LOST: The End

Och så var det slut. Förutom Buffy the Vampire Slayer finns det ingen annan TV-serie som jag har investerat så mycket känslor och tid i som LOST. Sedan serien började visas för dryga fem år sedan på TV4 har jag varit fast. Karaktärerna och ön har varit närvarande under hela den här tiden på ett sätt som ingen annan bok, film eller TV-serie har varit i närheten av. Jag har levt med de där trasiga och ensamma människorna och hoppats att allt till slut skulle lösa sig. Om livet var förjävligt fanns ändå LOST där som tröst. Jag har kunnat relatera med och känna för de flesta av karaktärerna i LOST. För även om serien har varit full av mysterier och oförklarliga händelser – som många gånger har fått mer tid och energi än mitt skolarbete – var LOST framförallt en TV-serie som kretsade kring människorna. Seriens skapare har alltid satt karaktärerna och deras relationer till varandra framför den mystiska ön. Och så avslutades även serien. Som väntat var det mycket som lämnades öppet, men samtliga karaktärer fick ändå ett värdigt slut. Seriefinalen av LOST var två timmar av gåshud som flera gånger rörde mig till tårar. Det är bland det bästa som jag någonsin har sett på en TV-skärm och gör LOST till tidernas mäktigaste TV-serie. En serie som kommer minnas och diskuteras i många, många år.

Som många andra hade jag aldrig väntat mig att LOST skulle kunna avslutas på ett tillfredställande sätt. Under de första säsongerna undrade jag ibland om allt som hände verkligen var genomtänkt eller bara avancerade spratt för att förvirra tittarna. När jag såg den femte säsongen förra året blev det uppenbart att det trots allt fanns en röd tråd som hade följts sedan det första avsnittet. Vid seriens slut hade jag fått fler svar än vad jag någonsin hade förväntat mig. Den avslutande säsongen har varit otroligt snyggt komponerad och genomförd. Seriens mysterier har i många fall fått tydliga svar samtidigt som filosofi och vetenskap har haft fortsatt viktiga roller. LOST var alltid en otroligt smart serie. Att se hur saker föll på plats samtidigt som de ursprungliga konflikterna trappades upp var fantastiskt. Finalen var lika stark, fängslande och rörande som den sista halvtimmen av Jedins återkomst kändes när jag var åtta år. Nu när jag har fått tänka igenom slutet några gånger känns det inte som att det egentligen fanns några alternativ. Ett tydligt slut hade varit en förolämpning mot tittarna. Jag vill inte nödvändigtvis ha alla frågor besvarade. Det mesta som behövde ett svar fick ett svar. Gott så.

Jag kommer sakna LOST. Det kommer nog inte dyka upp en TV-serie som kan fylla tomrummet efter den här serien. Jag tror inte ens att jag behöver en TV-serie som fyller det där tomrummet. Det finns alltid mer eller mindre bra serier att se. Men jag kommer alltid komma ihåg LOST. Hur serien fick mig att känna och tänka. Hur välskrivna och sympatiska karaktärerna var. Hur spännande serien var och hur den fick allt annat att kännas ganska meningslöst. LOST var en speciell serie. En sådan där grej som bara händer en gång och aldrig kan återupprepas. Och det är så jag vill minnas den.