1Q84 – Haruki Murakami

Jag ska inte dra ut på det. Du ska inte behöva läsa recensionen med någon slags längtan efter en fantastisk bok. Det är lika bra att jag säger som det är och grusar förväntningarna med en gång. Haruki Murakamis nya bok 1Q84, som ges ut i tre volymer varav de två första nyss har kommit på svenska, är riktigt dålig. Så var det sagt. Den är usel, värdelös, illa skriven och totalt ointressant. Mitt livs kanske största litterära besvikelse. För det finns få böcker som jag har längtat efter lika mycket som 1Q84. Jag har hungrigt läst allt som finns översatt av Murakami på svenska och engelska och jag har ivrigt väntat på en översättning av 1Q84 i snart två år. Jag läste den svenska översättningen av Fågeln som vrider upp världen när jag var 20 år och det var en av mina största läsupplevelser. Sedan dess har jag varit ett hängivet Murakamifan. Jag kastade mig över 1Q84 så snabbt jag kunde och efter bara några sidor gick det upp för mig att den kanske inte var vad jag hade hoppats på. Jag försökte förbise det där tidiga tvivlet och fortsatta läsa. Men snart blev det uppenbart att Murakami har gått helt vilse med 1Q84. Flera gånger måste jag stanna upp för att fråga mig vad det är för skräp som jag sitter och läser. 1Q84 är en Dan Brown-version av Fågeln som vrider upp världen som snarare ligger närmare Neil Gaimans taffliga vuxenfantasy än Paul Austers diffusa mindfucks. Karaktärerna är återanvända Murakamistereotyper, men mer ointressanta och anonyma än någonsin tidigare. De smaklösa sexskildringar är fler och mer centrala än i någon annan Murakamibok och ofta känns det som att man läser ofräscha sexnoveller av en gubbsjuk författare som har tappat bort sig själv och sin stil. Språkligt är det också helt åt helvete, och för varje sida känns 1Q84 alltmer som en riktigt elak parodi på Murakamis författarskap.

Om vi bortser från de jordnära Norwegian Wood och South of the Border, West of the Sun har Haruki Murakami alltid skrivit olika versioner av samma roman. I 30 år har han skrivit samma roman om och om igen. Grundidén om dröm kontra verklighet har alltid varit central. Med Fågeln som vrider upp världen, som gavs ut på japanska 1995, hade han förfinat formen och språket till perfektion. Har du läst den är det egentligen onödigt att läsa någon av hans andra böcker. De är egentligen överflödiga och både vi och Murakami vet att han aldrig kommer göra något lika bra och fulländat igen. Men det är lätt att förälska sig i hans böcker och snart har man läst allt som finns översatt. 1Q84 är i grunden samma bok som alla de andra Murakamiromanerna. Förstås. Men det märks nästan omedelbart att något inte har gått helt rätt den här gången.

1Q84 utspelar sig år 1984, och har två huvudpersoner, en kvinna och en man, och två verkligheter. De två huvudpersonernas öden är sammanflätade och ett starkt band emellan dem får dem att långsamt röra sig mot varandra. Den kvinnliga huvudpersonen är en stark och självständig kvinna som extraknäcker som massagemördare (ja, faktiskt) av elaka män som behandlat kvinnor illa. En dag inser hon att hon har hamnat i ett stickspår till den vanliga verkligheten. Den manliga huvudpersonen är en mattelärare som skriver skönlitteratur om nätterna. Han går med på att förbättra ett mystiskt manus skrivet av en märklig 17-årig flicka. Och snart har konstiga saker börjat hända. De två huvudpersonerna turas om med varannat kapitel. Storyn rör sig långsamt framåt och de 850 sidor som de två första volymerna upptar känns obefogade. 1Q84 är seg och ointressant. Karaktärerna är i princip de gamla vanliga Murakamifigurerna. Vi har läst om dem tidigare. Fast då var de skildrade med mer glöd och passion. De här karaktärerna tenderar snarare att vara väl genomskinliga och tråkiga. De är ointressanta och svåra att sympatisera med. Framförallt lider 1Q84 av avsaknaden av en stark story. Det händer inte mycket, men eftersom det är Murakami som har skrivit är det ändå lite av en pageturner, och de underliggande budskap som han förstås har trängt in är inget som vi inte har hört förut. Det hela blir väldigt platt. Jag tror Murakami är medveten om bokens svagheter. Eller så börjar han bara bli gammal. Hursomhelst känns det som att han försöker dölja bokens svaga punkter med mer sex än någonsin tidigare. Alla som har läst någon av Murakamis böcker vet att han är lite av en snuskgubbe. Han är mästare på omotiverade sexskildringar och 1Q84 tar hem priset när det gäller snusk och obsceniteter. Här har Murakami gjort sexet till något centralt. De båda huvudpersonernas sexliv beskrivs i detalj, ofta på ganska uppseendeväckande sätt. I ett parti nämns sex med småflickor, och det blir svårt att dra gränsen mellan porr och ”kvalitetslitteratur”. Jag kan ana samma gubbsjuka tendenser hos Murakami som i mycket annan japansk populärkultur, men i 1Q84 är gubbsjukan mer febrig och intensiv än vanligt. Som jag ser det tillför inte sexskildringarna storyn något och jag funderar mest på Murakamis psyke när jag läser 1Q84. Kommer han på de här sakerna när han är ute och springer?

