Det känns hemskt att säga det, men ett år senare känns inte Bon Iver eller Fleet Foxes särskilt angelägna. De gjorde förra årets bästa skivor. Jag lyssnade på dem konstant under flera månader och identifierade mig starkt med dem och deras låtar. Nu kan jag knappt tänka mig att lyssna på dem. Det skulle i sådana fall vara för att framkalla nostalgi. Det är ett sorgligt konstaterande, men det är väldigt få album som överlever någon längre tid, och särskilt indie har en förmåga att vissna oroväckande fort. Jag har till och med börjat tröttna på Jamie T och hypen inför hans nya album (releasedatumet, den 7e september, släpptes häromdagen) minskar för varje dag. Samtidigt fortsätter jakten på ny musik. Den här veckans starkast lysande stjärnor är det amerikanska bandet The Low Anthem som rör sig över ett brett – men ändå snävt - spektra och imponerar med några riktigt trevliga låtar. Det är första gången jag hör dem och deras album Oh My God, Charlie Darwin känns som ett givet julisoundtrack för alla törstiga älskare.
The Low Anthem låter väldigt amerikanska. Deras musik låter som jag tänker mig att ensliga amerikanska landsvägar skulle låta om de kunde göra musik. Det är ett mysigt sound som passar mig perfekt. När jag skriver det här ser jag att albumet kom redan förra året, i september, men det är först nu som det har tagit sig hit. Och som jag och pappa brukar säga: ”alla låtar som du inte har hört är nya låtar, oavsett hur gamla de är”. The Low Anthem förtjänar din vänskap. De inledande låtarna Charlie Darwin och To Ohio hör till det mest finstämda och vackra jag har hört i år. Det är nästan så att man fäller en tår över hur fint de spelar och sjunger. Fleet Foxes kan gå och gömma sig. Som en kontrast till den lo-fifeber som råder nu är The Low Anthem perfekta när man vill vila öronen. Men några av låtarna på albumet är typisk amerikansk rock som inte alls känns lika upphetsande. Det gör Oh My God, Charlie Darwin till en lite ojämn skiva, men samtidigt fascineras jag av att gruppen har flera sidor och att de alltid låter väldigt bra. Det finns inget konstlat eller falskt över The Low Anthem. Medan juli regnar bort utanför ditt fönster är det bästa du kan göra att lyssna på Oh My God, Charlie Darwin. Det kan man göra antingen på bandets MySpace eller på Spotify.
Aftonbladet, DN
Inlägg
5 kommentarer:
Om du ibland tvivlar på nyttan av att skriva så tänkte jag bara peppa lite genom att påtala hur läsvärd och bra jag tycker din blogg är. Jag har fått många fina tips genom den. Ha det bra, boyo.
Musiktips, Lenka! Helt fantastisk tjej. Såg henne på hultsfred förra veckan. Hade aldrig hört talas om henne, men fastnade direkt. Glada melodier, melakoliskia texter. Fint som tusan!
allt gott.
melankoliska ska det vara förstås
@Anton
Tack, det känns bra att det finns de som läser - och uppskattar - det som jag skriver. Nu på sommaren har jag dragit ner på takten, men Finpop kommer inte dö inom någon överskådlig framtid. Det finns alltid bra grejer att skriva om.
@Magnus
Tack för tipset! Har lyssnat på några låtar och det låter lovande. Som en glad Regina Spektor. Har inte satt mig in i texterna, men kan tänka mig att hon är rätt grym live!
Jag såg både regina och Lenka på hultsfred. Och de var nog nästan exakt lika bra. Sen var det ju lite intimare och mysigare stämning när lenka spelade på en mkt mindre scen och under tak. Men bägge 2 var sjukt bra konserter!
Skicka en kommentar