Jag har varit där

Över jul och nyår spenderade jag två veckor i New Orleans. Jag bodde tillsammans med en kille på Rue Treme, den historiska huvudgatan i området Treme. En dag när vi skulle köra ut på landet var det problem att ta sig ut från gatan. Ett stort filmcrew hade riggat upp en massa filmkameror och det var folk överallt. De spelade in en TV-serie för HBO som skulle heta just Treme. Nu har den börjat visats och hypen är stor. Även hemma i Sverige har serien fått mycket uppmärksamhet. Det beror mest på att det är David Simon som ligger bakom serien. Han skapade The Wire, som verkar vara en av de mest älskade TV-serierna bland kulturintresserade svenska människor. Jag vet inte hur många som faktiskt har tagit sig igenom The Wire, men det är onekligen TV-serien framför alla andra om man vill vara kreddig. Jag ska medge att jag inte har sett hela The Wire, och därför inte kan uttrycka mig om seriens storhet. Treme hade nog inte blivit verklighet om serien inte haft David Simons namn – en tung kvalitetsstämpel – att luta sig mot. De som har sett The Wire vet vad de har att vänta sig och deras förväntningar lär vara skyhöga. Efter tre avsnitt tycker jag att Treme känns både roligare och mer angelägen än The Wire någonsin kändes för mig. En stor del av nöjet med att se serien är förstås att kunna utbrista ”Jag har varit där!”, men jag tror att serien står sig väl även för de som aldrig har satt sin fot i New Orleans. Har man inte drömt om den legendariska staden tidigare lär man definitivt göra det efter att ha sett Treme.

En skildring av New Orleans som inte diskuterade Katrina skulle vara mycket politiskt inkorrekt. Orkanen och vad den ledde till är en lika viktig del av New Orleans historia som musiken och maten. Treme utspelar sig tre månader efter Katrina. Folk börjar sakta återvända till sin förstörda stad. De flesta är ledsna och uppgivna. Några är arga och några är hoppfulla. Serien följer ett stort antal karaktärer, som alla känns äkta och intressanta. Som väntat är Treme extremt välgjord. Allt är otroligt snyggt, manuset är fantastiskt och samtliga skådespelare gör ett suveränt jobb. Det är omöjligt att inte bli imponerad. Jag tyckte att det första avsnittet var både segt och tråkigt, men de två följande avsnitten har varit TV-perfektion. Jag har suttit med ett leende på läpparna genom hela avsnitten och när det tar slut har jag längtat efter mer. Jag vill veta mer om karaktärerna och jag längtar tillbaka till New Orleans.

David Simon är förmodligen väl medveten om att han med Treme har gjort de senaste årens coolaste TV-serie. New Orleans är en av världens häftigaste städer och sättet som den skildras på här är både respektfullt, kunnigt och snyggt. Det känns väldigt coolt att kunna säga att jag har varit där. Jag har varit i de flesta områden som serien utspelar sig i. Det kvarter där jag bodde har synts i serien flera gånger, och när jag ser Abita-ölflaskor och hör namn på gator och områden där jag har drivit omkring blir flashbackkänslan enormt starkt. Ibland tycker jag mig till och med känna igen vissa människor som skymtar förbi. Treme har filmats på plats och det känns verkligen. Serien lever. Det finns så mycket att skriva om och hylla när det gäller Treme. Som att Melissa Leo och Steve Zahn spelar skjortan av alla andra skådespelare som syns på TV den här våren. Eller att Elvis Costello och Dr John har dykt upp som sig själva. Eller att musiken är skitbra. Jag har sett och läst mycket om New Orleans, men förutom Dumskallarnas sammansvärjning har staden aldrig skildrats på ett finare och mer trovärdigt sätt. Och det kan jag säga efter bara tre avsnitt. En andra säsong är beställd och Treme kommer hyllas överallt. Jag antar att jag kommer behöva se hela The Wire i sommar, så att jag också kan geniförklara David Simon.