I Sverige har vi blivit bortskämda med några lysande Murakamiöversättningar av Yukiko och Eiko Duke. De översatte Norwegian Wood, Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen och fick verkligen till det språkliga helt perfekt. I deras översättning blev Murakami poetisk, vacker och rytmisk. 1Q84 har istället översatts av Vibeke Emond, som också översatte Sputnikälskning, och tyvärr skiljer det ljusår mellan hennes och modern och dottern Dukes översättningar. Man kan inte lägga all skuld på Emond, då det känns som att Murakami skriver sämre än någonsin i 1Q84. Boken är full av upprepningar, usla formuleringar och konstiga ordval. Jag antar att det inte finns särskilt många översättare av japanska i Sverige men Emond är inte rätt kvinna för jobbet. Det känns som att hennes litterära kvaliteter är begränsade och ibland tvivlar jag inte på att Google Translate hade gjort ett bättre jobb med vissa stycken. Jag var väldigt entusiastisk över att den svenska översättningen av 1Q84 skulle komma ett helt halvår innan den engelska översättningen, men med resultatet i handen känns det som att översättningen har stressats fram. Murakamis raka sätt att skriva har annars varit en av hans största styrkor men 1Q84 känns som ett språkligt haveri.

När jag lägger ifrån mig den andra volymen av 1Q84 är jag otroligt besviken men också lättad. Lättad över att slippa ifrån eländet. Jag ställer mig kritisk till Murakamis fortsatta författarkarriär och överväger att inte läsa den tredje och avslutande volymen av 1Q84. Jag ställer mig också tveksam till ett eventuellt framtida Nobelpris till gubben. Han kan gott få fortsätta springa sina maratonlopp och fantisera om märkligt sex, så länge jag slipper läsa böcker om det.



DN, SvD

Norwegian Wood-filmen

Det är mycket Haruki Murakami just nu. Jag började läsa den hett efterlängtade svenska översättningen av Murakamis senaste mastodontroman 1Q84 igår och ikväll var jag och såg den nya filmatiseringen av hans succéroman Norwegian Wood från 1987. Det verkar som att Murakami har nått en väldigt stark position även i Sverige och många jag träffar, även sådana som jag aldrig trodde skulle läsa en bok, har läst flera av hans romaner. Haruki Murakami har blivit en författare som man ska läsa. Kanske inte helt olik Stieg Larsson, om man ska göra en extrem jämförelse. Att hans böcker skulle filmatiseras var inte helt oväntat och att Norwegian Wood skulle vara först ut kändes ganska självklart. Ingen av hans andra romaner är lika jordnära. Att göra film av flera av hans andra böcker hade varit en ordentlig utmaning och kanske skulle ett annat format (varför inte som animeserier?) passa bättre. Norwegian Wood borde därför vara förhållandevis enkel att filma.

