lördag 9 oktober 2010

Tinkers – Paul Harding


Häromdagen utsåg alltså Svenska Akademien årets Nobelpristagare i litteratur - och jag kunde inte vara mindre intresserad. Jag älskar verkligen litteratur och jag är alltid på jakt efter nya och spännande läsupplevelser. Länge har jag försökt hålla mig uppdaterad när det gäller Nobelpristagarna. Jag har läst rätt många av dem. Men nu har jag nästan slutat bry mig. De senaste åren har jag hoppats på att Haruki Murakami ska belönas. Mamma brukar hoppas på Joyce Carol Oates. Men det tjänar inte längre något till att hoppas. Även om de brukar vara förhandstippade favoriter finns det ingen direkt chans att någon av dem ska få Nobelpriset. Jag tror att de är alldeles för populära. Kanske är jag för ung för att kunna uppskatta tyngden i Nobelpristagarnas böcker, men det är ganska ofta som jag har funnit dem torra och ganska ointressanta. Det här året känns inte pristagaren särskilt angelägen heller. Jag har inte läst, och kommer förmodligen inte heller läsa, någon av hans romaner. Ett pris som däremot alltids känns intressant, angeläget och viktigt är Pulitizerpriset. Många av mina favoritromaner från senare år har blivit belönade med priset och det känns alltid som att det är väldigt spännande författare och böcker som blir utsedda. Pulitzerpriset skiljer sig väsentligt från Nobelpriset eftersom det först och främst är en bok, och inte ett författarskap, som blir belönat och böckerna är alltid nyutgivna. Det är därför ett roligare och betydligt fräschare pris. Årets pristagare heter Paul Harding och han har blivit belönad för sin debutroman Tinkers – en kortroman med ett otroligt rikt innehåll. Att döma av titeln hoppades jag först på en bok om tinkers – det irländska resandefolket. Men har används ordet ”tinker” om en person som driver runt och gör diverse ströjobb. Som nästan alla andra Pulitizerprisvinnare skriver Paul Harding om det amerikanska samhället och det amerikanska folket. Tinkers är en stor roman i ett litet format – en riktigt häftig läsupplevelse av en författare som på ett väldigt stilsäkert sätt leker med form och konventioner. En författare som aldrig kommer få Nobelpriset, men som återigen bevisar att Pulitzerpriset är det viktigaste (och i min värld det finaste) litterära priset idag.

George har levt ett långt och förhållandevis lyckligt liv. Sedan han gick i pension har han jobbat som klockreparatör. På dödsbädden börjar han tappa kontrollen över tiden och kastas fram och tillbaka mellan olika minnesbilder. I den ena stunden lever han i nuet för att några minuter senare slungas tillbaka till barndomen i Maines djupa skogar. Hans pappa är den tinker som titeln anspelar på. Han åker omkring med sin kärra i skogarna och utför jobb och tjänster åt människor som lever nästan helt isolerade. Där finns skogshuggare, eremiter och mystiska indianer. Jag får starka Dan Andersson-vibbar när jag läser den fascinerande skildringen av de fattiga människorna i skogen. Paul Harding skriver på ett väldigt levande, och samtidigt intelligent och reflekterande, sätt som fångar mig som läsare. Georges pappa är epileptiker och riskerar därför att hamna på mentalsjukhus. Det är bokens dramatiska kärna, för annars händer det inte särskilt mycket. Paul Harding knyter ihop Georges liv med faderns och hinner på vägen diskutera några existentiella frågor. Ofta får jag känslan av att de flesta lyckade författare lägger mycket av sig själva i sina karaktärer, men när det gäller Paul Harding känns det som att hans karaktärer är ordentligt skilda från honom själv. Bortsett från det faktum att han också verkar ha bra koll på klockor.

Tinkers är inte ens 200 sidor lång, men på det begränsade utrymmet lyckas Harding få med mer än de flesta författare hade lyckats med. Innehållet är väldigt rikt och det känns nästan som att jag behöver läsa boken flera gånger för att verkligen ta till mig allt. Det är intressant att Tinkers är den 43-åriga författarens debutroman. För det är framförallt språket som imponerar med boken. Harding skriver verkligen fantastiskt bra. Hans språk är poetiskt, snyggt och eftertänksamt. Romanens struktur är också mycket imponerande. Det är fascinerande hur Harding låter de olika minnesbilderna avlösa varandra. Jag föreställer mig att han har kommit rätt nära känslan av att faktiskt ligga och vänta på döden. Om jag inte visste att det var ett första verk skulle jag tro att det var formtoppen på en lång och framgångsrik författarkarriär. Det ska bli oerhört intressant att se vad Harding gör efter Tinkers. Kanske öppnar vi DN Kultur på morgonen om 30 år och ser att han har vunnit Nobelpriset?

2 kommentarer:

PJ sa...

Den ska jag nog ta och läsa

Anonym sa...

Finns numer på svenska med titeln "Tiden".