Sandie Shaw

Sommaren 1983 får den något bortglömda popstjärnan Sandie Shaw ett brev från två ”obotliga fans” där det står att ”The Sandie Shaw legend cannot be over yet — there is more to be done." Brevet var skrivet av Morrissey och Johnny Marr, två märkliga unga män från Manchester som nyligen hade blivit alla inåtvända brittiska ungdomars nya favoriter med bandet The Smiths. De ville att hon skulle spela in några låtar med dem. Låten I Don't Owe You Anything hade till och med skrivits med henne i tankarna. Sandie Shaw var dock inte helt övertygad om att det var ett smart karriärsdrag att sjunga tillsammans med det konstiga bandet. Det gick liksom inte att sätta fingret på deras musik och Morrisseys uppenbarelse, och de tidiga låtarna fick inte uteslutande positiva recensioner. När hon får Hand in Glove-singeln hemskickad blir hon chockad och utbrister "He's started sending me pictures of naked men with their bums showing!". Till slut gav hon med sig – vem kan stå emot Morrisseys smicker? – och gick in i studion med bandet och spelade in tre av deras tidiga låtar; förutom I Don't Owe You Anything spelade hon också in Hand in Glove och Jeane. Hand in Glove blev Sandies första hitsingel på över tio år och tillsammans med bandet gjorde hon ett legendariskt framträdande i det klassiska TV-programmet Top of the Pops. För att hedra Sandie uppträdde bandet barfota, för det var som ”barfotaflickan” Sandie hade slagit igenom 20 år tidigare. Dryga 20 år senare är jag inne i min mest insnöade Smiths-period. Jag kan alla låtar utantill och spenderar kvällarna med att se klipp med Morrissey på YouTube. När jag sedan snubblar över Sandie Shaws inspelningar av de här tidiga Smiths-låtarna blir jag otroligt fascinerad. Hennes röst gör sig perfekt på de här låtarna och särskilt Jeane är overkligt vacker och gripande. Jag började läsa in mig på Sandie Shaw och blev ännu mer fascinerad.

Sandie Shaw heter egentligen Sandra Goodrich och innan hon slog igenom som sångerska jobbade hon på Fordfabriken i Londonförorten Dagenham. När hon sedan slog igenom, efter att ha vunnit en lokal talangtävling (det var så det gick till back in the days), blev hon en symbol för Swinging London men fick också kredd för sin arbetarklassbakgrund och blev kallad ” the ultimate working-class 'it' girl". Sandie Shaw uppträdde nästan alltid utan skor vilket älskades av publiken och definitivt har bidragit till hennes kultrykte. För att slå igenom internationellt spelades Sandies låtar in på många olika språk, vilket känns lite underligt nuförtiden. Idag ter sig inte Sandie Shaws musik särskilt spännande men hennes största hits (There's) Always Something There to Remind Me, Girl Don’t Come och Long Live Love (söt video!) är fortfarande rejält svängiga och fina. Sandie känns på många sätt som en brittisk motsvarighet till Françoise Hardy. De gjorde liknande musik och marknadsfördes på samma sätt. Båda har blivit halvstora 60-talsikoner. 1967 tog Sandie Shaw hem Eurovisionschlagerfinalen med låten Puppet on a String – som hon hade blandade känslor inför – och blev Storbrittaniens första vinnare. Sen svalnade karriären och när hon fick det där brevet från Morrissey och Marr var hon inte särskilt het längre. Jag tycker att hennes Smiths-inspelningar är det bästa som hon har gjort. Tydligen ska Sandie Shaws gamla låt Heaven Knows I’m Missing Him Now ha varit Morrisseys inspirationskälla till den betydligt mer sorgliga Heaven Knows I’m Miserable Now. Jag tycker dessutom att Moz och Sandie är rätt lika varandra, deras hakpartier är lika ståtliga. Hursomhelst, när jag för två år sedan skulle göra en snygg ”header” till den då nystartade bloggen Finpop började jag leta efter passande bilder. Efter en liten stund hittade jag en snygg bild på Sandie Shaw som kändes helt rätt. Hon var lagom okänd och bilden hade en magisk dragningskraft. Jag tycker att Sandie Shaw ser märklig ut på många fotografier (hon hade förmodligen inte slagit igenom som popstjärna i dagens karga popklimat), men på den där bilden ser hon helt fantastisk ut. Hennes eftertänksamma och lätt melankoliska utseende symboliserar vad jag vill säga med den här bloggen på ett utomordentligt sätt.