Zack and Miri Make a Porno

När jag gick på mellanstadiet såg jag filmen Dogma. Det var första gången jag kom i kontakt med Kevin Smith och hans vulgära humor. Jag och mina bröder hyrde snabbt alla Kevin Smith-filmer vi kunde hitta och hade kul åt de snuskiga dialogerna och skämten. Jay och Silent Bob blev våra nya hjältar, och vi lärde oss mycket sjuka grejer på köpet. Kevin Smith är främst populär bland människor som var hyfsat unga på 90-talet. När han gjorde Clerks 1994 var han en av de mest intressanta amerikanska indieregissörerna och han visade att man kunde göra bra filmer med väldigt små medel. Hans filmer har alltid varit dialogdrivna och har alltid haft en väldigt hög frekvens av svordomar och vulgära diskussioner. Kevin Smith har aldrig fått något större genomslag. De senaste åren har han gjort några halvdana filmer och visat upp en lite mörkare sida som författare av serietidningar som Daredevil. Han har också gjort en rolig (och vulgär) podcast. Kevin Smiths problem är att han inte har utvecklats det minsta utan fortfarande gör samma typ av filmer som han slog igenom med, men de är tråkigare och mindre intressanta nu. När det började ryktas om att Kevin Smith skulle göra en film med den uppseendeväckande titeln Zack and Miri Make a Porno med Seth Rogen och Elizabeth Banks i huvudrollerna blev jag dock lite upphetsad. Sedan jag såg trailern och efter att postern (bilden ovan) bannades för att ersättas med en ännu roligare poster har jag varit ganska förväntansfull på den här filmen.

Seth Rogen och Elizabeth Banks spelar Zack och Miri: två vänner i övre 20-årsåldern. De bor tillsammans i en sunkig lägenhet och skulle nog kallas losers av de flesta. De är fattiga och i filmens inledning stängs värmen och vattnet av i lägenheten efter ett antal obetalda räkningar. Efter att ha gått på återföreningsfest med sina high school-klasser känner de sig mer nere än någonsin tidigare. De inser att de inte har kommit någonstans i livet. De är utfattiga, har inga framtidsutsikter och dessutom sprids en pinsam video med de två vännerna på Youtube. De har inget att förlora och bestämmer sig för att spela in en porrfilm. De samlar ihop ett gäng sköna typer och börjar filma. Under inspelningarna börjar Zack och Miri inse att de kanske är mer än vänner och inspelningen blir mer komplicerad än vad de hade väntat sig.

Av en film med titeln Zack and Miri Make a Porno förväntar man sig något vulgärt. Om den också är regisserad av Kevin Smith förväntar man sig något extremt vulgärt. Det har dock hänt saker med genren slackerkomedier sedan Kevin Smith senast var i ropet. Judd Apatow och hans polare har intagit Hollywood och dominerar genren totalt samtidigt som de är någorlunda nytänkande och väldigt roliga. Visst är Kevin Smith vulgär, men det krävs rätt mycket för att chocka den härdade publiken. Oavsett hur mycket bajs karaktärerna får i sina ansikten eller hur mycket det än snackas om fleshlights har Kevin Smith svårt att chocka mig. Filmen är kul på helt andra plan och jag tror att den hade varit roligare med lite mindre uppenbart snusk.

Trogna Finpop-läsare är bekanta med min ohämmade kärlek till Seth Rogen. Jag gillade den (av svenska medier) sågade Pineapple Express och har sett allt han har medverkat i. Han är lika skön som vanligt i den här filmen. Han är småtjock, rolig, har fina kläder och spelar uppenbarligen sig själv. Jag har inga problem med att Seth Rogen gör samma roll i varje film, och jag ser gärna fler filmer med honom. Den som imponerar mest i Zack and Miri Make a Porno är dock Elizabeth Banks som verkligen får visa vad hon går för. Tidigare har vi främst sett henne i biroller i filmer som The 40 Year Old Virgin och Spider-man och i Scrubs men i den här filmen får hon väldigt mycket utrymme. Hon är rolig och charmig och jag är säker på att vi kommer att få ser mer av henne i framtiden. Zack and Miri Make a Porno är också full av sköna biroller. Justin Long, Jason Mewes (Jay i den legendariska duon Jay och Silent Bob) och Craig Robinson (Darryl i amerikanska versionen av The Office) har alla minnesvärda biroller.