Det är fyra år sedan jag läste Norwegian Wood och jag har inte några minnen av att det skulle ha varit en stark läsupplevelse. Jag har läst allt som finns översatt av Murakami på svenska och engelska, och Finpop borde rimligtvis vara den svenska blogg eller hemsida med flest texter om hans böcker. Jag är ett stort och inbitet fan. Men just Norwegian Wood imponerade aldrig på mig. Jag fastnade varken för storyn eller karaktärerna. Vad jag kan minnas var det en utdragen bok full av märkliga självmord, jobbigt och oromantiskt sex och lika osympatiska som ointressanta karaktärer. Som 60-talsskildring var den ovanligt oengagerande. Vad som gjorde starkast avtryck på mig var den ärliga skildringen av det meningslösa studentlivet och de tråkiga universitetsstudierna, något som jag ofta kunnat identifiera mig med. Murakami inkluderar ofta starka, och nästan provocerande och påfrestande, sexskildringar i sina böcker och de är fler och mer intensiva i Norwegian Wood än någon av hans andra romaner. Det var bland annat lusten att se hur det påträngande sexet skulle gestaltas i filmatiseringen som trots allt gjorde mig sugen på att se filmen. Som filmatisering av en bok visar sig Norwegian Wood vara perfekt, men den lider förstås av förlagans många problem.

Den vietnamesiske regissören Tran Anh Hung har gjort ett imponerande jobb med Norwegian Wood. Estetiskt och visuellt är filmen fulländad med sina vackra bilder och poetiska bildspråk. Till en början är det visuella tillräckligt imponerande för att kompensera för den halvdana storyn. Det handlar som bekant om en kille som efter att hans bästa vän har tagit livet av sig förälskar sig i dennes sorgsna och deprimerade flickvän som lämnats kvar att våndas och misströsta. Filmens berättande håller sig väldigt nära boken, även om vissa saker har tonats ned. Sexskildringarna blir inte alls lika jobbiga på filmduken, men samtidigt blir karaktärerna väldigt anonyma. Det är svårt att sympatisera med någon av dem och huruvida skådespelarna är bra eller inte är väldigt svårt att svara på. De går mest omkring med samma ansiktsuttryck hela tiden och ser dystra ut. Dialogen är väldigt sparsmakad och alla skådespelare känns ovanligt tillbakahållna. Det ger förstås en viss effekt och känsla åt filmen, men det känns inte riktigt som att någon har vunnit på det. Filmen är klippt på ett okonventionellt sätt med korta scener som slutar helt plötsligt, utan att fylla någon direkt funktion och efter ett tag börjar det kännas riktigt segt. När huvudpersonen sitter på en klippa och dramatiskt gråter och dreglar i vad som känns som 15 minuter är inte sömnen långt borta. Storyn i Norwegian Wood var aldrig tillräckligt bra för att framgångsrikt fylla hela boken och filmen är minst en halvtimme för lång. Tråkigt nog kände jag mig ganska glad, och trött, när eftertexterna började rulla. Glad åt att få lämna biografen. Det är inte en dålig film, precis som boken den bygger på inte är en dålig bok. Men Haruki Murakami har skrivit så mycket bättre romaner och trots att dessa är mer utmanande att filmatisera hoppas jag att det kan bli film av någon av dem. Recensionen av 1Q84, som hittills känns väldigt lovande men kanske lite väl Murakamitypisk, bör dyka upp här på Finpop om en vecka.



DN, SvD

The Vaccines

Jag lyssnar ständigt på ny musik. Jag håller mig uppdaterad, läser recensioner och letar alltid efter nya skivor. Den senaste månaden har det kommit flera bra skivor, men inga som gjort mig så upphetsade att jag känt mig tvungen att blogga om dem. Jag har lyssnat på PJ Harveys senaste (väldigt intressant och med flera riktigt bra melodier och refränger), Charles Bradley (en gammal gubbe med sjukt mycket talang och en stor beundran för James Brown som först nu fått sin chans att visa vad han går för) och Kurt Vile (en långhårig kille med en stark ny skiva som låter av fina gitarrer och Neil Young). Men som sagt, ingen av de där skivorna har manat mig till en blogghyllning. De är bra, men ganska snart bortglömda. För någonstans finns det alltid i bakhuvudet att den bästa musiken redan har spelats in. De senaste två veckorna har det återigen varit The Clash, Rolling Stones och Marvin Gaye som har dominerat mitt musiklyssnande. När jag vill ha något fräschare bränner jag av lite Kanye West. Det känns överlag som att musikbranschen har svårt att återhämta sig efter vad den killen ställde till med på sin senaste skiva. En lösning verkar vara att återgå till gammal rock - musik som bygger på känsla, gitarrer och ungdomlig naivitet. Årets hittills bästa skiva är utan tvekan Smith Westerns starka andra album som ekar av 50 år av rock. Nu har det dykt upp ett annat ungt band som gör ungefär samma grejer som Smith Westerns, fast med en annan utgångspunkt, och de lyckas träffa precis på rätt ställe. The Vaccines ligger helt rätt i tiden med sin avskalade rock som lika mycket påminner om gamla favoritband som de faktiskt gör något nytt. Enkel, Ramonesmelodiös rock med idiotsmarta texter kommer aldrig gå ur tiden.

