Inglourious Basterds

Alla gillar Tarantino. Jag också. Men ibland vill jag liksom inte erkänna det. Han har blivit en filmens Bruce Springsteen och jag börjar alltid se mig om efter närmsta nödutgång när killen med tribaltatueringar börjar orera om hur Quentin är världens främsta regissör och att Pulp Fiction är världens bästa film. Tarantino är finkultur för de som annars nöjer sig med Beckfilmer och Hammerfall. Hans fans är omöjliga att diskutera med. Och egentligen går det inte att säga emot. Nästan allt de säger är ju sant och jag håller med om att Quentin är en lika speciell som skicklig regissör. Ibland kan jag dock tycka att han borde ha stannat kvar på 90-talet. Jag har inte hypat Inglorious Basterds lika hårt som alla andra och kanske är det därför som jag blir så positivt överraskad när jag ser den. Den är underhållande, extremt våldsam och framförallt riktigt jävla snygg.

Det är 1944 och Joseph Goebbels producerar propagandafilmer på löpande band och har fått det tyska folket att gå på bio som aldrig förr. Han senaste film skildrar hur en tysk soldat ensam dödar hundratals fiender från ett klocktorn. Filmen bygger på verkliga händelser och soldaten i centrum är alla nazisters ögonsten och förebild. När han kärar ner sig i en biografägarinna – vars familj blev brutalt slaktade av nazisterna några år tidigare – bestäms det att den storslagna premiären ska hållas i hennes biograf. Hitler och alla andra betydelsefulla nazister ska närvara vid premiären. Biografägarinnan ser premiärkvällen som sin möjlighet till hämnd och börjar planera att spränga hela skiten i luften. Samma planer har den amerikanska gruppen med judiska nazihatare som av tyskarna är kända som Inglourious Basterds. De är blodigt brutala, men alltid med glimten i ögat, och samlar skalper från tyskarna som de dödar. Hitler är upprörd och det är aldrig uppenbart hur det hela ska sluta.

Vad jag gillar mest med Inglorious Basterds är hur Tarantino jobbar med förväntningar. Att han överhuvudtaget har satt sitt namn på filmen gör att folk väntar sig blod och hjärnsubstans, roliga oneliners och referenser till populärkultur. Tarantino levererar, som vanligt, men jävlas mer med publiken än vad han någonsin har gjort tidigare. Filmens bästa scener är nästan provocerande långdragna. Alla vet att det förr eller senare kommer urarta i blodiga våldsfester. Tarantino drar ut på de där scenerna så länge han kan. Man blir nästan förbannad av otålighet. Men när det väl smäller till kommer det som en överraskning, även fast man visste att det skulle hända. Våldet är utsökt, i sin galna brutalitet. Tyskar skalperas i ett ledigt tempo, hakkors skärs in i deras pannor och blodet sprutar. Det är nästan för mycket. Men bara nästan. När David Bowie-låten Cat People (Putting Out Fire) spelas känns det som ett självklart låtval. Inglorious Basterds är en annorlunda andra världskriget-film där inget egentligen behöver vara historiskt korrekt, och inte heller är det. Tarantino är rolig och han använder moderna grepp på ett kul sätt, utan att det känns fel. Inglorious Basterds är lika mycket spaghettiwestern som WW2 som Pulp Fiction. Det är en mix som fungerar väldigt bra. Jag hade förväntat mig att Brad Pitt skulle vara med i nästan varje scen och att det istället är SS-höjdaren Hans Landa, "The Jew Hunter", som är den centrala figuren var mycket oväntat. Han spelas av en lysande Christoph Waltz som klarar av att göra den komplicerade och galna rollen på ett trovärdigt sätt. Inglorious Basterds är inte en perfekt film och den svagaste punkten är de ytliga karaktärerna som man egentligen inte bryr sig om. Filmen känns, på gott och ont, som en serietidning där det visuella är det viktiga. Det är sjukt snyggt, med häftiga miljöer, grymma actionscener och fantastiska kostymer och frisyrer medan det inte finns något särskilt djup. Men det spelar ingen roll i sammanhanget. Det enda jag saknar i filmen är att Samm Levine, som spelade Neal Schweiber i min favoritserie Freaks and Geeks, inte fick en större roll. Det var något som jag hade sett fram emot. Annars är Inglorious Basterds väldigt tillfredsställande. Så nästa gång jag påstår att jag inte gillar Quentin Tarantino vet ni att jag ljuger.



DN, SvD, Aftonbladet