TV-spänning

När man är nedtryckt av arbete och skola får man försöka hitta vardagliga saker runt omkring sig att glädjas åt. Man börjar se fram emot konstiga saker. En del tycker säkert att det är tragiskt, men mycket av mitt liv kretsar kring populärkultur. Det är de saker som jag skriver om på den här bloggen som gör mig glad, och som får tillvaron att te sig lite ljusare. Ibland är det en Håkan Hellström-låt som gör skillnaden mellan en bra och dålig dag. De senaste veckorna har varit ganska tuffa skolmässigt. Jag famlar i mörkret och sliter som ett djur utan tydliga resultat. Veckans höjdpunkter är onsdagens skivrecensioner i DN och några TV-serier. Det är framförallt två TV-serier som förgyller mitt liv för tillfället - två otroligt spännande serier som får mig att se fram emot nya avsnitt. Damages och LOST är tillbaka med nya säsonger, och vad som försiggår i de serierna gör det svårt att sitta still framför skärmen. Pulsen ökar stadigt för varje avsnitt och livet känns lite enklare.

Damages är en invecklad thrillerserie som kretsar kring den beräknande och osympatiska stjärnadvokaten Patty Hewes och hennes komplicerade fall i New York. Det är en snyggt komponerad serie som alltid imponerar med genomtänkta storys och skickligt genomförda tidshopp. Skådespelarna är ruggigt välcastade och gör ett mycket bra jobb, och de får de flesta andra TV-skådisar att te sig som Hannah Montana. Särskilt Glenn Close, i rollen som Patty Hewes, får serien att höja sig över de flesta konkurrenterna. Trots alla intriger och nät av lögner och brott är det människorna och deras relationer som alltid står i centrum i Damages, och det gör serien oerhört intressant. Man bryr sig faktiskt om karaktärerna och vill veta hur det ska gå för dem. Den andra säsongen av Damages blev aldrig lika hyllad och omfamnad som den första – även om jag älskade den – och jag har inte sett några skriverier på svenska bloggar om den tredje säsongen. Ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg mycket av det som hände under den andra säsongen. Det hände så mycket hela tiden att allt har flutit ihop till ett raserat spindelnät av gripande TV-spänning. Den tredje säsongen känns nästan fristående från den föregående. Det enda man behöver veta är att relationen mellan Patty Hewes och Ellen Parson (spelad av den lysande Rose Byrne) är kärv. Det är visserligen inte så konstigt - Patty har förstört stora delar av Ellens liv. Med den vetskapen är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Fyra avsnitt har visats hittills och det börjar bli väldigt spännande vid det här laget. Den här gången kretsar det återigen kring en rik och osympatisk gubbe som har lurat en massa människor på stora summor pengar. Men den här gången verkar det handla mer om familjen än tidigare. Alla centrala karaktärer har olika familjeproblem och det driver dem till mer eller mindra dumma val. Samtidigt som den spännande storyn fortlöper i ”nutid” får vi ibland korta glimtar av vad som kommer hända sex månader senare, vilket skvallrar om att det kommer bli ännu mer spännande. Den här våren kommer bli lätt att uthärda så länge som Damages fortsätter att vara så här bra.

Damages i all ära, men årets största TV-händelse är utan tvekan att den sjätte och avslutande säsongen av LOST har börjat visas. Det är dryga fem år sedan jag började titta på LOST och jag var fast redan efter första avsnittet. Det har varit fem märkliga, spännande och minnesvärda år. Ibland kändes det som att ingen verkade veta var serien var på väg. Allt tedde sig kaotiskt och en ganska svag tredje säsong fick många att ge upp hoppet. Jag har alltid brytt mig för mycket om karaktärerna för att någonsin överväga att sluta titta på LOST. Och förra året, i den femte säsongen, fick alla som hade investerat tid och kärlek i serien utbetalning. Pusselbitarna började falla på plats, karaktärernas relationer djupnade och man kunde ana ett slut. Den femte säsongen av LOST fick mig att sitta gapande framför TVn varje vecka. Jag skrev flera hyllningar av serien här på Finpop. Jag älskade serien av hela mitt hjärta. Och det är en kärlek som håller i sig. Den femte säsongen slutade på ett dramatiskt sätt. Flera frågor fick svar, men samtidigt uppstod många nya frågor och mysterier. Den sjätte säsongen tar vid precis där den femte slutade. Slutet är inte långt borta och för varje avsnitt som går känns svaren och upplösningen allt närmre. Samtidigt som varje avsnitt är späckat med viktiga händelser är tempot nedskruvat. Vi närmar oss slutet i ett sansat, reflekterande och lugnt tempo. Samtidigt som det händer en massa spännande grejer på ön får vi se vad som händer i någon slags alternativ verklighet, och det hela är väldigt fascinerande. Jag kommer återkomma till LOST – jag kan inte hylla den här serien för många gånger – när det sista avsnittet har visats. Även om jag kan känna hur slutet är nära, har jag ingen aning om hur det faktiska slutet kommer att uppenbara sig. Manusförfattarna har haft en tydlig plan med hela serien och jag är övertygad om att slutet kommer knocka oss alla. Den stora frågan är hur jag kommer klara mig utan ön?


Om några timmar lämnar jag Kingston, Ontario och ger mig ut på en resa som jag egentligen inte vet så mycket om. Mer än att den kommer gå i popkulturens tecken. Jag är tillbaka om en dryg vecka med en rapport om vad jag har gjort och sett.

Tre serieromaner

Med åren har mitt serieintresse förändrats. Jag har fortfarande samma osläckbara törst för serietidningar och jag läser onekligen mer serier än de flesta. Men läsandet – och vad jag läser – har förändrats. De superhjälteserier som jag brukade dyrka känns inte särskilt angelägna längre. För det mesta är de fyllda med samma gamla fighter och såpaintriger på repeat. Nu är jag främst på jakt efter serier som kan mäta sig med högklassiga romaner. Med välskrivna och intressanta berättelser som jobbar i harmoni med teckningarna. Dessutom har jag börjat tröttna på serietidningsformatet. Särskilt amerikanska serier som ges ut en gång i månaden i tunna drygt 20-sidiga häften har helt tappat charmen. Förr kunde jag hålla isär ett stort antal titlar och utan problem följa flera serier med de små månatliga doserna. Nu föredrar jag att läsa serieromaner och samlingsvolymer, trots att man vanligen får vänta mycket längre på dem. Det är mer bekvämt och upplevelsen blir på många sätt starkare. På samma sätt som en dålig serietidning alltid är bättre än en dålig bok, brukar de riktigt bra serietidningarna sällan vara lika bra som de bästa böckerna. Idag recenserar jag tre förhållandevis färska undantag. Det är tre serieromaner som fångar läsaren och där ord och bild flyter ihop på ett lysande sätt, och som med fördel kan läsas av läsare som inte brukar läsa serier. De fungerar utmärkt för dig som vill ha en inblick i hur serievärlden ser ut och fungerar långt bortom Kalle Anka och Fantomen.