The Vaccines bildades i juni förra året. Det bildades snabbt en hype kring bandet och nu när debutalbumet What Did You Expect From The Vaccines? precis har släppts välkomnas bandet med lovord och hyllningar. Det snackas om ”the next big thing” och det gäller att lyssna in sig nu, innan bandet har blivit allmängods och förlorar sin attraktionskraft. För The Vaccines har förmågan att bli riktigt stora. Det var ett tag sedan vi fick se ett ungt och röjigt brittiskt rockband. Live ska de vara sjukt bra, och en liveskiva som finns på Spotify bevisar att de låter riktigt jävla bra på scen. Kompromisslös rock är precis vad den alternativa mainstreampubliken borde sukta efter våren 2011 och The Vaccines har ett stort och brett tilltal. De är helt enkelt omöjliga att ogilla. Det låter som att de brinner och de självklara Ramonesriffen låter oväntat fräscha och spännande. Soundet är lite lagom skramligt för att tilltala en publik som spyr på överproducerad pop och man skulle kunna se The Vaccines som ett manligt och lite mer tillgängligt alternativ till det grymma tjejbandet Dum Dum Girls, vars sköna EP He Gets Me High nyligen kom ut. Sångaren Justin Young har en ovanligt vuxen och intressant röst som skänker låtarna en extra dimension. The Vaccines gör musik som helt och hållet bygger på magkänsla och beprövade rockknep. Det fungerar mycket bra. Låttexterna säger allt och ingenting. Låten Wetsuit kan ha årets mest idiotiska text och Post Break-Up Sex ligger inte långt därefter. Keith Richards hade varit stolt. Men samtidigt svänger det och The Vaccines känns väldigt äkta och angelägna. Det enda rätta vore egentligen om bandet splittrades lika snabbt som de bildades. Ett band som The Vaccines kan bara bli sämre. What Did You Expect From The Vaccines? kommer nog leva kvar som en bra rockskiva och när folk om några år försöker minnas hur våren 2011 lät är det The Vaccines som de kommer tänka på.

En finsk Erlend Loe

Jag har aldrig tänkt särskilt mycket på Finland. Jag har aldrig varit där och aldrig haft några planer på att åka dit. På sin höjd har jag förknippat landet i öst med Fazerchoklad, mumintroll, dåliga ”inte sära, bara rispa”-skämt och Markus Krunegårds mamma. Men sedan jag förälskade mig i en finsk tjej har jag dagligen blivit påmind om Finlands existens. Det verkar ju onekligen som att Finland är en lite tråkigare version av Sverige, dock med ett vansinnigt språk som piggar upp allting. För att bekanta mig med den finska kulturen bortom Mumindalen har jag läst två böcker av Miika Nousiainen. Han är en oväntat rolig kille med en hel del intressanta idéer. Typ en finsk Erlend Loe. Finland och finnarna är centrala i hans båda romaner, Hallonbåtsflyktingen och I långa loppet, och han visar prov på någon slags skämtsam nationalism med mycket distans. Jag har svårt att se en svensk författare skriva liknande böcker, det hade kunnat få katastrofala följder för vilken författarkarriär som helst och inte heller varit särskilt roligt, men att läsa Miika Nousiainens böcker är både kul och lärorikt. Och de ökar definitivt lusten att ta färjan österut.

Hallonbåtsflyktingen är en bisarr liten bok, överdriven och konstlat tillskruvad. Den handlar om en finsk kille som helst av allt vill vara svensk. Han beskriver sig själv som transnationell och hävdar att han är en svensk man fångad i en finsk mans kropp. Hans intresse för Sverige går inte att mätta och han är beredd att göra vad som helst för att bli svensk på riktigt. Inledningen är lite småseg och tråkig men i takt med att hungern efter svenskheten ökar blir boken alltmer bisarr och därmed roligare att läsa. Hallonbåtsflyktingen är bitvis en riktigt rolig bok men ofta känns det som att budskapet tar över helt. Syftet med boken är uppenbarligen att skildra finnarnas relation till Sverige. Ska man tro Nousiainen finns det en allmänt utbredd fixering av Sverige och dessutom någon slags avundssjuka gentemot svenskarna. Men det Sverige som skildras i boken är väldigt avlägset för mig, där alla är sossar och åker på mysiga Thailandssemestrar över jul. Det är en främmande och konstig Sverigeskildring som jag inte alls kan relatera till, men kanske stämmer den överrens med den allmänna uppfattningen om Sverige bland finnarna. Huvudpersonen i Hallonbåtsflyktingen är en långtifrån trovärdig karaktär, en slags psykopat som bara kan existera i litteraturen, hårt styrd av författarens syften. Därför går det aldrig att sympatisera med hans längtan och strävan efter svenskheten, utan han ter sig mest som en osannolik idiot. Hallonbåtsflyktingen är en intressant läsupplevelse som lämnar en konstig eftersmak. Jag fortsätter nog att tro att Finland i princip är samma land som Sverige tills någon bevisar motsatsen.