I grund och botten är Zack and Miri Make a Porno en romantisk komedi och det är en väldigt trevlig sådan. Man kan se filmen som en blandning av tidigare Kevin Smith-filmer och nyare Apatow-produktioner. Kevin Smith är dock inte någon Judd Apatow och tydligen har filmen floppat rätt hårt i USA. Smith är en väldigt begränsad regissör och manusförfattare men jag har aldrig ogillat någon av hans filmer. Han fortsätter att göra sin egen grej och jag tror tyvärr att hans storhetstid är över. Men det har varit kul så länge som det har varat.

Om du gillar Kevin Smith, Seth Rogen eller helt enkelt vill se en lättsam och rolig film är Zack and Miri Make a Porno ett hett tips. Den går upp på svenska biografer efter nyår men finns redan nu att ladda ned. Det är en film som kanske lämpar sig bäst hemma i soffan en seg kväll. Det är inte något komiskt mästerverk men man känner sig faktiskt lite varmare efter att ha bevittnat hur Zack och Miri försöker spela in porrfilm för att sälja den till sina gamla klasskamrater.

Eldkvarn på Katalin

Min mamma stiger av tåget. Hon fyllde 45 år häromdagen och den här helgen besöker hon mig i Uppsala för att fira. Det är snart jul och Eldkvarn är i Uppsala just den här lördagskvällen. Att se Eldkvarn utan någon av mina föräldrars sällskap är otänkbart och skulle förta en stor del av charmen. Det är första gången jag ser Eldkvarn utanför Norrköping och det känns lite konstigt. Jag inser dock snabbt att principen är den samma den här kvällen på Katalin som på alla andra Eldkvarnspelningar. Publiken består mestadels av schyssta människor men också av ett gäng medelålders fotbollshuliganer och några livsfarliga silverpumor som kan få vem som helst att vilja gömma sig. Stämningen är på topp och publiken är stor till antalet. Jag får skydda min mamma från flera män som gärna vill antasta henne. Det är svårt att koncentrera sig på musiken men med Finpops läsare i åtanke försöker jag fokusera på bandet och musiken. Och det är en sjuhelvetes show de bjuder på.

Eldkvarn är fantastiska och spektakulära. Fem medelålders män går på scenen och rockar röven av alla sina yngre kollegor. De har en egen stil och i många andra sammanhang skulle nog de flesta se ned på de här männen, men ikväll är de rockstjärnor av högsta klass. Bassisten Tony har en riktigt skön stil iklädd sliten kavaj och illasittande cargobyxor. Han gungar fram och tillbaks med basen och hypnotiserar mig totalt. Hade jag sett honom på stan hade jag tänkt ”Vad i…?” men ikväll kan ingen ta honom. Han är kung.

Eldkvarn spelar sig igenom större delen av den nya skivan Hunger Hotell under kvällen. Låtarna funkar – som väntat – otroligt bra live och fotbullshuliganstämningen infinner sig direkt. Be-bop-a-lula-land, Söder om midnatt, c/o himmelen och de andra låtarna framförs på ett utmärkt sätt och trots att Änglarna var här är ”skriven i sjutakt” gör de en grym version av den också. Det enda jag saknar från den nya skivan är Carlas Lilla Sofie. Lyckligtvis får man sig rätt mycket Carla i alla fall. Han spelar gitarr som en gud och körar på ett speciellt sätt. Carla spelar gitarren lika mycket med sina händer som med munnen, och det är fantastiskt att se när han lever sig in i ett tight solo och utför gymnastiska övningar med läpparna (Carla spelar inte bokstavligen gitarr med munnen, men alla som har varit på en Eldkvarnspelning vet vad jag syftar på). Ibland drar han igång lite reggaerytmer vilket ger en fantastisk känsla. Reggae och rock blandas alldeles för sällan och ibland kan man ana Eldkvarns gamla new wave-sound. Men precis som på den senaste skivan är kvällens sound ett fläskigt Springsteen-sound med inslag av Norrköping och Koster. De ösiga låtarna varvas med lite lugnare låtar som Ta det för vad det är och Blues for Bodil Malmsten. Det är tur att de får varva ner ibland för jag är tveksam om så gamla hjärtan klarar av att rocka så hårt. Även om de kommer från Norrköping.

