Efter Håkan

Vid det här laget har jag lyssnat igenom 2 steg från Paradise över 30 gånger. Det är onekligen en fantastisk skiva. Håkan har gjort årets album. Men samtidigt börjar jag känna behov av annan musik också. Det går inte längre att lyssna på 2 steg från Paradise på repeat dygnet runt och jag har sakta börjat släppa in några andra skivor i mitt liv igen. Ikväll hade jag tänkt tipsa om två skivor som jag har lyssnat mycket på de senaste veckorna, och som har växt mycket med varje lyssning. Det är två nya album som borde gillas av alla som gillar 2 steg från Paradise och bra rockmusik.

The Walkmen – Lisbon
Jag vet inte varför, men det senaste halvåret har jag känt mig väldigt sugen på att åka till Lissabon. Det är en stad som jag inte har någon som helst relation till. Jag har aldrig lyssnat på ett band från Lissabon, aldrig sett en film inspelad där eller läst en bok om staden. Jag vet nästan ingenting om Portugal som land. Men Lissabon framstår ändå som en mysig, lite mystisk och flummig stad. Jag skulle kunna tänka mig att fly dit en vecka eller två och inte göra någonting. Släntra runt, sova utomhus, träffa konstiga människor och äta god mat. Några andra som gillar att drömma om Lissabon är New York-bandet The Walkmen som har döpt sitt senaste album efter staden. The Walkmen är ett riktigt grymt band. Jag hade bara hört enstaka låtar med dem innan Lisbon men med den här skivan kan jag känna att en lång och kärleksfull relation har tagit sin början. De första lyssningarna vägrade låtarna på Lisbon att fastna. Det lät mest New York-skramligt och flummigt. Sedan började texterna och melodierna utkristallisera sig och jag började se fram emot att få höra deras låtar igen och igen och igen. De som gillar Håkan Hellströms mer trasiga och skeva sidor kommer älska Lisbon. The Walkmen behärskar det halvtrasiga soundet på ett mästerligt sätt och lyckas dölja sina fantastiska poplåtar på ett snyggt sätt som kräver en dedikerad lyssnare för att knyta upp knutarna och lösa gåtorna. Låtar som Angela Surf City, Blue as Your Blood och All My Great Designs känns löjligt självklara efter några lyssningar. The Walkmen låter så äkta att det nästan gör ont att lyssna. När jag till slut hamnar i Lissabon kommer det vara till tonerna av det här fantastiska bandets musik.

Spotify

Deerhunter – Halcyon Digest
Hylcyon Digest var mitt första möte med Deerhunter och jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Jag blev därför väldigt förvånad när jag första gången lyssnade igenom skivan. Det börjar med riktigt flummig och fuzzig, nästan meditativ, pop för att snart övergå i skramligt skön rock i de fantastiska Don’t Cry och Revival. Sedan kommer den vackra och melankoliska Sailing som får mig att tänka på Woods (ett av mina absoluta favoritband från de senaste åren) där det sorgset sjungs att ”you learn to accept whatever you can get”. Sedan kommer de riktigt stora överraskningarna med två snyggt orkestrerade poplåtar och det känns nästan som att man har med ett annat band att göra. Skivan fortsätter lika varierat och trevligt som den har börjat och framåt slutet får vi till och med höra lite blås. Det hela avslutas med den fantastiska, sju minuter långa, He Would Have Laughed som står sig som en av årets starkaste låtar. Den är nästan lika mäktig som 2 steg från Paradise-finalen. Jag har nu levt ganska nära med Halcyon Digest i tre veckor och har hunnit smälta hela skivan. Och jag älskar den. Det var först efter några genomlyssningar som jag till fullo kunde börja uppskatta det här ganska komplicerade albumet. Nu framstår Deerhunter som ett väldigt ambitiöst band som verkligen vill något med sin musik. Det är omöjligt att inte bli berörd. Deerhunter gör musik för alla som vill, och vågar, lyssna. Ge dem lite tid och du belönas med ett av årets mest spännande rockalbum.

Spotify