Men of a Certain Age

För oss som älskar att leva framför våra TV-apparater är det här tråkiga och nästintill sorgliga tider. De flesta TV-serier har tagit – eller kommer snart ta – uppehåll, om de inte har slutat helt. Den här våren har två av mina absoluta favoriter, Damages och LOST, avslutats. Det känns ju lite löjligt att erkänna det, men när bra TV-serier slutar känns det lite som att man har förlorat en kompis. Lyckligtvis är det där en övergående känsla. Jag är inte så trasig att en TV-serie kan slå upp djupa håla i mig. Det finns nästan alltid någon bra TV-serie som man inte har hunnit se än som kan fylla tomrummen. Somrarna kan med fördel användas för att ta igen sådant som man har missat tidigare. Som till exempel TV-serier. Den senaste veckan har jag tittat på TV-serien Men of a Certain Age med Ray Ray Romano (från Alla älskar Raymond, som jag faktiskt aldrig har sett ett helt avsnitt av) i en av de stora rollerna. Det är en dramaserie om tre medelålders män i Kalifornien. Vad kan en 22-årig grabb som jag få ut av att se något sådant? Det var vad jag tänkte, när TV-bloggaren Stekspaden (ett fantastiskt alias, måste jag säga) rekommenderade serien för mig med många varma lovord. Men det visade sig att jag fick ut mycket av att se Men of a Certain Age. Det är en fin och lågmäld serie som ledde mig till flera viktiga insikter om livet.

Men of a Certain Age handlar om tre medelålders män. De har alla passerat the point of no return och har mindre kvar av livet än vad de hittills har levt. Vi kommer alla hamna där förr eller senare, om inte något väldigt oförutsett inträffar. När man är ung känns livet ofta tufft och hårt, och man tror och hoppas att det ”kommer bli bättre sen”. Därför blir man alltid förundrad när man hör medelålders människor tala om sin universitetstid som ”den bästa tiden i mitt liv”. Jag vill inte att de senaste åren av mitt liv ska bli de bästa. Det skulle vara sorgligt. Blev det aldrig bättre än så? Men sanningen är nog att livet alltid kommer vara tufft och hårt. Osäkerheten, oron och problemen försvinner inte bara för att man blir äldre. Problemen kanske får en annan gestalt, men de kommer alltid att finnas där. Livet är inte lätt. Jag insåg det där för längesen, och har nog alltid vetat om det, men Men of a Certain Age bankar verkligen in det där i huvudet på sina unga tittare. Det är inte svårt för mig att relatera till män i 50-årsåldern. För egentligen är inte skillnaden särskilt stor.

Men of a Certain Age har allt som jag vill ha av en TV-serie. Skådespelarna är bra, manusen är välskrivna och karaktärerna känns riktiga och sympatiska. Serien är väldigt nedtonad och det är skönt att se hur tre vanliga män skildras på ett ovanligt ärligt sätt. De har alla en massa – mer eller mindre vardagliga – problem som varje avsnitt kretsar kring. En av männen spelas som sagt av Ray Romano, som också har varit med och skapat serien. Hans nyligen frånskilda karaktär kämpar mot sitt spelberoende och har en son som lider av panikångest. En annan av ”gubbarna” spelas av den charmiga Scott Bakula som fortfarande lever singelliv och inte har gett upp sin dröm om att bli skådespelare. Den tredje mannen, som spelas av Andre Braugher, jobbar på sin farsas företag och tvingas stå ut med en hel del förnedring. De tre karaktärerna är egentligen väldigt olika, men deras vänskap är det mest stabila i deras liv. Vänskapen är skildrad på ett väldigt fint och varmt sätt, och trots männens problemfyllda vardag känns deras verklighet ändå inte särskilt hemsk. Livet går upp och ner. Oavsett hur gammal man är. Men of a Certain Age är en väldigt trivsam och underhållande serie trots, eller kanske tack vare, att det handlar om helt vanliga människor. Det finns inget som är konstigt eller spektakulärt med de här gubbarna. De lever sina liv, kämpar och överlever. Det är väldigt långt ifrån Desperate Housewives och den jordnära handlingen känns väldigt uppfriskande. Serier som Men of a Certain Age känns inte särskilt amerikanska. I de TV-serier som produceras i Hollywood ska allt vara snabbt, lyxigt och häftigt. Men of a Certain Age påminner snarare om den typen av vardagliga serier som vanligtvis produceras i Storbritannien. Att få se en amerikansk TV-serie som den här är därför något unikt – trots att handlingen och karaktärerna egentligen är allt annat än unika.