Finpop fyller år och firar med tidernas bästa lista

För tillfället känns det som att allt är stillastående. Norrköping på sommaren är en öken och om man någon gång skulle tro sig se något hända är det bara en hägring. Men tiden går onekligen. Saker händer och det som hände ter sig allt mer avlägset. Jag blir äldre, kompisar blir äldre och Finpop blir äldre. Idag är det två år sedan som jag startade den här bloggen. Då ville jag skriva den där bloggen som jag själv ville läsa, men inte kunde hitta. Jag tycker att det har gått rätt bra. Varje inlägg har varit kul att skriva, responsen har varit uteslutande positiv och jag tycker att jag emellanåt har lyckats fylla det där tomrummet som jag önskade fylla för två år sedan. Jag är dock medveten om att populärkultur inte kan fylla alla tomrum. Man lever inte nödvändigtvis ett bra liv bara för att man lyssnar på bättre musik och ser bättre filmer än alla andra. ”Livet är inte bara TV-serier, Henrik. Det är mer”, som min pappa så vist uttryckte sig häromkvällen när jag beklagade mig över den populärkulturella sommartorkan. Men film, musik och böcker gör, och har alltid gjort, mitt liv oändligt mycket bättre än vad det hade varit utan. Jag gillar Finpop. Hade det varit någon annan som skrev bloggen hade jag också gillat den. Jag är en väldigt blygsam kille med ett sviktande självförtroende, men Finpop är en av få grejer som jag faktiskt känner mig stolt över. Finpop är en bra blogg. Just nu känns det lite trögt att hitta saker värda att skriva om, men Finpop kommer leva vidare. Idag firar jag med en lista som var otroligt svår att göra: mina tio absoluta favoritlåtar. Det är en väldigt förutsägbar lista. Trots att jag alltid är på jakt efter ny och spännande musik hör nästan alla mina favoriter till en länge svunnen tid. De flesta som gillar rock och pop hade säkert satt ihop en liknande lista. Samtidigt är det en lista som verkligen definierar min musiksmak. Det är tio låtar som jag alltid kommer utgå ifrån när jag diskuterar ”bra musik”, så för er som läser den här bloggen kan den säkert vara värdefull. Antingen håller ni med eller så avfärdar ni mig som den 23-åriga gubbjävel jag faktiskt är.

1. Bob Dylan – Like A Rolling Stone
Bob Dylan är tidernas bästa sångare och textförfattare. Och Like a Rolling Stone är hans främsta mästerverk. Vad som gör den här låten till låtarnas låt behöver egentligen inte någon förklaring – det är bara att lyssna. Det här är grundpelaren som bär upp all modern popmusik som över huvudtaget är något att ha.

2. The Clash – London Calling
London Calling slog in alla dörrar. När jag, 14 år gammal, för första gången hörde den här låten var det något fundamentalt inom mig som förändrades för all framtid. The Clash blev mitt favoritband och jag kommer aldrig kunna älska en annan grupp på samma sätt som jag har älskat dem. Joe Strummer och grabbarna förändrade mitt sätt att se på musik. De fixade till min attityd och ändrade min världsbild. Och varje gång jag återvänder till deras musik får slagkraften i deras låtar mig att tycka att ”all annan musik är skit”. Och allt började med de inledande ackorden till London Calling – världens bästa rocklåt.

3. The Beatles - A Day in the Life
Alla som har något som helst intresse för popmusik hittar förr eller senare till The Beatles. Det går inte att avfärda deras musik och dess betydelse för all efterföljande popmusik. När man har betat av de självklara klassikerna och börjar lyssna på albumen inser man hur flummig och märklig större delen av deras låtskatt faktiskt är. The Beatles förhöjde sin kreativitet med en inte oansenlig mängd droger. De lekte med och utmanade popmusikens konventioner, och än idag finns det ingen som riktigt har kunnat matcha deras fantasi och uppfinningsrikedom. Deras mest fascinerande och märkliga låt är A Day in the Life som avslutar Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band-skivan. Jag kan lyssna hur många gånger som helst på den här låten utan att tröttna. Den fortsätter att fascinera och förtrolla med sin otroligt starka text och konstiga struktur.