I långa loppet, Nousiainens andra bok, är en bättre roman på alla sätt. Den är roligare och mer välskriven, samtidigt som den lyckas beröra emellanåt. I långa loppet handlar om Finland som löpningsnation. Löpning är något som jag kommit att bli allt mer intresserad av och jag springer väldigt mycket själv. Jag är inte riktigt lika fanatisk som huvudpersonen i I långa loppet men under hela den gångna vintern har jag sprungit fyra mil varje vecka trots det snöiga underlaget. Därför känns I långa loppet som en kul och angelägen bok för mig. Handlingen kretsar kring en pappa som nyligen har förlorat sin son, löpartalangen Jarrko, till havet. Mycket pekar på att det var självmord. För att inte pappan ska gå under försöker hans dotter ta över Jarrkos plats som familjens lovande löpare. Pappan är helt sinnessjuk när det kommer till löpning, inte helt olik huvudpersonen i Hallonbåtsflyktingen, och lever hela sitt liv efter någon slags bristfällig löpningsfilosofi. Han citerar jämt finska löparlegender och pratar om löpningen som om den skulle kunna lösa alla världsproblem. När dottern blir tillsammans med en finsk kille blir han besviken eftersom han hade hoppats på en kenyansk pojkvän så att barnbarnen skulle få bra löpargener. Han är helt sjuk i huvudet. Precis som Hallonbåtsflyktingen känns inte I långa loppet helt övertygande till en början. Men snart tar det sig. Pappan pressar dottern alltför hårt och boken berättas omväxlande ur både dotterns och pappans perspektiv. Att få höra dotterns syn på händelserna ger lite nödvändig balans till pappans galna tankar och får berättelsen att utveckla sig till en fin skildring av en familj som försöker återhämta sig efter en hemsk och omskakande händelse. Slutet är nedtonat och passande. Samtidigt som man alltså får ta del av en rolig och småmysig berättelse får man lära sig om finsk idrottshistoria. Det är egentligen helt ointressant, men presenterat på ett så kul sätt att man känner sig sugen på att dra lite Lasse Virén-anekdoter nästa gång man går på fest.

Miika Nousiainen är en duktig författare. Hans sätt att skriva påminner mycket om Erlend Loe. De har samma försiktiga och stillsamma humor. Båda är skickliga på att få vardagliga situationer att kännas helt vansinniga och lyckas på ett snyggt och lugnt sätt bygga upp ett tillstånd av total galenskap. Samtidigt lyckas de säga rätt mycket om samtiden och det moderna samhället. Jag ser fram emot att få läsa Nousiainens nästa roman och förväntar mig då att få ytterligare insikt i det finska folket, och deras uppfattning om sig själva.

Livet – Keith Richards och James Fox

Rolling Stones är kanske inte längre världens största och viktigaste rockband, men de kommer alltid finnas där. Det är omöjligt att vara intresserad av rockmusik och samtidigt förneka Stones storhet. En gång i tiden var de störst, häftigast och bäst. Utan dem hade rockmusiken inte låtit likadan. Och det är inte Mick Jagger, frontmannen med de spastiska rörelserna och den enorma munnen, som vi kommer minnas längst. Den som alltid kommer finnas i våra rockmedvetanden är Keith Richards – pundaren, ligisten och rockstjärnornas rockstjärna. Hans nya självbiografi Livet borde rimligtvis vara den ultimata rockbiografin och letar man efter en bok full av knark, utflippade människor och sinnessjuka händelser har man hittat rätt. Keith Richards har ”skrivit” boken tillsammans med den nästan lika gamla journalisten James Fox och det är en överraskande levande och spännande rockhistoria som de har fått till. Språkligt är det riktigt bra och det märkliga livet presenteras med ett fint flyt över bokens dryga 500 sidor. Det är en fascinerande resa genom rockmusiken som sträcker sig över 50 år och man behöver inte gilla Keith Richards som person för att ryckas med i hans berättelse.

