Jan Lööf är en av mina stora förebilder. Han har alltid funnits närvarande på olika sätt. Som många andra svenska barn växte jag upp med hans barnböcker Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare och jag fastnade tidigt för hans fantasirika, roliga och detaljerade illustrationer. Under min uppväxt kändes det som att SVT oavbrutet visade Skrot-Nisse, en serie som både fascinerande och skrämde mig. I min farsas skivsamling fanns flera skivor med Sumpens Swingsters där Jan Lööf hade gjort de snygga skivomslagen. Min döda farbror var tydligen en av Sumpens polare. Jan Lööfs bilder fanns alltså nästan överallt omkring mig. När jag hade lärt mig att läsa började jag hetsläsa alla seriealbum som jag kunde hitta på stadsbiblioteket. När jag var klar med de mest uppenbara serierna, som Tintin och Asterix, upptäckte jag Felix. Jan Lööf tecknade och skrev Felix mellan 1967 och 1973 och hann under de åren producera flera roliga album. Jag gillade Felix väldigt mycket. Serierna kändes charmigt gammeldags samtidigt som de var spännande och på ett respektfullt sätt drev med klassiska filmer och serietidningar. Jag tröttnade aldrig på Felix och med jämna mellanrum brukade jag läsa om samtliga album. När jag var i 14-årsåldern började jag på allvar intressera mig för barnböcker och barnboksillustrationer. Jämte Tove Jansson var Jan Lööf min stora favorit. Jag började läsa hans böcker och serier igen – men den här gången såg jag hans bilder med nya ögon. Jag håller Jan Lööf väldigt högt. Hans stil är unik och jag älskar hans bildspråk. Förra året smygläste jag hans senaste bilderbok Matildas katter i en bokhandel och kunde glatt konstatera att Jan Lööf fortfarande håller fanan högt. På stadsbiblioteket (var annars?) hittade jag två nya böcker med de självklara titlarna Jan Lööfs serier: Volym ett och Volym två som samlar stora delar av Jan Lööfs serieproduktion. Efter några mysiga timmar tillsammans med de böckerna känner jag mig nästan lika uppspelt som när jag för första gången läste Felix.
Jan Lööf föddes 1940 och fick således vara ung under några av de mest spännande åren i svensk historia. Han gick på konstfack i början av 60-talet och utvecklade sin karakteristiska stil. Det finns ingen annan som tecknar som Jan Lööf. Jag kan sitta och titta på enstaka Lööf-bilder i långa stunder och fascineras av alla detaljer. Hans lite barnsliga och fullständigt egna stil är perfekt för barnböcker. Jag tycker det känns som att Jan Lööf är en konstnär som har fått utvecklas helt på sina egna villkor. Han är säkert klassiskt skolad men hans stil påminner inte riktigt om något annat. Jan Lööf har alltid framstått som väldigt sympatisk och när han i Volym två skriver att han är ”mer skämttecknare än illustratör” undrar jag om han bara är blygsam eller om han verkligen underskattar sig själv på det sättet. För mig har det aldrig funnits några tvivel om att Jan Lööf är en av våra största illustratörer.
Det är roligt att läsa Jan Lööfs serier. Inte minst som tidsdokument. Skarven mellan 60- och 70-talet var en intressant tid och det finns mycket av det som förekommer i serierna som man kan göra sig lustig över om man vill. Mest tacksam att skoja om är serien Bellman som Lööf skrev för den vänsterradikala tidningen Folket i bild -Kulturfront (en tidning som min pappa självklart är välbekant med). Lööf förklarar i en liten introduktion till serien att han inte var med i ”rörelsen” själv och att han stötte på en del problem med tidningsredaktionen. Jag tycker Bellman är en kul serie och jag fascineras och imponeras av den dåvarande tidsandan. En av mina favoritbloggare, Kalle Lind alias En man med ett skägg, har skrivit roligt om Bellman men som vanligt vill han mest göra sig lustig över de "dumma" 70-talsmänniskorna och har ingen större lust att försöka sätta sig in i tidsandan. Jag tycker snarare att de politiskt färgade serier som Jan Lööf skrev under den här tiden är mer intressanta än roliga. Jan Lööfs serier tar oss med tillbaka till ett Sverige som aldrig kommer tillbaka, och som ter sig mycket svårförståeligt och romantiskt 40 år senare. Kanske är det den största styrkan i hans serier.
I Jan Lööfs samlade serier får vi läsa ett antal kortare serier, som till exempel Bellman, som inte sträcker sig över många sidor. En av mina absoluta favoriter är Det sista uppdraget som handlar om hur en flintskallig och åldrad Tintin-figur försöker hitta kärleken. Huvudsakligen är dock de två volymerna fyllda med Felix-serier. Efter Felix har inte Jan Lööf gjort mycket serier och jag undrar om det är möjligt att fylla en tredje volym med Lööf-serier. Hursomhelst är det otroligt kul att läsa Felix igen. Det märks att Jan Lööf lade ned mycket energi på serierna. Varje serieruta är en skön liten bild och dialogen flyter på väldigt bra. Jag gillar hur de olika historierna ofta vävs samman. De sista rutorna av ett äventyr påbörjar det nästa, utan att nödvändigtvis vara en cliff-hanger. På så sätt finns en fin kronologi. Det är kul att läsa Lööfs förord till Felix-serierna där han berättar om hur serier på 60-talet sågs som något farligt och tveksamt och att det fanns särskilda seriesyndikat som publicerade alla serier i dagstidningarna. Upphovsmännen fick ingen som helst uppmärksamhet. Felix var osignerad och Lööf fick vara helt anonym. Man kan tänka sig att en ung serieskapare skulle bli vansinnig av att inte få någon uppmärksamhet. Men Jan Lööf vände det hela till sin fördel. ”Jag kunde ha en helt slapp inställning till hela jobbet. Om jag inte orkade hitta på en egen historia var det bara att knycka handlingen från en gammal klassiker eller nån film man gillade. Så var det med det.” Jag älskar hans tillbakalutade attityd och det här uttalandet får mig att se Felix-serierna med delvis nya ögon. För det är onekligen så att serierna om Felix i många fall är ett galet hopkok av klassiska sci-fi- och skräckfilmer, Fantomen (eller Dragos som vissa kallar honom) och tidstypiska företeelser berättat med Jan Lööfs unika stil. Vetskapen om att Lööf medvetet plagierade filmer som han gillade gör inte serierna ett dugg sämre. Snarare bättre.
Som av en händelse fyller Jan Lööf 70 år idag. Grattis Jan, och hoppas att du fortsätter teckna och skriva många år till! Dina serier och böcker kommer alltid betyda mycket för mig. Tack!
söndag 30 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag - kan bara hålla med!
Skicka en kommentar