Självklart spelades inte bara nytt material utan Eldkvarn radade upp flera klassiska låtar. Obligatoriska låtar som Kärlekens tunga och den avslutande Pojkar, pojkar, pojkar fick igång publiken ordentligt. ”Det är de fulla killarna i 30-årsåldern som är värst” kommenterar min mamma insiktsfullt efter spelningen, och jag kan bara hålla med. Jag stod med min mamma längst fram vid scenen och speciellt under huliganversionen av Kärlekens tunga bröt helvetet loss när ett gäng galningar kände för att ”äga” tillställningen. Det var mycket skrålande, den medelålders publiken hoppade och knuffades, golvet var fullt av glassplitter och jag drömde mig bort till den stillsamt harmoniska Bon Iver-spelningen tidigare i höstas.

Eldkvarn är ett tight band. De kan varandra och samspelet är riktigt bra. De håller ett högt tempo under hela konserten och svetten flödar. Tyvärr är de lite ojämna och kanske hade konserten tjänat på en kortare speltid. Men det är svårt att inte imponeras av de här männen. De är riktiga hjältar och jag tror inget kan stoppa dem från att fortsätta göra musik i några decennier till. Spelningen på Katalin var en bra spelning, men jag vet att de kan bättre.

Efter spelningen passar vi på att få samtliga bandmedlemmars autografer på en tjusig affisch där Eldkvarn ser ut som The Band. Med sina flätor ser Plura ut som Sveriges svar på Willie Nelson, och den jämförelsen kanske ligger nära verkligheten. Jag säger till Carla att jag tycker att han ska göra fler egna låtar och han mumlar något om en egen skiva. Jag håller tummarna och hoppas på att det ligger någon sanning i det uttalandet.

När jag och min mamma lämnar Katalin är vi nöjda med kvällen, och vi vet båda att vi kommer se Eldkvarn flera gånger i framtiden.

Om du inte har tröttnat på att läsa om Eldkvarn så kan jag tipsa om Markus Larssons fina recension av Hunger Hotell från gårdagens Aftonbladet.


På bilden: En inlevelsefull Carla fotograferad av mig.

Theme Time Radio Hour är tillbaka

Jag har aldrig varit någon radiofantast. Det har sällan hänt att jag självmant satt på radion och sedan internet blev tillgängligt för allmänheten har jag inte sett någon egentlig anledning att lyssna på radio överhuvudtaget. På internet finns nästan all musik som någonsin har spelats in och för den som gillar att lyssna på pratiga radioprogram finns det många lysande podcasts och webbradiostationer att lyssna på. Det bästa radioprogram jag någonsin har hört är Bob Dylans Theme Time Radio Hour. Han har gjort programmet under flera år och för några veckor sedan drog den tredje säsongen av programmet igång.

Varje avsnitt av Theme Time Radio Hour börjar med ett fantastiskt intro. En kvinna med en fantastisk röst säger ”It’s night time in the big city” följt av något extremt coolt som är unikt för varje avsnitt och avslutar med ”It’s Theme Time Radio Hour with your host Bob Dylan” till tonerna av mystisk jazz. Bob Dylan sätter stämningen direkt.

Theme Time Radio Hour är ett timslångt program där Dylan spelar och pratar om låtar på ett visst tema. Den här säsongen har han bl.a. haft teman som Money, Blood och Beginnings, Middles and Ends. Dylan har en fantastisk musiksmak och plockar vilt låtar från hela musikhistorien. Tonvikten ligger på uråldrig blues, jazz och gospel men han drar sig inte för att spela ska, hiphop eller nyare musik. Mellan låtarna berättar Dylan anekdoter, svarar på läsarbrev och droppar coola one-liners. Bob Dylan har en fantastisk radioröst och det är väldigt skönt att lyssna på honom. Det märks att han har väldigt kul när han gör programmet och ofta är han sjukt rolig med sin torra humor. Jag tror inte ens att man behöver uppskatta Dylan och hans musik för att älska det här radioprogrammet.

Att lyssna på Theme Time Radio Hour är fantastiskt, men tyvärr kan det vara svårt att få tag på de nya programmen. Om du vill lyssna på programmet men inte lyckas hitta det någonstans kan du höra av dig till mig så ska jag gladeligen berätta hur man får tag i de senaste episoderna. Alla borde nämligen lyssna.