The Impostor’s Daughter – Laurie Sandell
Självklart finns det bra chiclit, det är bara svårt att hitta den. Och jag kan ju knappats påstå att jag tillhör den rätta målgruppen. The Impostor’s Daughter är egentligen mycket mer än chiclit, men det är det ord som jag först kommer att tänka på när jag ska beskriva den. Laurie Sandell är en amerikansk tjejtidningshöjdare. Hon vet hur man skriver och tack vare sina grymma people skills har hon gjort många intima intervjuer med stora delar av den kvinnliga Hollywood-eliten. Dessutom har hon en väldigt intressant bakgrund och barndom. The Impostor’s Daughter är en slags självbiografi där hon gör upp med sin pappa – den stora bedragaren. Pappan är den centrala figuren i hennes liv och den som har påverkat henne mest och den här boken är hennes sätt att komma vidare med livet. Under Lauries uppväxt var pappan hennes stora hjälte men när hon har flyttat hemifrån börjar det gå upp för henne att allt som hon trodde om sin pappa inte var på riktigt. Det visar sig att pappan har jobbat stenhårt på att bygga upp en personlighet som helt saknar grund i verkligheten. För Laurie innebär det att hon börjar ifrågasätta hela sitt liv. Samtidigt som hon likt en detektiv undersöker sin pappas förflutna får vi följa henne genom taskiga relationer, tablettmissbruk och journalistkarriären. Det är ärligt och rörande. The Impostor’s Daughter hade kunnat bli en halvdan självbiografi med ett fult foto på Laurie på framsidan. Valet att göra den till en serieroman är ett intressant grepp. Det är ett mycket ambitiöst verk på 250 sidor. Lauries teckningar är sjukt snygga, på ett lite barnsligt men ändå fulländat sätt, med mycket färger och energi och balansen mellan text och bild är perfekt. Jag är enormt imponerad av The Imposter’s Daughter. Jag tvivlar på att Laurie Sandell kommer göra fler serieromaner men jag är övertygad om att den här kommer ha ett långt liv. För alla tjejer (och killar) som är intresserade av att läsa välskriven och intressant chiclit som lämnar ett bestående intryck är The Impostor’s Daughter ett givet köp.

The Unwritten – Mike Carey och Peter Cross
Vertigo är en del av det stora amerikanska DC Comics, förlaget som bland annat ger ut Batman och är Marvel Comics enda egentliga konkurrent. Frågar du vilken serienörd som helst om Vertigo kommer du inte kunna få tyst på honom. Vertigo står för kvalitet, och plockar du upp en graphic novel med Vertigo-loggan på framsidan har du garanterat trevlig läsning framför dig. De senaste 20 åren har den större delen av de bästa och mest minnesvärda amerikanska serierna getts ut på Vertigo. Serierna produceras uteslutande för en vuxen och enormt kräsen publik. De flesta av serierna har övernaturliga inslag men innehåller ofta stora mängder våld och sex och berättelserna är ofta komplicerade och invecklade. Teckningarna är alltid snygga och manusen är mer välskrivna än vad som är brukligt. Sedan min Vertigo-favorit Y:The Last Man tog slut för två år sedan har jag haft problem att hitta något nytt ur deras katalog som tilltalar mig på samma sätt. Den nya serien The Unwritten har dock en stor chans att älskas och följas av mig de kommande åren. Den första samlingsvolymen av serien, som samlar de fem första lösnumren, gavs ut för några veckor sedan. The Unwritten har blivit sönderhyllad av alla seriekritiker och förutspås att bli nästa stora grej från Vertigo. Det är inte svårt att förstå varför. De fem första numren kastar läsaren in i en spännande och fascinerande värld.

Tom Taylor är son till en försvunnen och världsberömd författare. Tom stod modell för huvudpersonen i pappans serie ungdomsböcker, som påminner enormt mycket om Harry Potter. Sedan fadern försvann åker Tom runt på konvent och signerar böcker för att överleva. På ett av konventen får han en jobbig fråga av en journalist. En fråga som tvingar honom att ifrågasätta hela sin existens. Det verkar som att gränsen mellan fiktion och verklighet är ganska tunn. Och med en gedigen kunskap om litterära platser beger sig Tom ut i världen för att finna sanningen om sig själv och sin pappa. Det märks redan efter ett par sidor att The Unwritten är ett väldigt ambitiöst verk som har potential att fortsätta i samma anda i flera år. Mike Carey har skapat en imponerande värld där världslitteraturen spelar en mycket viktig roll och där den sympatiska hjälten kommer få stora problem att överleva. I de första numren avslöjas inte mycket, men ett kraftigt sug efter fortsättningen skapas. Det femte numret utspelar sig för hundra år sedan och kretsar kring Rudyard Kipling. Vi inser att Tom Taylors fiender har funnits väldigt länge och att de har stor makt över litteraturen. Peter Cross teckningar är snygga och rena, och för tankarna till 90-talets Vertigo-serier som Sandman och Preacher. Jag kommer fortsätta läsa The Unwritten och ser fram emot nästa samlingsvolym. Jag tror att det är en serie som passar dig som gillar TV-serier som LOST och inte har något emot fantasy – så länge som den är genomtänkt och gripande. ”Stories are the only thing worth dying for”.


Luna Park - Kevin Baker och Danijel Zezelj
Luna Park ges också ut av Vertigo men är till skillnad från The Unwritten en avslutad historia. Den här serien saknar också övernaturliga inslag, även om det kanske hade gjort den mörka berättelsen lite ljusare. För Luna Park är en av de mest tragiska och otäcka serier som jag har läst de senaste åren. Kevin Baker är en kreddig romanförfattare som har skrivit flera kritikerrosade historiska romaner om arbetarklassens New York. Luna Park tar avstamp i nutidens Coney Island, en New York-stadsdel som är känd för sina nöjesfält, strandpromenader och sin stora ryska befolkning. Alik Strelnikov är en rysk gangster som utför smutsiga jobb för att få råd till det heroin som han behöver för att jaga bort de hemska minnen som hemsöker honom. En bit i taget får vi reda på vad som har hänt i Aliks liv. Det visar sig att det är en berättelse som har upprepats genom historien och på ett snyggt sätt kastas vi fram och tillbaka i tiden. Samtidigt som vi följer Alik i nutidens New York där han fattar det ena dumma beslutet efter det andra får vi veta hur det var för ryska invandrare i staden hundra år tidigare. Luna Park är en imponerande och avancerad serie som är ovanligt välkomponerad. Danijel Zezeljs teckningar förstärker mörkret och helvetet och de är mycket effektiva. Luna Park rekommenderas till alla som vill läsa en serieroman som ger dig allt som du inte kan få från en vanlig roman. Om du dessutom gillar hårdkokta kriminaldramer, smutsiga New York-vyer och ryssar blir det inte mycket bättre än så här. Om Luna Park ger dig sug efter mer kan jag rekommendera Ed Brubaker lysande Criminal som ges ut av Marvel och finns samlad i flera volymer med avslutade, stenhårda storys.

