Morrissey i Borås

I vintras kom nyheten om att Morrissey skulle göra tre Sverigespelningar. Han skulle spela i Stockholm, Göteborg och Borås. Att han skulle spela i Borås kändes enormt bisarrt och konstigt. Men samtidigt helt rätt. På något sätt är det typiskt Morrissey att spela i en liten svensk stad som alla bara åker igenom utan att stanna i. Att jag skulle se någon av spelningarna var givet. Jag hade aldrig sett Morrissey tidigare. Vid sidan om Joe Strummer är han den artist som betytt mest för mig. Jag älskar honom verkligen. Den senaste skivan Years of Refusal är fantastisk, men fick av någon anledning ta emot mycket skit av svenska kritiker. För mig är Morrissey störst. Jag bestämde mig för att se honom i Borås några dagar innan spelningen. Att åka genom halva Sverige för att se sin stora idol i en liten bortglömd stad kändes som något Morrissey skulle kunna göra själv. Morgonen efter spelningen är jag helt omtumlad. Jag tror aldrig jag har sett något bättre och mer medryckande.

Jag åkte till Borås på egen hand och gick på konserten själv. Det känns rätt att gå på Morrissey själv. Hans musik lyssnar man på i ensamhet, instängd på sitt rum. Visserligen är det många andra i publiken men Morrissey talar ändå till individen. Jag gick tidigare från sommarjobbet, vandrade genom regnet och hoppade på en tråkig buss till Borås. Fyra timmar senare var jag framme och tog mig till Åhaga där Moz skulle spela. Det är en riktigt häftig byggnad. Under den första hälften av 1900-talet var det en lokverkstad. Att Morrissey skulle spela där av alla ställen känns underligt självklart. När jag har kommit in i lokalen slås jag av hur få människor som är där. Det är glest med folk framför scenen även fast förbandet ska gå på om en kvart. Publiken är väldigt blandad. Jag har aldrig sett så många rockabillyfrisyrer samlade på ett ställe men det finns också en del medelålders Boråsbor som förmodligen inte har lockats till Åhaga på grund av Morrissey utan snarare för att något större aldrig har utspelat sig i deras stad. Förbandet Doll and The Kicks är inte särskilt bra. De låter som en trött No Doubt-kopia och sångerskan Hannah Scanlon är långtifrån lika charmig och begåvad som Gwen Stefani. Jag blir inte det minsta berörd av deras musik och tittar flera gånger på klockan. Det är smart av Morrissey att välja ett halvdant förband. De kan inte ta fokus från vad som kommer senare, men får ändå igång publiken. När Doll and The Kicks har gått av scenen börjar det visas filmklipp med artister och skådespelare som har präglat Morrissey och hans musik. Elvis, New York Dolls och brittiska arbetarskildringar gör att den rätta stämningen infinner sig direkt. Sen slits filmduken ned och in kommer Morrissey och hans band.

Han öppnar med This Charming Man. Jag inser direkt att jag inte kommer bli besviken. Morrissey sjunger fantastiskt och bandet är tight utav helvete. Morrissey är grymt snygg trots illasittande jeans och hans band består av speedade rockabillyhuliganer som spelar sina instrument som gudar. I det ögonblick Morrissey går på scenen märks direkt en skillnad i publiken. Plötsligt blir det ett jävla tryck och temperaturen höjs omedelbart. Och så fortsätter det. Morrissey spelar förvånansvärt mycket gammalt material. Jag hade väntat mig att han skulle spela igenom det senaste albumet och bjuda på en eller två äldre låtar. Men det är mycket Smiths den här kvällen. Moz sjunger How Soon Is Now? bättre än vad jag någonsin har hört den och Some Girls Are Bigger Than Others och Ask blir sanslöst mäktiga allsångsnummer. Låtarna från den nya skivan låtar riktigt bra live. I’m OK By Myself, I'm Throwing My Arms Around Paris och Black Cloud är galet bra. Dessutom kör han klassiker som Why Don’t You Find Out For Yourself och jag skulle omöjligt ha kunnat tänka mig en bättre låtlista. Det är fantastiskt från början till slut. Att det skulle bli så här bra hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Den första halvan av 2009 har varit intensiv när det gäller bra konserter. Jag har fått se många av mina favoriter. Förutom Morrissey har jag varit på mina första Springsteen- och Dylanspelningar. Men de kan omöjligt jämföras med Morrissey. Han är oändligt mycket bättre. I gårdagens SvD läste jag en artikel som poängterade olikheter mellan Springsteen och Morrissey och deras fans. Det var en rätt löjlig och ytlig artikel, eftersom det ju finns fler likheter än skillnader. Men då Springsteen säljer sig gång på gång har Morrissey aldrig förlorat sin integritet. Den här kvällen i Borås är han gladare än vad Springsteen var i Stockholm för två veckor sedan. Och Moz är glad på riktigt. Det finns inget falskt över honom. Han verkar genuint lycklig över att få spela just här och för just den här publiken. Han ler nästan oavbrutet, tackar på svenska, skojar om Jamie Oliver och Melodifestivalen och tar publikens händer. Ingenting känns konstlat. När han sliter av sig sin skjorta och slänger ut den i publiken blir det krig om den. Själv står han på scenen i bar överkropp och njuter. Det är kollektiv eufori och lycka. En kille lyckas ta sig upp på scenen och blir nedsliten av vakterna. Morrissey räcker en annan kille micken. Han vet inte vad han ska säga och upprepar ”I love you! I love you! I love you!”. De orden uttrycker vad alla på Åhaga känner för Morrissey.

Morrissey är störst. Den finns inget annat att säga efter den här kvällen. Det finns ingen som han och han kommer alltid vara min favorit. Jag är otroligt lycklig över att ha sett den här spelningen. Morrissey var i fantastisk form och att få se honom på ett sådant litet ställe känns som en förmån. När han spelar i Stockholm och Göteborg nästa vecka kommer det förmodligen inte vara samma grej. De spelningarna kommer nog också vara alldeles fantastiska men jag tvivlar på att de någonsin kan bli lika bra som Åhagaspelningen. Idag är det midsommarafton men jag kommer inte vara förmögen att göra något. Jag är mer uppsnärjd i det blå än någonsin tidigare.