Hunger hotell

Eldkvarn är ett av de band som har präglat mig mest. Mina föräldrar har alltid varit hängivna Eldkvarn-fans och under min uppväxt har jag tvingats lyssna mer på Eldkvarn än vad någon människa ska behöva. När jag var yngre och fortfarande bodde hemma tyckte jag mest att Eldkvarn var jobbiga och jag var väldigt trött på deras musik. När jag lämnade Norrköping och flyttade till Uppsala ändrade jag dock uppfattning. Det finns så mycket Norrköpingsromantik i Eldkvarns texter och deras musik känns mer ”hemma” än någon annan musik vilket gör att den hjälper mot den hemlängtan jag ibland kan känna. Dessutom är Eldkvarn faktiskt ett riktigt bra band. De är de enda av sitt slag i Sverige, och även om jag kan bli trött på allt skitsnack om att ”göra en Plura”, går det inte att inte imponeras av dem. Eldkvarn är nästan mer produktiva än Kanye West och spottar ur sig ny musik hela tiden. Nu är de tillbaka (igen) med det nya albumet Hunger hotell.

Håkan Hellström brukar ofta prata om att han inspireras mycket av Eldkvarns musik och det är förmodligen ömsesidigt. Musiken på Hunger hotell är nervig gubbrock som inte skulle kunna ha producerats någon annanstans än i Sverige. Låtarna har titlar som Be-Bop-A-Lula-Land, Söder om midnatt, c/o himmelen och Ta det för vad det är. Plura har lyssnat på Håkan Hellström och hävt i sig mängder av sprit och resultatet blev Hunger Hotell. Det är en bra skiva. Låtarna är korta och intensiva och nödrimmen sitter där de ska. Eldkvarn låter yngre här än vad de har gjort på många år.

Plura står alltid i centrum av Eldkvarn men personligen tycker jag att brorsan och gitarristen Carla är mer intressant. Under hela Eldkvarns karriär har han stått i skuggan av Plura och fått bära upp det vrak som Plura faktiskt är. Intrycket man får av Carla är att han alltid har varit en schysst kille som har fått stå ut med mycket skit genom åren. När jag läste Pluras bok ”Resa genom ensamheten” i somras insåg jag hur synd det faktiskt är om Carla. På Hunger hotell sjunger Carla en låt med titeln Lilla Sofie och det är då skivan är som bäst. Jag skulle gärna se att Carla fick göra fler låtar till nästan Eldkvarnskiva.

På lördag ska jag se Eldkvarn på Katalin i Uppsala. På söndag kommer du att hitta en recension av spelningen här.


Läs också Malena Rydells träffsäkra recension av Hunger hotell!

Falskmyntarna

Jag tror aldrig att vi riktigt kommer kunna förstå hur hemsk Förintelsen verkligen var. Det är för långt bort från våra referensramar för att vi ens ska kunna föreställa oss vilket helvete det måste ha varit. Det var inte särskilt länge sedan det hände och ändå känns det så avlägset. Det finns många bra filmer om Förintelsen och det är i princip omöjligt att göra något dåligt och icke-gripande om de hemska händelserna. Den tyska filmen Falskmyntarna (Die Fälscher) tog hem en Oscar för bästa utländska film vid den senaste Oscarsgalan. Det är en gripande film som skildrar hur människor försöker överleva under extrema förhållanden.

Salomon Sorowitsch är en judisk falskmyntare som har gjort sig ett namn som en av de bästa inom sitt område. Han åker fast och skickas till ett koncentrationsläger. Efter en tid i koncentrationslägret inser nazisterna att Salomon är en stor tillgång och han utses till chef för att stort förfalskningsprojekt. Målet är att förfalska dollar och pund för att underminera de allierades ekonomi.

Salomon försöker överleva samtidigt som han vägrar att överge sina personliga principer. Han tvingas till att välja mellan att hjälpa nazisterna med deras pengaförfalskningar och därmed hjälpa tyskarna i kriget eller se sina vänner torteras och mördas. Han ställs inför moraliska problem som det inte finns några direkta svar på. I lägret utsätts han för övergrepp och förnedring men han tappar aldrig sin självrespekt och försöker hela tiden hjälpa sina vänner efter bästa förmåga.