I skuggan av betongen

Häromveckan gjorde jag ett radioprogram om utvecklingen av svensk hiphop. Jag började med Snubben och avslutade med Henok Achido. När jag samlade låtar till programmet återupplevde jag mina tidiga tonår. Det finns inget som väcker minnen på samma sätt som de låtar som någon gång har haft en stor betydelse i ens liv. Att höra svensk hiphop från det tidiga 2000-talet tar mig tillbaka till en tid som jag nästan hade glömt. En tid då Dogge Doggelito var en mina stora förebilder och Advance Patrol var Sveriges mest intressanta grupp. När jag hör låtarna från Latin Kings-albumet Mitt kvarter inser jag att jag fortfarande kan många av texterna utantill. Och jag inser hur viktig den svenska rappen var för mig och min utveckling. Det var svensk hiphop som fick mig att vakna upp politiskt och se samhället på ett kritiskt sätt. Det var också musiken som fick mig att känna mig stark. Under de där åren handlade svensk hiphop mycket om att hålla huvudet högt. Den gjorde mig stolt över att inte ha någonting och satte mig själv och tiden i ett sammanhang. Det var oundvikligt att svensk rap skulle utvecklas – en ny grupp artister med annorlunda bakgrund hade växt upp och tog snabbt över scenen – men det gjorde också att jag övergav den. Jag har lyssnat sporadiskt på svensk hiphop de senaste åren. Jag tycker att Max Peezay och Promoe är otroligt skickliga rappare som har något vettigt att säga, men annars har mitt intresse varit svalt. Men nu har en duo trätt fram som tar upp tråden igen. De kallar sig Mohammed Ali (tidigare kända som Underklassen) och deras första skiva heter Processen. Med en stark samling låtar tar de tillbaka betongen i svensk rap.

När jag tänker tillbaka på hur Sverige såg ut för tio år sedan ser jag inte många skillnader jämfört med hur det är idag. Ingenting har förändrats, egentligen. Åtminstone inte till det bättre. I förorterna och de invandrartäta områdena har tiden stått still. Reinfeldts Sverige tillät klassklyftorna att öka ytterligare, segregationen har ökat och rasismen är en kraft att räkna med – i alla sammanhang. Kanske har inget förändrats sedan Ebba Grön skrek ut sin frustration över förortslivet i slutet av 70-talet. Det är lättare att ignorera de segregerade områdena än att göra något åt problemen. Att föra en konstig och smygrasistisk integrationspublik istället för att försöka minska samhällsklyftorna. I Sverige är till och med universiteten en arbetsmarknadsåtgärd och ingenting verkar fungera som det ska. Samtidigt som de rika blir rikare. Och här kommer Mohammed Ali in i bilden. I rakt nedstigande led från The Latin Kings sätter de fingret på allt som är åt helvete. Rakryggade och med sina huvuden högt skildrar de dagens Sverige. Rappen flyter fram över skönt souliga beat och smarta samplingar och texterna är välskrivna. Det handlar om rasism, om att inte sälja ut, om att orka leva, om kärlek, om förortsproblematik, om ungarna i porten, om att ha sin egen stil och om att vara stolt över den man är. Mitt hjärta har inte bultat lika hårt för svensk rap sedan Advance Patrol släppte sitt debutalbum Utskrivna år 2003. Det är som om afterski-rap aldrig någonsin hade existerat och som att svensk hiphop har fått utvecklas som jag ville att den skulle göra. Mohammed Ali får mig att känna mig lika arg, engagerad och stark som jag gjorde när jag var 14 och sprang omkring i Norrköping i en gammal armépäls och predikade om betong och klasskamp bland överklassbarnen på skolan där jag aldrig någonsin kunde passa in. Mohammed Ali använder samma slang som Latin Kings fyllde sina låtar med för 15 år sedan. I deras värld aktar man sig för ainaziz och shunos går under. På den underbara Flos sluter de cirkeln och citerar den bästa svenska raplåten någonsin, TLKs Borta i tankar. Jag lutar mig tillbaka och inser hur mycket jag älskar den här musiken och hur mycket den faktiskt betyder för mig. Det är så här rap på svenska ska låta och det är musik som den här som har kraften att förändra saker. ”Den här går tillbaks när jag var 13 år…”


MySpace, Spotify

Crazy Heart

Det första som slår mig är att Jeff Bridges är ”jävligt lik Plura” och därefter ”helvete, vad bra han sjunger”. Countryfilmen Crazy Heart har precis gått upp på bio i Kanada. Jag har väntat på att få se den i flera månader. Jeff Bridges har blivit Oscarsnominerad för huvudrollen, men egentligen borde filmen vara nominerad i de flesta kategorierna (istället för all annan skit som underligt nog har kammat hem nomineringar i år). Crazy Heart är en av de bästa filmerna som gjordes förra året och det var länge sedan som jag fick en sådan kick av att gå på bio. Även om den inte har några specialeffekter som kan mäta sig med Avatar eller tråkig slapstickhumor som i Sherlock Holmes, är Crazy Heart det bästa som visas på biograferna just nu. Kanske är den inte tillräckligt mainstream för att få en ”bästa film”-nominering. Det är årets The Wrestler och Jeff Bridges gör en fenomenal rolltolkning. Filmen är baserad på en gammal bok från 80-talet om en avdankad countryartist och Robert Duvall – som gjorde huvudrollen i tidernas bästa countryfilm Tender Mercies – producerar och gör en grym roll. Crazy Heart är en uppvisning i storartat skådespel och hjärta, för alla oss som älskar dammiga amerikanska småstäder, ensamstående morsor och män som både ser ut och sjunger som Plura.

