Nytt från Brooklyn

Efter The Horrors omvälvande Primary Colours som släpptes för tre veckor sedan har ingen ny musik känts särskilt kul. Peter Dohertys skiva står sig fortfarande som årets bästa och den nya Jamie T-låten har spelats om och om igen. Jag fruktar att sommaren kommer bli tråkig när det gäller musik. Det kändes som att förra året var ett taskigt och svagt musikår och att artisterna och banden väntade med att släppa sina nya skivor till det nya 2009. Men nu känns det som att det mesta redan har släppts. Hur ska Pete överhuvudtaget kunna överträffas? Kanske borde man ta sitt pick och pack och flytta till Brooklyn. Det verkar som att det är där det händer och förmodligen finns det ingen bättre plats för oss som alltid är på jakt efter det senaste inom musik. Om det bara inte vore för alla jävla hipsters som envisas med att bo där.

När det gäller indiemusik finns det ingen annan sajt som har samma inflytande som Pitchfork. De brukar vara rätt snabba med att ringa in vad som är nytt och hett. Har man inget att lyssna på brukar man alltid kunna få lite inspiration genom att kolla in deras ”Best New Albums”-avdelning. Obehagligt många av banden som hyllas kommer från just Brooklyn. Två nya skivor som ter sig som små indiefynd har också sitt ursprung där. Musiken är hipp och alternativ. Så hipp att man inte kan hitta någon info om den på Wikipedia. Men också väldigt bra och värd att lyssna på. Actor med St. Vincent och Songs of Shame med Woods har blivit två sena majfavoriter.

På albumomslaget till Actor ser St. Vincent oändligt skör och vacker ut. Lite som jag föreställer mig att min farmor såg ut i hennes glansdagar. Att döma av omslaget kan man få för sig att man har en trött Regina Spektor-kopia att vänta. Men icke. St. Vincent gör spännande popmusik som tar ut svängarna ordentligt. Utan att för den sakens skull vara en trött Björk-kopia. Hon gör sin egen grej och framstår från första till sista låten som väldigt sympatisk. St. Vincent verkar vara trevlig och intressant. Jag skulle vilja dricka te med henne. Jag gillar hur hon blandar drömska och mysiga partier med röjig rock. Hon sjunger fint och hennes röst är gripande. Den inledande The Strangers, som går att höra på hennes MySpace, är talande för hela albumet. Det börjar med vacker sång i lugnt tempo till ett grymt beat och snart har hon börjat riffa loss med sin elgitarr. Det är varierat, annorlunda och medryckande utan att lämna det intima och småskaliga. Jag är övertygad om att det är en skiva som jag kommer spela mycket i sommar.

Album med harmoniska och gröna naturfoton på omslaget har en förmåga att vara bra. Det har kommit rätt så många sådana album de senaste åren och tankarna förs direkt till Waldenpop och mysiga gitarrer från skogen. Woods har också valt ett grönskande naturfoto till sitt omslag. Men det är något som är fel. Kortet är vikt och skevt och i himlen svävar ett fult inklippt öga. Musiken är lika skev och konstig. Ibland känns det som att Woods är Bon Ivers borttappade småsyskon. Det är folkigt och de sjunger i harmonier. Men samtidigt låter det bisarrt och förbryllande. Som om Wavves hade gillat Fleet Foxes och M.Ward istället för skramlig punk. Det är utpräglad lo-fi och bandets motto verkar vara ”ju skevare desto bättre”. Som om äktheten kommer ur distorsionen. Ibland fungerar det mottot otroligt bra och några av bandets låtar är det ärligaste jag har hört på länge. Andra låtar känns bara fel. De låtar som finns uppladdade på deras MySpace är alla riktigt bra. Särskilt Rain On berör på djupet. Det ska bli intressant att se hur Woods går vidare med sin musik efter den här skivan. De är ett av få band som inte skulle gynnas det minsta av att utvecklas musikaliskt.