Regin, skådespelet och manuset är på högsta nivå genom hela filmen. Karl Markovics i huvudrollen är otroligt bra och övertygande. Soundtracket innehåller några sorgset bluesiga låtar som är väldigt bra. Falskmyntarna är en riktigt bra film, men den känns lite för ordinär för att kamma hem en Oscar i en sådan tung klass. Filmen finns utgiven på svensk DVD så det finns inga egentliga ursäkter att inte se den. Den förfalskning av pengar som utfördes i lägret gick under namnet Operation Bernhard och är den största förfalskningsoperationen någonsin. Jag hade aldrig hört talas om Operation Bernhard innan jag såg filmen och den blir därför en intressant historialektion. Men framförallt är Falskmyntarna en intressant och gripande skildring av människor som håller kvar vid sina värderingar trots att de utsätts för grymma övergrepp. Det är sådana människor som brukar kallas för hjältar.

100 inlägg

Målet när jag startade Finpop i juli var att skriva hundra inlägg innan julen. Med en månad kvar har jag nått det målet. Jag har haft väldigt kul när jag har jobbat med Finpop, och jag undrar varför jag inte började tidigare. Finpop är en ganska smal blogg om breda ämnen och ofta är texterna långa. Att jag överhuvudtaget har några läsare gör mig väldigt glad, även om jag främst skriver för min egen skull. Jag tänker fortsätta med Finpop så länge som jag tycker att det är kul och givande. Det innebär att ni förmodligen kan se fram emot ytterligare några hundra inlägg.

Jag vill tacka alla som läser Finpop. Att det finns folk som gillar det jag gör betyder mycket. Jag vill också tacka de som kommenterar mina texter och länkar till mig. Självklart måste jag också tacka mamma och pappa som på eget bevåg lyckades hitta Finpop och alltid läser det jag skriver och har vettiga åsikter om bloggen.

Finpop har aldrig varit, och kommer aldrig att vara, en (helt) egocentrisk blogg och för att ge ett sympatiskt intryck tipsar jag här om fem svenska bloggar som jag läser regelbundet:

1. Weird Science
Det är otroligt förutsägbart av mig att tipsa om Weird Science. Läser du den här bloggen är sannolikheten stor att du också läser Weird Science. Men faktum kvarstår att Weird Science är den bästa svenska film- och TV-bloggen där skribenterna är passionerade och smarta. Det som skrivs på Weird Science är sällan ointressant.

2. Maela – “Populärkultur orsaker cancer”
Maela gillar serietidningar, dyra leksaker, bra film, grym musik och har en väldigt fin humor. Tyvärr skriver han inte särskilt ofta längre, varför man kan behöva dryga ut sitt nördbehov med liknande bloggar som Geekporr och A Page To Pass The Time.

3. En man med ett skägg
Ibland är Kalle Lind helt otroligt rolig. Som den gången han skrev en serie bloggar om Henning Sjöströms vulgära ungdom. Ibland känns han dock mest som en trött småborgare som försöker göra sig lustig över en svunnen tid som han aldrig kommer kunna förstå.

4. Kristin Lundell om nöje
Jag gillar Kristin Lundell. Hon verkar väldigt sympatisk och har ofta bra smak.

5. You Gotta Regard
En skämtteckningsblogg om studentlivet i Uppsala. Det är en annorlunda blogg som ofta är väldigt rolig. Efter en periods inaktivitet verkar bloggen vara tillbaka och det big time. Han skildrar studentlivet och staden Uppsala på ett ovanligt och träffsäkert sätt.

Som avslutning på inlägget kan jag avslöja att kvinnan i "headern" heter Sandie Shaw och att hon är "the ultimate working-class 'it' girl".

