Scott Pilgrim och nördarna

Att vara vuxen och läsa serietidningar är inte coolt. Det är inget man skyltar med. Man har liksom ingen lust att höra folk skrika ”40 year old virgin!” efter en på stan. Gillar man serier är man ganska töntig. Det är bara att konstatera detta, och sen kan man försöka trivas i sin nördighet bäst man kan och vill. Och jag trivs rätt bra. Serier är kul – och i de allra flesta fall förbannat töntiga. Serievärlden är rätt liten. De flesta serienördar läser samma titlar och ser fram emot samma saker. De senaste åren har alla viskat och skrikit om en kille vid namn Scott Pilgrim. Scott kom från ingenstans. Han såg ut som en karaktär från Powerpuffpinglorna och bodde i Toronto. Och han lyckades mot alla odds bli alla nördars favorithjälte över en natt. Filmen om Scott Pilgrim med Michael Cera i huvudrollen har snart premiär i USA. Att döma av de trailers som har släppts kommer det bli sinnessjukt bra. Cera är perfekt i huvudrollen och filmen ser otroligt färgglad, speedad och häftig ut. Precis som serien (som visserligen är i svart-vitt, men du kommer fatta när du läser). Förra veckan släpptes den sjätte och avslutande volymen i serien om Scott Pilgrim. Den heter Scott Pilgrim’s Finest Hour och jag förhandsbokade den flera månader innan den släpptes. Är man tönt så är man.

Serien om Scott Pilgrim är skriven och tecknad av Bryan Lee O’Malley. Han verkar jättetöntig. Precis som den unge herr Pilgrim. Scott Pilgrim bor i Kanadas största stad Toronto och de allra flesta skulle nog kalla honom för loser. När serien börjar är han 23 år gammal och arbetslös. Han dejtar en 17-årig asiatisk tjej lite halvhjärtat och spelar bas i ett dåligt rockband. På en fest möter han Ramona Flowers och blir förälskad. Ramona är riktigt cool. Men får att få henne måste han slåss mot hennes sju onda före detta pojkvänner. Och Scott är en jävel på att slåss. Storyn är egentligen skitdålig. Det hjälper inte att serien är proppfylld med töntiga och tråkiga TV-spelsreferenser, typ ”Scott får ett extraliv”, och torr nördhumor. Det finns inget värre än nördhumor. Jag avskyr TV-serier som The Big Bang Theory. Men ändå gillar jag Scott Pilgrim. För som serie fungerar det otroligt bra. Den enkla och avskalade mangainspirerade teckningsstilen är perfekt för serien och dess rytm. Scott Pilgrim är på många sätt en rätt bisarr och absurd serie. Större delen av serien är en skildring av hur det är att vara ung, vilsen och kär. Då är det väldigt nedtonat och realistiskt. Karaktärerna är lätta att känna med. Sen börjar de slåss. Fighterna är uppblåsta och extrema. Och när de är slut är det som om inget hade hänt. Scott Pilgrim påminner väldigt mycket om min gamla TV-favorit Buffy the Vampire Slayer. Det är samma blandning av ungdomsdrama och action, och humorn är i många fall densamma. Buffy-skaparen Joss Whedon har inte helt oväntat kallat Scott Pilgrim för ”the best book ever written”. Vad jag gillar allra mest med Bryan Lee O’Malleys serie är dock att den utspelar sig i Toronto. Under mitt utbytesår i Kanada var jag i Toronto rätt många gånger och jag känner ofta igen mig i serien. Toronto som stad är en viktig del av Scott Pilgrim-serien, och Scott och hans vänner besöker många typiska Torontoplatser. Jag känner igen affärer, caféer, gatunamn och det gör förstås serien mycket roligare att läsa. Scott Pilgrim är värd hajpen. Låt dig själv vara lite nördig och följ med Scott till Toronto!