Jeff Bridges är en av mina absoluta favoriter. Det hade egentligen räckt med rollen som The Dude för min eviga beundran och respekt, men mannen med den skönt slappa kroppen (till skillnad från många andra Hollywoodgubbar ser han faktiskt ut att vara 60 år, vilket gör honom ännu mer beundransvärd) fortsätter att göra sköna roller. Countryartisten Bad Blake är hans mest imponerande prestation sedan The Big Lebowski. Han gör ett imponerande jobb med rollen, och hela tiden känns det väldigt trovärdigt och nedtonat. När jag kallade Crazy Heart för ”årets The Wrestler” så menade jag det verkligen. Bad Blake har mycket gemensamt med wrestlern Randy. Han slåss inte och försöker inte klamra sig fast vid det förflutna på samma desperata sätt, men annars är det i princip samma karaktär. Bad var en gång i tiden en stor countrystjärna. Han har han inte spelat in något nytt material på många år, men kan leva på några legendariska låtar som han gjorde i sina glansdagar. Bad är kraftigt alkoholiserad, har fyra misslyckade äktenskap bakom sig och har ingen kontakt med sin vuxna son. Spriten har förstört hela hans liv. Han åker från den ena staden till den andra och spelar i bowlinghallar och nedgångna barer. Det verkar inte finnas någon direkt ljusning. Förrän han träffar en journalist, spelad av en lysande Maggie Gyllenhaal, och blir kär. Hon har en fyraårig son, som spelas av den mest charmiga barnskådespelare som jag har sett på evigheter. Bad blir lite gladare, men det är svårt att göra slut med alkoholen när man har varit full större delen av sitt vuxna liv.

Crazy Heart är precis så bra som jag försöker få den att låta. När eftertexterna började rulla kände jag mig glad och stärkt. Jag kommer återvända till Crazy Heart många gånger. Om du och jag överhuvudtaget har något gemensamt kommer du älska den här filmen. Den är finstämd, välspelad och otroligt vacker. Musiken är också bra. Bad Blake har hamnat i skuggan av sin tidigare lärling, Tommy Sweet, som spelas av en långhårig och ruggigt övertygande Colin Farrell. Båda två sjunger själva. Och det låter oväntat bra. För första gången sedan Walk The Line känner jag mig sugen på att lyssna på ett soundtrack. I all sin enkelhet är Crazy Heart en fulländad film. Den andas Tender Mercies, whiskey och oändliga landsvägar.

Juliet, Naked – Nick Hornby

Det är 15 år sedan Nick Hornby fick sitt stora genomslag med High Fidelity. Det var en bok som älskades av nästan alla musiknördar och den fyllde något slags tomrum hos många läsare. High Fidelity var på många sätt den perfekta popboken och varje mening träffade rätt. Hornby framstod som en enormt sympatisk kille, och han kunde verkligen sin pop. Han var en författare som man ville byta blandband med, över en öl eller två. High Fidelity är en fantastisk bok och den kommer leva vidare som en klassiker, men Hornby har inte lyckats nå samma höjder under de 15 år som har gått sedan dess. Allt han har skrivit har varit läsvärt, men aldrig riktigt lika bra eller angeläget. Efter den trevliga ungdomsboken Slam är han tillbaka med en ny bok som faktiskt delar flera teman med High Fidelity. Den heter Juliet, Naked och även om den aldrig är lika bra som hans gamla mästerverk bjuder den på riktigt mysig läsning. Det är en bok som känns väldigt ärlig och det märks att det har passerat 15 år sedan High Fidelity skrevs – både i författarens och hans karaktärers liv.

Tucker Crowe är en gammal rockstjärna som av okänd anledning försvann under en pågående turné i början av 80-talet. Sedan dess har han blivit så mytologiserad att ingen vet någonting om honom helt säkert. Hans fans har analyserat sönder alla hans låttexter och på ett nördigt internetforum diskuterar de hans musik. Särskilt ett album – Juliet – som skrevs efter att Tucker hade blivit dumpad av en fotomodell (att jämföra med Dylans Blood On The Tracks, Springsteens Tunnel of Love eller Kanye Wests 808s & Heartbreaks) är hyllat och älskat. I en liten brittisk kuststad bor Duncan och Annie. De har varit tillsammans de senaste 15 åren och deras relation bygger på kärlek till musik och kultur. Duncan är ett av världens mest hängivna Tucker Crowe-fans och i bokens inledning gör han och Annie en USA-resa där de besöker legendariska Crowe-platser. När de kommer hem från den inte helt händelselösa resan får Duncan ett exklusivt förhandsex av en skiva med demoinspelningar av det som senare skulle bli Juliet. Skivan heter Juliet, Naked och Duncan blir knockad av den sårbara ärligheten i låtarna. Han tycker att det oputsade soundet gör låtarna starkare och mer drabbande. Han skriver en hyllande recension på Crowe-forumet där han påstår att de här versionerna av låtarna är bättre än de på den slutliga skivan. Annie håller inte med. Hon riskerar deras relation och skriver en sågning på samma forum. Duncan pallar inte riktigt hennes svek, och är otrogen med en kvinna som han tror förstår honom. Under tiden får Annie ett mail från Tucker Crowe. Han håller med om hennes åsikter om Juliet, Naked. De börjar skriva till varandra. Och det är början på en osannolik relation.

Nick Hornby har som bekant ett grymt flyt i sitt skrivande. Det går väldigt fort att ta sig igenom Juliet, Naked. Dialogen är välskriven och mycket underhållande. Hornby är rolig, träffande och har en förståelse för hur vanliga människor tänker och resonerar. Det finns förmodligen ingen författare som skildrar musiknördar på samma självklara sätt som honom. I Juliet, Naked har han på ett lyckat sätt skildrat hur den nya tekniken och internet har tillåtit musikintresserade att komma i kontakt med varandra. Han återger forumdiskussioner, mailkonversationer och Wikipedia-artiklar på ett roligt och smart sätt som fungerar oväntat bra i bokform. Juliet, Naked är också en jordnära och realistisk skildring av ett medelålders par som levt tillsammans en längre tid utan att älska varandra. Bitvis blir det riktigt rörande, och när Hornby kyligt konstaterar vilken typ av förhållanden som överhuvudtaget är möjliga för popnördar är det oundvikligt att inte känna sig träffad. Jag tycker att Nick Hornby har blivit allt bättre på att skildra kvinnor för varje bok som han har skrivit. Annie, som mer än någon annan är bokens huvudperson, är perfekt skriven och känns väldigt verklig. Hans porträtt av en ung tjej i bioaktuella An Education (en film som är så bra att Svenska Dagbladets Jeanette Gentele, Sveriges sämsta filmkritiker, ”bara vill gråta”) där Hornby har skrivit manus visar ytterligare på hans enorma begåvning att skildra kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrunder. En del avfärdar säkert Hornbys böcker som ytlig populärkultur, men jag blir snarare imponerad och fascinerad av hans bredd och det enkla sättet att skriva. Alla kan läsa och uppskatta en Hornbyroman. Juliet, Naked är också ett porträtt av en rockstjärna som varken kan eller vill leva upp till myten om sig själv. Från att ha varit en dyrkad idol i bokens inledning blir Tucker Crowe en mänsklig karaktär som framåt slutet står i handlingens centrum. Juliet, Naked är en riktigt bra bok. Om du gillar Nick Hornby kommer du inte att bli besviken. Det bästa stycket handlar om hur det är att gå på konsert. Att om man inte blir helt tagen av musiken som spelas – och hur ofta händer det? – finns det inte mycket annat att göra än att tänka. Och de tankarna som snurrar runt i huvudet när man står där på konsertgolvet är mer intensiva än de man annars brukar ha. Musiken finns bara i bakgrunden även om står framme vid scenkanten. I huvudet händer något helt annat, och man blir mer inåtvänd än vad man brukar vara. Det är så självklart att det känns märkligt att ingen har skrivit om det tidigare. Men jag antar att det krävs en kille som Nick Hornby för att se det enkla och självklara.