808s & Heartbreak

Jag var sexton är gammal och hade ”slutat” lyssna på hiphop. Det var The Clash som gällde för hela slanten, och mitt tidigare intresse för hiphop hade dött. Hiphopen som spelades på radio och TV dominerades av 50 Cent och andra gangstas och jag kunde verkligen inte relatera eller sympatisera med något av det de rappade om. Sen en dag dök Kanye West upp med låten Through the Wire, och mitt intresse för hiphop kom tillbaka. Det var grym rap, sköna beats, en underbar refräng och långt bort från gangstaidealen. Hans debutalbum The College Dropout var ett av de mest spelade albumen i mitt pojkrum under 2004. Det var fullt av starka låtar, och året senare gjorde Kanye den värdiga uppföljaren Late Registration. Graduation från förra året var också en underbar skiva, full av sköna låtar och beats som förgyllde en annars ganska tråkig höst. Under några få år har Kanye West blivit den starkast lysande stjärnan på hiphophimlen och han fortsätter att briljera. Han har uppdaterat sig själv många gånger och har aldrig känts tråkig eller passé. Idag – en månad innan julafton - är det premiär för Kanyes nya skiva 808s & Heartbreak.

Jag har varit förberedd på 808s & Heartbreak och vad det skulle innehålla sedan en tid tillbaka, annars hade jag nog blivit lite chockad av att lyssna på albumet den första gången. Kanye West har övergett den hiphop han gjort tidigare. Han kallar musiken på 808s & Heartbreak för ”pop” och han rappar inte något på skivan. Alla låtar sjungs genom Auto-Tune som pitchar upp röster och får alla toner att låta perfekt vilket ger ett ganska underligt och onaturligt robotsound. Låtarna handlar om brustna hjärtan och sorger och de bjuder på några starka refränger. Förra hösten dog Kanyes mamma i sviterna av en skönhetsoperation (!) och han bröt förlovningen med sin flickvän. De händelserna lär vara bakgrunden till den ganska sorgsne Kanye West som hörs på 808s & Heartbreak. Det känns som att Kanye valt att utveckla material som han tidigare enbart skulle ha använt i refränger till hela låtar. Musiken är mestadels väldigt intressant och minimalistisk. Samtidigt som musiken känns väldigt modern och sci-fi-aktig finns det flera inslag av uråldriga afrikanska rytmer. Den 808 som det syftas på i albumets titel är den gamla trummaskinen Roland TR-808 från 80-talet. Kanye insisterade på att alla låtar skulle använda sig av 808an för att komma bort från det typiska hiphopsoundet och ge en mer ”tribal” känsla över musiken.

808s & Heartbreak är en konstig skiva och jag antar att det var Kanyes syfte med projektet. Några låtar är lite svårlyssnade men skivan växer för varje lyssning. Kanye är som bekant en otroligt skicklig producent och 808s & Heartbreak är intressant från början till slut. Jag är övertygad om att albumet kommer sälja bra och att det kommer få en stor publik. Det är egentligen ingen annan än Kanye West som skulle kunna göra en sådan här skiva idag och få samma genomslag. Han gör sin egen grej och utmanar hela tiden publiken och försöker förnya sig själv. Musiken är inte dansant och soundet är inte kommersiellt. Det skulle kunna gå åt helvete men Kanye verkar ha total kontroll över allt han gör. Låtarna Love Lockdown och Heartless är redan hits och om någon månad kommer jag garanterat vara sjukt trött på de låtarna, men just nu känns det kul och intressant. Låtarna Robocop och Paranoid innehåller några sanslöst töntiga partier men Kanye lyckas på något sätt göra dem till bra låtar. Albumet avslutas med en nedtonad och vackert improviserad sång om Pinocchio som ger lite perspektiv på de andra låtarna.

Det bästa jag har läst om Kanyes nya skiva är Fredrik Strages krönika som publicerades i DN i fredags. Läs den också!

The White Album fyller 40 år

Våren 1968 åkte The Beatles till Rishikesh i Indien. Ett år tidigare hade de gjort Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, som enligt mig är deras bästa album. Jag antar att de flummiga engelsmännen behövde komma bort ett tag och 1968 lär det ha funnit få platser som var så bra som Rishikesh om man behövde ”komma bort”. De mediterade under ledning av gurun Maharishi Mahesh Yogi, som senare visade sig vara lite av en snuskgubbe. Han ska tydligen ha försökt närma sig Mia Farrow – som var med Beatles på deras resa till Indien! – och Lennon kände sig sviken och drog hem till England igen. Under tiden i Indien hade bandet skrivit mycket nytt material, och väl hemma igen påbörjades inspelningen av The White Album. Bandmedlemmarna hade blivit lite distanserade från varandra och gjorde sina egna grejer. Yoko Ono gjorde sin entré i The Beatles tillvaro, och slutet på deras storslagna karriär började närma sig. Trots att det verkar som att det var väldigt spänt mellan bandmedlemmarna under albumets tillkomst blev The White Album en väldigt bra skiva, som har en given klassikerstatus och ofta rankas som en av de tio bästa rockskivorna någonsin. Idag är det 40 år sedan The White Album släpptes och det är verkligen något att fira!

