Tvättbjörnar, kanadensisk indie och Niagarafallen

I fredags kväll tittade jag ut genom fönstret och fick se två tvättbjörnar ta sig ned för husets brandtrappor med rultande gång. Jag är väldigt förtjust i djur och tvättbjörnar har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det här var första gången som jag sett vilda tvättbjörnar och det var obeskrivligt stort. Hjärtat hoppade till, och jag öppnade fönstret och följde efter de söta djuren nedför brandtrapporna. Nere på gräsmattan kom jag väldigt nära en av dem. Det var häftigt. Tydligen hade någon haft ett fönster öppet på övervåningen och tvättbjörnarna hade gjort ett besök i huset. Kanadensarna anser att tvättbjörnar, ekorrar och murmeldjur är skadedjur men jag håller alltid fönstret öppet med förhoppningen om finbesök.

Annars har den senaste veckan varit krävande. Jag tampas med det kanadensiska skolsystemet, som saknar all organisation och logik, och har haft den värsta förkylningen på flera år. Ibland kan det kännas lite hopplöst. Jag lyssnar mycket på musik och har börjat värdera min 120 gigs iPod som ett av de bästa köp jag någonsin gjort. Kanadensarna är småtråkiga och än har jag inte träffat någon med ett brinnande intresse för film eller musik. De flesta verkar lyssna på radioanpassad skit, men så är det ju visserligen i Sverige också. En intressant iakttagelse är att det inte finns subkulturer här. Alla ser exakt likadana ut. Det finns en frisyr för killar och alla bär foträta och praktiska skor. Tjejerna ser lika skittråkiga ut. Här finns inga popkillar och ingen har någonsin hört talas om Weekday eller modebloggar. I Sverige kan jag bli oerhört trött på all ytlighet och tomhet, men som läget är här skulle jag ge varje popkille med Cheap Monday-jeans och slitna Converse en varm och utdragen kram. Dessutom är alla provocerande vita. Det finns en liten minoritet asiater, men det är allt.

Jag trodde att jag hade hamnat i ett musikaliskt wasteland, men i fredags hände något mycket oväntat. Ett kvarter härifrån, på ett ställe som heter The Mansion, spelade fyra riktigt grymma liveband. På bottenvåningen satt män i flanellskjortor och grova kängor och söp och lyssnade på Lynard Skynard, men på övervåningen var det bara indie som gällde. De fyra banden hade kraftigt olika stilar, men var alla riktigt tajta och roliga att titta på. Det var punk, goth, funk, indiemanskörer, galenskaper, schyssta riff och trevliga rytmer. Jag kommer tyvärr bara ihåg namnen på två av banden, Spiral Beach och Two Hours Traffic, och även om de säkert gör sig bäst live är de värda att kolla in. Det finns uppenbarligen bra indiemusik i Kanada, men det kan vara lätt att glömma det när man tvingas se de tråkiga och uniforma universitetsstudenterna hela dagarna.

Det kanadensiska band som jag gillar mest just nu är det Montrealbaserade Elephant Stone. Namnet har de förstås tagit från en av The Stone Roses bästa låtar och med ett sådant bandnamn blir det nästan skitbra per automatik. Elephant Stone gör den vackraste pop som jag har hört sedan Grizzly Bears Veckatimest. Deras debutalbum The Seven Seas finns att lyssna på i sin helhet på bandets MySpace. De inledande låtarna Bombs Bomb Away och How Long är små mästerverk som jag inte kan sluta lyssna på. Bandet använder sig rätt mycket av det indiska stränginstrumentet sitar (tänk på de mest flummiga Beatleslåtarna!) och ibland fungerar det väldigt bra. Ibland blir det dock lite för mycket, och det enda som gör att The Seven Seas inte blir ett fulländat popalbum är de utdragna sitarsessionerna.

Igår var jag vid Niagarafallen. Det var helt sinnessjukt mäktigt. Jag blev mer imponerad än vad jag trodde att jag skulle bli. Jag blev helt hypnotiserad av allt vatten och det var inga problem att spendera flera timmar vid fallen. Men ska jag vara ärlig så var nog tvättbjörnarna lite häftigare ändå.