jag gillar begreppet ”grafisk roman”. I helgen läste jag däremot en bok som inte kan beskrivas på något annat sätt. En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret av Brian Selznick är helt unik och liknar ingenting som jag har läst tidigare. Formen fascinerar och bilderna berättar lika mycket som texten. Från den första teckningen är jag fast och jag blir väldigt berörd av den ganska sentimentala, men intressanta, berättelsen.

Hugo Cabret är ensam. Han lever på centralstationen i Paris. Efter att hans pappa dog och hans farbror försvann finns det ingen som bryr sig om honom eller ens vet att han existerar. Året år 1931 och Hugo lever ett hemligt liv på tågstationen. Han kommer från en släkt av urmakare och han jobbar i smyg med att skruva upp stationens alla klockor. Det enda han har kvar från sin pappa är en konstig automat som pappan hittade på vinden på ett museum. Automaten ser ut som en liten människa och är en komplicerad apparat som påminner om en klocka med kugghjul och fjädrar. Den är trasig sedan många år tillbaka men Hugo är övertygad om att automaten har ett meddelande från den döde fadern. Ett meddelande som kommer ge honom förståelse och mening med livet. För att laga automaten stjäl han kugghjul från en liten leksaksaffär på tågstationen. Den gamle mannen som jobbar där verkar först vara en uttröttad och deprimerad gubbe, men visar sig snart vara mycket mer.

Brian Selznick har inspirerats av gamla svartvita filmer och stora delar av boken består av mörka och grova blyertsteckningar med stark filmkänsla. Det är väldigt snyggt och imponerande och i flera stycken låter Selznick bilderna berätta allt. Antalet bilder är stort och med tanke på hur detaljerade och välgjorda de är måste det ha tagit evigheter att färdigställa boken. Selznick behärskar formen totalt och gör något helt eget. Estetiskt är allt perfekt. Mängden text på varje sida känns genomtänkt, antal bilder och deras komposition fungerar perfekt i samklang med texten och har man väl öppnat boken är det svårt att lägga den ifrån sig. Boken är över 500 sidor lång men tar inte många timmar att läsa igenom. Allt berättas med en väldig fart och ett gripande flyt. Berättelsen hade inte berört lika mycket om den hade presenterats på ett annat sätt. För i sig är det en rätt enkel historia om ett föräldralöst barn som hittar en mening med sitt ensamma och dystra liv. När berättelsen börjar ta form och visar sig handla om den gamla filmpionjären George Méliès och hans filmer blir det väldigt intressant och rörande. Jag känner flera gånger att det är svårt att hålla tillbaka tårarna. Framåt slutet blandas teckningarna med vackra svartvita fotografier och filmbilder som passar historien perfekt och En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret framstår mer och mer som ett litet mästerverk. Jag tänker förskräckt på hur nära det var att jag missade den. Boken marknadsförs som en barnbok och har ett fult omslag. Dessutom ges den ut av B. Wahlströms, ett förlag som jag försöker undvika bäst det går. Men jag är tacksam över att jag fick läsa den. Det är en roman som inte riktigt påminner om något som jag har läst tidigare. En film i bokform, en grafisk roman.