Mina drömmars sommarfilm

Vi lever i en fruktansvärd tid där allt ska gå att sälja. När det gäller populärkultur kommer musik och litteratur alltid klara sig relativt lindrigt undan från detta – det är förhållandevis billigt att spela in en skiva eller att ge ut en bok, och det blir allt lättare att genomföra allt på egen hand. Men när det gäller film, som nästan alltid kostar enorma summor att producera, blir den konstnärliga friheten alltmer begränsad. Det är sälja eller dö som gäller. Det har alltid gjorts kommersiella filmer och filmbolag har alltid gillat att tjäna pengar, men att döma av filmutbudet 2010 och planerade filmpremiärer det närmaste halvåret har det sällan sett mer dystert ut. En film kostar så pass mycket pengar att manusförfattare och producenter måste kunna ge filmbolagen någon slags garanti att filmen kommer ses av många människor. Och ju större publiken är desto mer slätstruken blir filmen. Det är ytterst få filmer som släpps nuförtiden som överhuvudtaget känns intressanta. Sverige är ännu värre än USA, för de enda filmer som går upp här är de som gick bra därborta, vilket innebär att utbudet blir ännu tunnare. Och samtidigt svalnar intresset för smalare film, konstigt nog. Sommaren är värre än resten av året. Då är det nästan uteslutande helt hjärndöda filmer som får premiär i Sverige. Men den här sommaren finns ett undantag. Den underbart komplicerade och snygga Inception går emot alla blockbusterkonventioner, och låter tittaren tänka själv, och kommer därför locka en större publik en någon annan av sommarens storfilmer. Inception är en Matrix för 10-talet och Christopher Nolans hittills bästa film.

Hypen inför Inception har sakta byggts upp under det senaste halvåret. Jag har varit svältfödd på bra film och längtan efter Inception hann växa till något enormt i takt med att nya trailers släpptes. Samtidigt visste jag inte mycket om filmen innan jag satte mig i biografen. Jag visste att Leonardo DiCaprio – som mer och mer framstår som sin generations största skådespelare – hade huvudrollen och att Ellen ”Juno” Page och Joseph Gordon-Levitt hade intressanta biroller. Och sen visste jag förstås att drömmar – och drömvärldar - skulle ha en central roll i filmen. Men mer än det visste jag inte. Och jag tänker inte skriva mer om filmens handling än så. För jag tror att Inception fungerar allra bäst om man inte vet vad man har att vänta sig. Det är en fascinerande film som leker med roliga idéer och tankar. Nolan drar i trådarna på ett snyggt och säkert sätt. Det hade lätt kunnat bli rörigt, flummigt och obegripligt – men det blir det aldrig. Det är aldrig svårt att hänga med eller förstå vad som händer. Den breda publiken kommer kunna tillgodogöra sig allt det som Nolan vill säga, utan att filmen för den sakens skull är tramsig eller Hollywoodurvattnad. Flera gånger under filmen tänker jag på LOST, och att Inception är som ett långt, påkostat och välgjort avsnitt av den nu avslutade serien. Bildspråket är otroligt genomtänkt och några av scenerna är det snyggaste jag har sett på flera år. Inception har både hjärta och hjärna, samtidigt som det är en helt unik film, och jag var väldigt tillfredställd när jag gick ut ur biografen. Nolan har överträffat sig själv och jag kommer nog drömma om Inception i natt. Det är filmer som Inception som får mig att inte helt ge upp hoppet om Hollywoodfilmen. Med killar som Nolan kommer det aldrig kunna gå helt fel.


SvD, IMDb