Believe the hype

Jag är inte en av dem som lyssnar på RIX FM och samlar på Beck-filmer och alltid tycker att ”kritiker har fel” och att ”alla bra filmer och skivor får usla betyg” och ”det är bara Håkan Hellström och annan skit som får bra kritik”. Men jag är medveten om att det är så många – sannolikt de flesta – känner. Ibland har jag svårt att tolerera det. Med några undantag litar jag helt på kritiker (om de inte ger en Morrissey-skiva halvdan kritik, för Morrissey och dåligt går inte ihop). Jag har växt upp med många kritiker och när man har följt en kritiker under flera år och läser en positiv recension vet man att man har något bra och trevligt att se fram emot. Kritikernas jobb är att guida oss i den djungel som populärkultur faktiskt är. Man kan välja att inte lita på dem, men då blir det svårt. Det är klart att man blir besviken ibland, men jag måste ändå säga att jag tycker att de flesta kritiker som jag ”följer” gör ett bra jobb. De underlättar musiklyssnandet och filmtittandet. Samtidigt har de en enorm makt över mig – vilket givetvis inte enbart är positivt. Den här veckan har jag – efter att ha läst några överväldigande positiva recensioner – lyssnat på tre skivor. Om och om igen. Och de är lika bra som det intryck man får av att läsa recensionerna. Det är tre skivor som domineras av kvinnor som sjunger fantastiskt bra. Skivorna har släppts i rätt tid. Det är musik som kan ta dig igenom vintern och få dig att se framåt. Musik som får dig att våga drömma.

Beach House – Teen Dream
Jag vet inte riktigt hur jag framstår för de som läser den här bloggen. Kanske som en tönt, men i sådana fall som en entusiastisk sådan. Varje vecka lyfter jag fram nya filmer, skivor och böcker. Det mesta jag skriver är euforiska hyllningar. Enligt min farsa verkar det som att jag tycker att det senaste är ”världens bästa”. Det stämmer nog till viss del. Januari går mot sitt oundvikliga slut men redan har det släppts en hel rad älskvärda skivor. Ingen av dem har dock varit lika fulländad som Beach House’s Teen Dream. Det är en helt fantastisk skiva som bygger på det klassiska receptet storslagna melodier och arrangemang tillsammans med fina låttexter och mäktig sång. Jag älskar verkligen Teen Dream. Det är årets Veckatimest men helt utan pretentioner. Två personer har helt enkelt gått ihop och gjort en fulländad popskiva utifrån popmusikens enklaste beståndsdelar. Det låter så enkelt, självklart och perfekt. Den här vintern sjunger ingen vackrare än Victoria Legrand och jag skruver upp volymen och lyssnar på den drömska Lover of Mine en gång till. Det här är musik med förmågan att smälta snö, och den kommer hålla ända fram till sommaren. Alla som vågar öppna öronen kommer förälska sig i Beach House.

Spotify, DN, SvD, Aftonbladet

Charlotte Gainsbourg – IRM
Jag har inte riktigt vågat se Antichrist än. Någon dag ska jag se den, men det finns saker som tar emot med den filmen. Enbart blotta tanken på några av scenerna som ska förekomma får mig att bli rädd. Och då är jag inte en särskilt lättskrämd person. En av få anledningar till att jag ändå vill se den är att Charlotte Gainsbourg är med. Jag gillar henne. Kombinationen häftig bakgrund och unikt utseende fascinerar, antar jag. Konstigt nog hade jag inte tagit mig för att lyssna på hennes musik. Kanske för att jag mest trodde att hon var looks. Men när hennes nya album IRM hade svensk release tidigare i veckan och drog hem flera positiva recensioner kände jag mig sugen på att lyssna. Och jag är överraskad på flera sätt. Först och främst för att Charlotte sjunger så bra som hon faktiskt gör. Hennes röst griper tag och släpper aldrig riktigt taget. Den är intressant och kraftfull men samtidigt lite instabil. Beck har producerat, och inspirationskällor har tydligen varit filmandet av Antichrist och den hjärnskada som Charlotte fick efter en misslyckad åktur med vattenskidor (!) för några år sedan. Den där Beck är ju som bekant en kul kille och han får Charlotte att visa upp sig från sina bästa sidor. Låtarna på IRM spänner nästan över ett lika brett spektra som de på Clash-skivan Sandinista!. Charlotte sjunger omväxlande på engelska och franska (jag fattar ingenting, men det låter vackert) och ibland är musiken rå och elektronisk, ibland flummig och drömsk och ibland bluesig. Det är en fascinerande blandning av stilar och ljud, och det som gör albumet så bra är att det känns som att allt har en självklar plats där. Det blir aldrig för mycket eller splittrat. Snarare känns det kul, uppfriskande och intressant. Och Charlotte Gainsbourg gör ett väldigt starkt intryck.

Spotify, DN, SvD, Aftonbladet

First Aid Kit – The Big Black and Blue
Hypen hade pågått ett tag. Men det var mest en massa snack om hur unga Klara och Johanna Söderberg var. Och när det främst är den unga åldern som det talas om brukar det finnas skäl till att vara misstänksam. Att ens nämna att de två systrarna går på gymnasiet är som att säga ”de är ju bra…för att vara så unga”. Ungefär som att det är imponerande att de kan spela gitarr och skriva låtar på engelska – helt själva. Men nu är det så att First Aid Kit är helt sinnessjukt bra. När jag började lyssna på The Big Black and Blue blev jag fullständigt knockad. Det finns inget som känns fel på den här skivan. Systrarna Söderberg har fått allting att stämma. Låttexterna är välskrivna och intressanta, melodierna nästlar sig fast i minnet och de sjunger otroligt fint och stämningsfullt. Det finns låtar på The Big Black and Blue – framförallt Hard Believer, Winter Is All Over You och Heavy Storm – som kommer leva vidare för alltid. Det är förmodligen det bästa renodlade singer-songwriter-albumet som har släppts i Sverige på många, många år. Ett album som kommer älskas och kramas sönder. Som kommer gillas av dig, din palestinasjalinsvepta lillasyster, din halvflummiga mormor och dina föräldrar. De här två tjejerna slår undan fötterna på allt som Marit Bergman, Anna Ternheim och Annika Norlin någonsin har gjort. När det gäller kvinnliga svenska artister som sjunger på engelska blir det inte bättre. First Aid Kit kan bli för 10-talet vad The Knife var för 00-talet. Det här är bara början.