4. The Beach Boys – Good Vibrations
I jakten på den perfekta popmusiken blev Brian Wilson galen, men det var det fan värt. Good Vibrations är den mest perfekta poplåt som någonsin har spelats in. Lager på lager, harmonier, konstiga ljud, en medryckande melodi, ovanlig låtstruktur och en skön text – allt samverkar på ett fantastiskt sätt som lyfter The Beach Boys över alla andra band som har försökt att göra samma sak. När jag tänker på 60-talet – det årtionde som jag helst hade velat uppleva – tänker jag på strandpojkarna och deras Good Vibrations.

5. The Rolling Stones - Sympathy for the Devil
Michail Bulgakov skrev världens bästa bok. Mick Jagger läste den och skrev sedan 60-talets bästa rocklåt. Sympathy for the Devil är Stones när de är som bäst. Det är en snyggt uppbyggd låt med en magisk text, ett fantastiskt gitarrsolo och en otroligt gripande sångprestation från Jagger. Rockmusik blir inte bättre.

6. David Bowie – Life on Mars?
David Bowie är en av popmusikens mest fascinerande figurer. Han har spelat många olika roller och bytt skepnad fler gånger än någon annan. Han har också skrivit några av världens bästa låtar. Bowie gjorde under 70-talet flera album som jag aldrig kommer tröttna på. Life on Mars är hans finaste låt. Det är en otroligt snyggt konstruerad låt med en stark melodi och en av tidernas finaste poptexter. Bowie har aldrig sjungit bättre eller mer övertygande. Den här låten är ett löfte om att det finns något mer och något större där ute.

7. Bruce Springsteen - Born to Run
Efter förra årets Stockholmsspelning med Bruce Springsteen har jag fortfarande problem att lyssna på hans musik utan att känna mig lite illamående. Men jag får nog släppa folkhemshjälten Springsteen och förtränga alla hans skivor efter Born in the USA. Springsteen på 70-talet var en helt annan man än den han är idag. När Springsteen var ung var han världens mest sympatiska rockstjärna och det finns ingen annan artist vars texter jag har kunnat relatera till på samma sätt. Den unge Springsteen lyckades fånga känslan av att vara ung på ett bättre och mer träffande sätt och någon annan rocker. Born to Run – och vad den skivan symboliserar – kommer alltid vara enormt viktig för mig. Det är på många sätt min bibel och Born to Run är låten som alltid kommer driva mig framåt. "Tramps like us, baby we were born to run!"

8. Håkan Hellström - Gårdakvarnar och Skit
Det är tio år sedan Håkan gjorde entré i mitt liv och för varje dag som går känns hans musik alltmer viktig och angelägen. Jag sover med Ett kolikbarns bekännelser under kudden och jag ser fram emot den kommande skivan Två steg från paradise (den titeln hade inte fungerat för någon annan än Hellström) otroligt mycket. Håkan är kung och det finns helt enkelt ingen som han. Gårdakvarnar och Skit är hans allra bästa låt. Den har hans bästa text, den finaste Björn Olsson-melodin och en otrolig sångprestation. Jag får fan gåshud varje gång.

9. Jimi Hendrix - Little Wing
När jag var yngre älskade jag att spela gitarr. Min gud hette Jimi Hendrix och drömmen var att kunna spela hans Little Wing på det där tillbakalutade och självklara sättet som bara Jimi klarade av. Som så många andra drömmar dog drömmen om att bli gitarrhjälte, men kärleken till Jimi Hendrix består. Ibland lyssnar jag på Little Wing och sluter ögonen. Jimis små vingar tar mig till en plats där allt är möjligt och inga drömmar dör. Little Wing är otroligt kraftfull och varken innan eller efter har någon spelat gitarr som Jimi Hendrix.

10. The Kinks - Waterloo Sunset
Varje dag ser jag världen genom mitt fönster. Jag vet inte om jag gillar vad jag ser. Det känns som att det här är en värld där jag aldrig riktigt komma höra hemma. Jag stannar ofta hemma om kvällarna. Men jag är sällan rädd. Och om jag skulle vara det sätter jag bara på Waterloo Sunset. Det är låten som får alla problem att kännas avlägsna. Ray Davies röst tröstar och får världen att kännas som en bättre plats. Allt kommer att lösa sig.

Jag har skrivit flera inlägg om de flesta av de här banden och artisterna tidigare, om någon skulle vara intresserad. Använd sökfunktionen!


Killen på bilden är förstås er käre bloggare, Henrik Valentin. Det är typ sådär jag ser ut. Tjejen på Finpop-bilden högst upp på sidan är alltså inte jag, vilket några verkar ha trott (trots mitt ganska grabbiga namn). Vem hon är får ni reda på i nästa inlägg. På återseende.