Facebookfilmen

Filmåret 2010 känns som ett av de sämsta någonsin. Som filmnörd är det här en hemsk tid att leva i. Jag spenderar flera timmar varje vecka med att spana efter nya spännande filmer men det här året har utbytet varit minimalt. Jag blir alltmer frustrerad och konstaterar gång på gång att filmbranschen är i kris. Det görs nästan inga spännande filmer längre och jag blir alltmer uttråkad. När jag precis hade flyttat hemifrån och hade ett oändligt antal ensamma kvällar och helger framför mig spenderade jag min fritid framför TV- och datorskärmen. Jag såg två filmer varje kväll och betade av hela filmhistorien. Det har resulterat i att jag är begränsad till nya filmer idag. Och de flesta nya filmer är ganska värdelösa. Jag drog en djup suck när recensionerna av The Social Network – "den jävla Facebookfilmen" – började trilla in. Det snackades om Oscarsmaterial och årets starkaste film. Några jämförde den med Citizen Kane. Det här händer bara 2010, tänkte jag. Filmbranschen måste komma på något nytt. Det här funkar inte. Men när The Social Network gick upp på de svenska biograferna skyndade jag mig förstås dit. Och jag är ganska imponerad ändå.

Jag vet inte hur kul The Social Network hade varit om jag inte hade haft ett Facebookkonto. Då hade det varit som vilken rättsprocessfilm som helst – om än väldigt snyggt genomförd. Hela filmens framgång bygger ju förstås på att den handlar om Facebook. Och att alla har ett komplicerat förhållande till sajten. Det är intressant att få veta mer om de människor som har lyckats styra våra liv på ganska brutala sätt. De människor som skildras i The Social Network har faktiskt förändrat samhället mer effektivt än några politiker eller myndigheter hade kunnat lyckas med. Och det är inblicken i deras liv som gör The Social Network till en angelägen film. Storyn bakom Facebook är inte så anmärkningsvärd egentligen. Det börjar på Harvard: en nörd i fleecetröja med sårad självkänsla får utlopp för sin kreativitet och börjar skriva koden för den sajt som kommer förändra många människors liv. Han får hjälp av en kompis och några andra. Napstergrundaren – lysande gestaltad av Justin Timberlake – kommer in i bilden med några riktigt stora idéer i bagaget. Och sen bråkar de om vem som har rätt till pengarna som sajten generar. David Fincher har regisserat, vilket ger filmen tyngd och proffsighet. Det pratas oavbrutet genom hela filmen, dialogen är väldigt rapp och de smarta nördreplikerna avlöser varandra i ett sinnessjukt tempo – och detta matchas med en riktigt effektiv klippning och ett imponerande användande av filmmusiken. Jag blev nästan andfådd av The Social Network och den känns mer adrenalinstinn än vilken speedad actionfilm som helst. Det är en snygg och underhållande film men vad som gör att filmen överhuvudtaget lämnar något avtryck är Jesse Eisenbergs imponerande gestaltning av Facebookskaparen Mark Zuckerberg. Eisenberg blir bättre för varje film som jag ser honom i och här gör han verkligen en fantastisk rollprestation. Han känns väldigt övertygande som den kyliga och smarta nörden vars drivkrafter aldrig riktigt går att förstå. Zuckerberg är en intressant figur och det är meningen att vi ska hata honom. Han utmålas som ett osympatiskt svin genom hela filmen. Men jag kan inte låta bli att sympatisera med honom. För även om han ofta beter sig ganska vidrigt kan jag identifiera mig med rollfiguren. Det känns som att de unga arga männen har fått en plattform som de aldrig tidigare har haft. De allra flesta kommer förstås att utplåna sig själva i sina ensamma lägenheter och studentrum men några kommer bli mer betydelsefulla än våra mest inflytelserika politiker. Det går att förändra världen på många sätt - utan att nödvändigtvis bli lycklig på kuppen. Och därmed blir The Social Network en viktig och aktuell film.