Spotify, DN, SvD, Aftonbladet

Inherent Vice – Thomas Pynchon

Jag vet vad jag tycker om det mesta. I nästan alla frågor har jag en fast ståndpunkt. En av de få frågor som jag är tveksam till är den om droger. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, och jag undviker helst att diskutera ämnet. Jag vill inte knarka själv, men har egentligen inte så mycket emot andra människor som brukar i rimliga mängder. Det skulle vara konstigt om jag helt och hållet tog avstånd från alla droger, samtidigt som mycket av den kultur som jag älskar och konsumerar har producerats i ett påtänt tillstånd. Min syn på droger varierar från mycket liberal till konservativ. Thomas Pynchons nya roman Inherent Vice är extremt stenad, och jag har haft väldigt kul åt alla dumheter under läsningen. Haschdimman ligger tät över hela boken och huvudpersonen, Doc Sportello, är mer eller mindre hög hela tiden. På baksidestexten kan man läsa att ”minns man 60-talet var man inte där”, men Pynchon har uppenbarligen varit där och kommit ut med ett hyfsat välbevarat minne. Han är 72 år och har skrivit en av de mest levande och trovärdiga skildringar av hippietiden som jag någonsin har läst. Inherent Vice är vida överlägsen de hippieböcker – exempelvis Tom Wolfes Trippen – som skrevs när det begav sig och samtidigt som man får en rolig inblick rakt in i de nedrökta hippiehjärnorna är det också en skildring av det större sammanhanget. Boken utspelar sig i skarven mellan 60- och 70-talet och den mörka framtiden anas ständigt i horisonten. Det var en galen tid som aldrig kommer tillbaka, men frågan är om vad som kom efteråt var mycket bättre. Inherent Vice är den roligaste stonerkomedi som du någonsin kommer läsa samtidigt som det är en sorgsen uppgörelse med en sprucken dröm.

I grunden är Inherent Vice en noirdeckare av den gamla skolan. Hippien Doc Sportello driver privatdetektivbyrån LSD (Location, Surveillance, Detection) Investigations där han åtar sig halvskumma uppdrag. Samtidigt som han försöker utföra ett hyfsat seriöst arbete kompromissar han inte med sin hippielivsstil. Han är alltid pårökt vilket bidrar till att göra hans detektivarbete mer spännande. En dag dyker hans före detta flickvän (eller ”old lady” som de uppenbarligen kallas i Kalifornien) upp och informerar honom om att hennes svinrika älskare snart kommer bli kidnappad. Hon vill att Doc stoppar kidnapparna. Doc börjar undersöka fallet som snart visar sig vara mer invecklat och komplicerat än vad han hade trott. Hans undersökningar leder honom till den ena konstiga platsen efter den andra, och de människor han möter är mycket minnesvärda. Ibland är det inte lätt att hänga med i Inherent Vice. Det är inte en traditionell deckare, och storyn kan knappast kallas linjär. Thomas Pynchon bygger upp en förvirrande väv av galna karaktärer och brott, och de lösa trådarna är många. Att karaktärerna alltid är påverkade av droger gör att deras handlingar sällan känns vettiga, och Docs sätt att arbeta skiljer sig väsentligt från de flesta litterära deckares metoder. Kan man släppa att det inte är någon vanlig deckare man läser är Inherent Vice mycket underhållande. Deckarhistorien är inte det centrala. Den är bara en ursäkt för att Pynchon fritt ska få utforska stränderna längs södra Kalifornien som de såg ut under några av 1900-talets mest fascinerande år. Vill man ha full koll på vad som händer kan man ta hjälp av den Wiki-sajt som fans av boken har satt ihop. Inherent Vice är full av roliga referenser till filmer och viktiga 60-talshändelser vilket ökar trovärdigheten ytterligare. Det känns nästan som att man sitter i baksätet på Docs bil och både förfasas och fascineras över det som händer. Det är en fullständigt sinnessjuk och utflippad åktur, men samtidigt kan man inte låta bli att förälska sig i tidsandan och miljöerna.

Jag kände inte till Thomas Pynchon innan jag började läsa Inherent Vice. Jag visste inte att han var en hyllad och prisbelönt författare med tusentals fans som avgudar honom. Efter att ha läst om honom känner jag mig väldigt sugen på att läsa fler av hans böcker. Tydligen är väldigt lite känt om Pynchon. Han har levt ett hemlighetsfullt liv och ingen vet riktigt vem han är. Förutom att skoja med sig själv i The Simpsons har han hållit sig gömd. Det skulle vara otroligt coolt om han – på sin ålders höst - bestämde sig för att skriva en självbiografi. Gubben måste sitta inne på en mängd fantastiska historier. Inherent Vice har kallats ”Pynchon-light” av kritiker. Det verkar som att hans mest kända böcker är betydligt mer komplicerade och svårtillgängliga än den här. Inherent Vice är nämligen ganska lättläst och fantastiskt rolig. Pynchon är en otroligt skicklig författare. På ett förhållandevis vaket sätt skildrar han hippietidens Kalifornien med stor insikt och humor. Formuleringarna är nästan uteslutande lysande. Det spelar ingen roll att man ofta känner sig lite vilse i handlingen – det är inte därför man läser. Jag förundras över att en så pass gammal man har skrivit den här boken. Språket känns ungt och fräscht, och Pynchons sätt att skildra droger, sex och galenskap känns väldigt klarsynt. Det är kanske därför Inherent Vice är så bra; Pynchon har med åren samlat på sig så mycket kunskap och erfarenheter att han är den enda som kan göra en bra hippieskildring och en värdig stonerkomedi. Här finns visserligen de vansinnigt pundiga haschtomtarna som ständigt måste stilla sina munchies och alltid tycks säga flummiga roligheter, men de är skildrade med distans och utan haschhostigt flams. Det är oundvikligt att inte jämföra Inherent Vice med The Big Lebowski – en av mina absoluta favoritfilmer. Boken påminner om filmen i story, upplägg, miljöer och karaktärer. Inherent Vice är aningen mer invecklad och betydligt våldsammare. De kompletterar varandra på ett utsökt sätt. Medan Inherent Vice utspelar sig i skuggan av Vietnamkriget – med allt vad det innebär – utspelar sig The Big Lebowski kort efter Gulf Kriget. Det finns ett allvar i både boken och filmen som gör att de höjer sig över allt annat i genren. Kort sagt, gillar du The Big Lebowski kommer du älska Inherent Vice. Jag vet inte hur det är med er, men vetskapen om att det finns killar som The Dude och Doc där ute får mig att känna mig bättre. Att det finns några som tar det lugnt, för alla oss syndare. Shoosh.