Keith Richards föddes i arbetarstaden Dartford utanför London 1943. Hans barndom är skildrad på ett oväntat fint och starkt sätt. Självbiografin Livet börjar alltså som en ganska gripande barn- och ungdomsskildring. Keith berättar om den första kontakten med rocken och hur han började spela gitarr, och det hela är nästan lite rörande. När han blir lite äldre flyttar han till London och bildar Rolling Stones tillsammans med Mick Jagger och några andra legender. De första åren med Stones är inte särskilt glamorösa. Det är skitigt, snuskigt och allmänt äckligt. Ingen har några pengar och Keith och de andra är mer eller mindre kriminella. Moralfrågor och etik har aldrig varit något som de har brytt sig om. Men de brinner för musiken och den drivkraft som Keith beskriver är onekligen imponerande. Snart har det tagit fart på allvar. Plötsligt är Rolling Stones världens största rockband. De får spela överallt, börjar dra in stora pengar och umgås med kända människor. Samtidigt blir drogerna allt tyngre. Keith har snart blivit en missbrukare av rang. Om det är något Livet handlar om mer än något annat så är det knark. Boken är full av jobbiga knarkanekdoter och ibland känns Keith nästan obehagligt romantisk. Samtidigt är det väldigt fascinerande att läsa om de här svinrika människorna som lever så tragiska och pinsamma liv. Även om Rolling Stones var världens största band och samtliga bandmedlemmar var mångmiljonärer känns det ändå som att Keith har levt större delen av sitt liv i misär. Det finns inget romantiskt, ädelt eller häftigt i den här livsberättelsen. Och på så sätt blir Livet en ganska viktig bok. Det är chockerande att läsa om alla äckliga fester, jakten på droger, Anita Pallenbergs förfall, den kanadensiska premiärministerns fru som var en mycket påstridig groupie eller om hur Keiths sjuåriga son fick följa med på en katastrofturné. Allt är skildrat på ett väldigt sakligt och rakt sätt som gör att det äckliga och vidriga i situationerna känns extra påtagligt. Jag tror inte att det var syftet med boken, men Keith Richards lyckas döda rockstjärnemyten en gång får alla.

För två veckor sedan recenserade jag den lysande Evening’s Empire av Bill Flanagan. Den handlar om ett fiktivt rockband och deras manager. Bandet i boken är starkt inspirerat av Rolling Stones och boken utspelar sig över samma långa period som Keith Richards skildrar i Livet. Det var väldigt kul att läsa Keiths självbiografi direkt efter Evening’s Empire. Det är två böcker som handlar om samma tid och om samma saker. Men de är skrivna ur två mycket olika perspektiv. Där Evening’s Empire är en ganska smart skildring av rockindustrin och rockstjärnors äckliga beteenden är Keiths självbiografi en vild skröna av en man som överlevt ett mycket hårt liv. Han har inte särskilt mycket självdistans, och jag skulle aldrig anklaga honom för att vara intelligent. Samtidigt är det en oavbrutet spännande och fascinerande berättelse. Och det är Keith väl medveten om. Som gitarrspelande tonåring var jag väldigt inspirerad av Keiths enkla och snygga gitarrspel, där känsla alltid går före teknik. Därför blir jag glad när jag i Livet får läsa långa utläggningar om hur Keith tänker på musik, gitarrspel och studioinspelningar. Det är de enda gångerna i boken där det känns som att Keith har några insikter och kunskaper att dela med sig av. Knarkberättelserna gränsar ofta till att vara skrytsamma och ibland framstår Keith som en mycket osympatisk man, trots att han måste haft full kontroll över allt som skrevs i boken. Keith är en åldrad rockstjärna av ett slag som jag tror att vi aldrig kommer få se igen. Band som Rolling Stones kommer aldrig finnas igen och de laglösa liv som de levde tror jag inte att några rockstjärnor kommer ha möjlighet att leva igen. Livet blir därför ett monument över rockmusiken och rockstjärnan, så som jag vill komma ihåg dem. It's only rock'n'roll, som det heter i Dressman-kampanjen.