Alme och Grega

Sverige är aldrig långt borta. För 50 spänn i månaden ringer jag obegränsat till svenska telefoner med Skype och för 100 har jag tillgång till alla nya svenska skivsläpp via Spotify. På SVT Play kan jag se svensk TV. Häromdagen såg jag säsongspremiären av Dom kallar oss artister. Markus Krunegård gick omkring i vår gemensamma hemstad Norrköping och besökte platserna där jag växte upp. Det var väldigt bra och fint, och det var oundvikligt att inte känna lite hemlängtan. Markus verkar vara en väldigt sympatisk och älskvärd kille. På SVT Play kan man också se Anders och Måns nya Curb Your Enthusiasm-inspirerade serie Succéduon. Jag tycker den har börjat väldigt bra, och jag har en känsla av att det bara kommer bli bättre. Som sagt, Sverige är aldrig långt borta, och plötsligt har jag fått ökad förståelse för alla invandrare som varken vill eller kan släppa sina kulturer. Att Borgarna tror att det är så lätt att integreras – och att det bara handlar om ren ovilja att man inte kan prata svenska – i ett nytt samhälle kan enbart bero på att de aldrig har lämnat Sverige. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att lämna sitt hemland för att flytta till en helt främmande kultur på obestämd tid. Det enda som jag är riktigt stolt över som svensk är vår musik. Den här veckan har två efterlängtade album släppts. Båda krävde några lyssningar innan de fastnade, men nu börjar det kännas som två nästintill perfekta skivor som visar på mångfalden inom svensk pop.

Joel Alme – Waiting for the Bells
Jag har väntat och längtat. Joel Almes debutalbum A master of ceremonies var ett mästerverk som jag toklyssnade på när det kom för snart två år sedan. Texterna var välskrivna, melodierna fastnade och Joel gjorde ett starkt intryck. Det var ett album fullt av starka låtar av Fairytale of New York-kaliber. Joel Alme var en vanlig – men ovanligt begåvad – kille som gjorde upp med sig själv på ett lika uppriktigt som drabbande sätt. Nu är han tillbaka. Sedan sist har han gift sig och han har en unge på väg. I en filmad DN-intervju berättar han om sitt liv och sin musik. Klippet är bara fyra minuter långt men är en av de mest rörande artistintervjuer som jag någonsin har sett. Joel Alme vågar säga sanningen, och det hörs i hans musik. När han i intervjuer droppar referenser som The Ronettes är det inte bara tomt skitsnack. Låtarna på Waiting for the Bells kan faktiskt jämföras med de stora klassikerna. Arrangemangen känns odödliga och texterna är enormt välskrivna. Joel Alme framstår som en av de största svenska textförfattarna idag. Det finns så många bra fraser och uttryck i de här elva sångerna att jag förmodligen aldrig kommer tröttna. Joel sjunger med en övertygande och inlevelsefull röst. Han menar varje ord han sjunger. Ju mer jag lyssnar desto mer känns det som att Joel Alme gör det här på liv och död. Och då kan det inte bli något annat än jävligt bra.

Spotify, DN, SvD,Aftonbladet


Andreas Grega – En sak i taget
Första gången jag hörde Andreas Grega var på Promoe-låten Mammas gata. Jag fastnade för hans röst och blev sugen på att höra mer från honom. Sen kom singeln Dom hade mycket att säga som var rakt igenom lysande. Det är en av de svenska låtar som jag lyssnade på flest gånger förra året, och jag har väntat ihärdigt på hans debutalbum. Och nu är det här. En sak i taget lät ganska ojämn och märklig de första lyssningarna. Men när låtarna hade fått sjunka in var det enda som fanns att göra att spela skivan på repeat. Andreas Gregas speciella sångröst och sätt att sjunga fascinerar. Låtarna på skivan är producerade av hiphopproducenten Tobbe ”Astma” Jimson. Bakgrunderna är dock inte några typiska hiphopbeats. Jag har svårt att se någon rappa – i traditionell mening – över den här musiken. Den är skräddarsydd efter Gregas förutsättningar och preferenser. Andreas Grega är ganska proggig, och jag är övertygad om att Kalle Lind skulle kunna sänka honom på ett småkul sätt, men om man som jag har växt upp med samlingen Progghits ständigt spelandes i bakgrunden känns det lite som att komma hem. Grega skiljer sig väsentligt från resten av den svenska popscenen. Jag vet inte om det beror på att han jobbar som snickare, är uppvuxen i Grekland eller öppet älskar katter, men hans förhållningssätt till musiken känns annorlunda. Låtarna på En sak i taget känns i många fall uppgivet melankoliska. Grega reflekterar över tiden som flytt och framtiden. Vad han vill ha sagt är inte alltid klart, men låtarna lämnar en vemodig känsla efter sig. En sak i taget är en fin samling låtar. De passar perfekt i hörlurarna under de där långa, ensamma vinterpromenaderna.

Spotify, DN, SvD, Aftonbladet

Profeten

Fängelsefilmer har en särskild dragningskraft. Kanske därför att vi alla kan känna oss inlåsta ibland. Skolan, jobbet och livet i allmänhet kan kännas som ett fängelse vissa dagar. Det är tungt, förnedrande och smutsigt. Men friheten är aldrig lika långt borta som för de som sitter inspärrade på slutna anstalter. Hur jävligt vi än har det kommer killarna på kåken alltid ha det värre. Fängelsefilmen blir någon slags metafor för livet och dess begränsningar, men allt drivs till den yttersta punkten. Trots att fångarna sällan är några schyssta killar kan vi sympatisera med dem, för i våra självupptagna hjärnor är vi precis som dem. En bra fängelsefilm griper tag på ett sätt som få filmer förmår. Igår blev jag knockad av den franska fängelsefilmen Un prophète. Den är det bästa som jag har sett i genren sedan I faderns namn. Un prophète är rå och äcklig. Den anstränger sig inte för att göra huvudpersonen – Profeten – till någon hjälte. På ett stilsäkert sätt skildras livet bakom murarna, som vi aldrig har sett det förut. Det är en stark och omtumlande film, som jag kommer bära med mig en lång tid.

Den 19-årige araben Malik El Djebena har åkt fast. Vi får aldrig veta särskilt mycket om honom. Hans ansikte vittnar om att han har varit med om jobbiga grejer. Han har inga vänner vare sig utanför eller innanför murarna. Och nu ska han tillbringa sex år på en tuff anstalt. Han försöker ta det lugnt. Leva sitt eget liv och undvika bråk. Men det tänker inte de andra fångarna tillåta. Ett korsikanskt gäng erbjuder honom beskydd. Men tjänster kräver gentjänster och Malik måste mörda en annan arab som snart ska skickas vidare till ett annat fängelse. Han har inget val, om han inte gör det kommer han bli mördad av korsikanerna istället. I en scen som är det våldsammaste och äckligaste som jag har sett sedan Viggos nakenfight i Eastern Promises skär Malik av halspulsådern på sitt offer. Blodet sprutar. Och Malik kommer hemsökas av den mördade genom hela filmen. Han fortsätter springa äranden åt korsikanerna, samtidigt som han försöker lära sig att läsa. Han lär känna en pundig kille och tillsammans börjar de styra upp en haschverksamhet utanför murarna. Efter några år i fängelset får Malik några endagspermissioner. I tolv timmar är han fri att göra vad han vill. Och han säljer sin själ bit för bit. Han förnedrar sig och gör saker som han inte vill göra. Finns det någon möjlighet till glädje och lycka efter ett sådant liv?

Un prophète är otroligt välgjord. Regissören Jacques Audiard har gjort ett mästerverk, och den här filmen hör till det bättre som jag har sett de senaste åren. Den är perfekt på alla nivåer. Skådespelarna är otroligt bra och trovärdiga. Särskilt Tahar Rahim som spelar Malik imponerar. Han gör en riktig Daniel Day-Lewis-prestation. Scenerna när han kommer ut från fängelset till den grå verkligheten är fantastiska. Att se hur han reagerar när han kommer in i en vanlig mataffär eller flyger till Marseille är otroligt rörande. Malik begår många fruktansvärda handlingar, men ändå är det omöjligt att inte sympatisera med honom. Bakom den sköra och samtidigt hårda fasaden finns det fortfarande något att älska. Och Tahar Rahim gestaltar detta på ett enastående sätt. Fängelset i Un prophète är det mest trovärdiga som jag har sett på film. Skildringen av livet i fångenskap och fängelsemiljön känns äkta och skitig. Filmen är filmad på ett suggestivt och snyggt sätt med en kamera som rör sig nära skådespelarna. De drömlika scenerna när Malik antingen är skadad eller drogad är smarta och drabbande. Jacques Audiard låter oss komma nära Malik. Det är inte meningen att vi ska gilla det vi ser, men vi ska ändå kunna relatera till det. Un prophète är en film som kommer leva vidare. Det är en film som folk kommer kunna se om 70 år och ändå ta till sig. I en tid när det inte längre görs några klassiker har Jacques Audiard lyckats med det omöjliga.

Dinosaur Jr. på Ale House i Kingston

Kingston, Ontario är en död stad. Och inte ens en vacker sådan. Här finns tre saker som jag gillar: det underbara stadsbiblioteket som – om man bortser från svenskspråkig litteratur – har nästan allt som jag letar efter, den mysiga närradion CFRC som låter mig spela svensk musik och den fina alternativbiografen The Screening Room. Annars är det helt dött. Därför blev jag väldigt glad när jag såg affischerna som utannonserade att Dinosaur Jr. skulle spela i staden. Utan att ha hört en enda låt med dem. Men jag visste vilka de var. Jag visste att de hade varit banbrytande när det begav sig, att de fortfarande fick bra recensioner och att de var långhåriga och högljudda. Så jag köpte en biljett och började läsa på om bandet. Samtidigt som jag lyssnade på deras senaste album, Farm. Jag brukar inte gilla den sortens amerikanska alternativrock som Dinosaur Jr. spelar (ge mig Göteborgsångest!) men Farm var överraskande bra. Albumet innehåller en samling starka rocklåtar med fina riff och melodier. Och en jävla massa oljud. Sångaren J Mascis har en oväntat bra röst som gör låtarna mer medryckande än vad de egentligen borde vara. Omslaget till Farm måste vara ett av de mest pårökta och flummiga skivomslag som har sett dagens ljus sedan 60-talet. Och omslaget sätter delvis tonen för musiken. Efter spelningen är jag lite tveksam till om det egentligen finns någon substans i dinosauriernas musik. Men vad bandet saknar i djup och mening tar de igen när det gäller oljud och imponerande ljudmattor.

Ale House är inte mitt favoritställe i Kingston. Bland de som har bott här ett tag florerar myter om klubben. Det ska ha hänt mycket konstigt där. Bland annat ska någon ha blivit mördad inne på klubben, varpå de var tvungna att byta namn. I taket över scenen hänger ett flygplan, och det är nog det enda som är coolt med Ale House, som också ska ha lite respekt för det uppriktiga namnvalet. När jag kommer in den här kvällen har förbandet redan börjat spela, och jag hinner aldrig uppfatta deras namn. De består, hursomhelst, av ett gäng långhåriga män i 40-årsåldern som förmodligen jobbar som rörmokare eller snickare om dagarna. Man kan misstänka att de har en viss förkärlek till marijuana. Framförallt älskar de att spela högt. Och då menar jag riktigt högt. För första gången någonsin känner jag mig manad att använda öronproppar. Viljan att verka tuff (och alltså inte använda öronproppar) är betydligt mindre än viljan att överleva. Förbandet tillägnar en låt åt ”alla freaks”. Jag kan föreställa mig hur freaksen från Freaks and Geeks – tidernas bästa TV-serie – hoppar runt framför scenen. De hade älskat det här. Jag ställer mig mer frågande. Men när Dinosaur Jr. stiger på scenen – och spelar ännu högre – finns det inte längre någon tid att ifrågasätta. Det är digga eller dö som gäller. Och min dödslängtan har aldrig varit särskilt stark.

I strålkastarljuset är J Mascis en mäktig syn. Hans uppenbarelse, med vitt långt hår, säckiga jeans och färgglada sneakers, framstår som en magisk hybrid mellan Gandalf och The Dude. Det går inte att släppa blicken från honom, där han står framför en vägg av Marshall-förstärkare och med femtusen gitarrpedaler och effekter på golvet framför sig. Utöver Mascis består Dinosaur Jr bara av en trummis och en bassist. Men tillsammans skapar de här tre gubbarna mer oljud än vad som borde vara lagligt. Hade det här varit hemma i Sverige hade det nog inte fått fortgå. Även med öronproppar gör det nästan ont i öronen. Benen vibrerar konstant av den extrema basen. Distorsionen är total. Sången går sällan att höra under allt oväsen. Ändå känns det som en rätt storslagen konsertupplevelse. Musiken svänger och låtarna från Farm funkar riktigt bra live. Särskilt Over It och I Don't Wanna Go There bränner till ordentligt. För att få en uppfattning om hur Dinosaur Jr låter live kan du föreställa dig låtarna på Farm uppskruvade till obehagligt hög ljudvolym (det här bandets förstärkare går till tolv) och med sinnessjukt mycket dissade gitarrer och oljud. Det här är inget som jag ens hade övervägt att gå och se på hemmaplan, och det är väldigt annorlunda jämfört med det mesta som jag brukar lyssna på i vanliga fall. Just därför var spelningen väldigt kul. Det känns märkligt att utnämna det här till läsårets största kulturupplevelse. Men så är det. Det ska bli spännande att se vad Kingston har att erbjuda härnäst.