The White Album heter egentligen enbart The Beatles men är mest känt under namnet The White Album p.g.a. det klassiska skivomslaget som är helt vitt. Idag kanske det inte känns särskilt häftigt att göra ett helvitt skivomslag, men 1968 var det banbrytande. Särskilt om man jämför med det extremt detaljerade och plottriga omslaget från Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Omslaget designades av pop art-konstnären Richard Hamilton och det enda som pryder den vita ytan är det diskret tryckta bandnamnet. De första utgåvorna av skivan hade också ett unikt serienummer, därför att Richard Hamilton tyckte att det var en rolig och ironisk grej att numrera något som gavs ut i flera miljoner exemplar. Egentligen skulle The White Album – eller The Beatles – haft titeln A Doll's House men bandet Family hann före med den titeln. Och tur var väl det.

Jag tycker att The White Album är lite svårt att greppa. Albumet innehåller många olika låtar och influenserna lär ha varit många och spridda. Det är en intressant skiva och jag tycker den har flera beröringspunkter med The Clash-albumet Sandinista! på så sätt att bandet verkar ha följt alla sina olika infall och inte sållat särskilt mycket. Låtarna varierar i kvalité och medan de flesta låtarna är riktigt bra finns det några låtar som känns tråkiga och daterade. Vill man börja lyssna på The White Album föreslår jag att man väljer ut några av de starka låtarna till en början, och sedan går vidare därifrån om man gillar vad man hör. Min favoritlåt på albumet är George Harrisons fantastiska While My Guitar Gently Weeps. George Harrison sjunger underbart, texten och melodin är väldigt fin och Eric Clapton spelar gitarr. Det är utan tvekan en av de bästa Beatleslåtarna. Andra låtar jag gillar särskilt mycket på The White Album är Glass Onion, Happiness Is a Warm Gun, I'm So Tired, Blackbird och Everybody's Got Something to Hide Except Me and My Monkey. Dessutom måste man lyssna på Sexy Sadie – som är pungspark riktad direkt mot Maharishi Mahesh Yogi – och den uttjatat jobbiga Ob-La-Di, Ob-La-Da som dock har sina uppenbara poänger. När man lyssnar på The White Album är det uppenbart att The Beatles var ett band där flera starka viljor slogs mot varandra, vilket resulterade i låtar som snarare känns som en början på solokarriärer för bandmedlemmarna än musik från ett sammansvetsat band. The Beatles storhet går inte att ta miste på, och idag är en utmärkt dag att lyssna in sig på några av deras bästa låtar. Dagen till ära har det snöat i Uppsala. Allt är vitt och vackert. Precis som The White Album.

Rocky rockar kortfilmsformatet

Den här hösten firar Rocky tio år som serie. Tiden går fort och det var alltså hela tio år sedan Martin Kellerman började skriva den bästa svenska serien någonsin. Jag har varit med nästan från starten. Det var kärlek vid första strippen, även om man kan fråga sig varför en tolvårig pojke i Norrköping började älska en nedgången serietecknare från Stockholm. Till en början tror jag att min fascination för serien bottnade i att den var grov, rolig och frispråkig. Rocky söp, festade, tecknade serier och lyssnade på hiphop. Kan en prepubertal pojke ha en bättre förebild? Jag har läst Rocky sedan dess och jag är otroligt imponerad av att Martin Kellerman fortfarande levererar så bra serier. För att fira seriens tio år har det getts ut en väldigt fin och stor bok med samlade Rockyserier. Det är en givet uppskattad julklapp till vem som helst. Dessutom kommer de allra första filmatiserade Rockyserierna i dagarna. Det är ett gäng av de mest klassiska – och bästa – seriestripparna som har filmatiserats. Filmerna ges i första hand ut på DVD men kommer även att visas på TV (det är en samproduktion med SVT) framöver. Det finns några få biografer som kommer att visa kortfilmerna och de går också att ladda ned sedan någon vecka tillbaka.

Den första känslan jag fick när jag drog igång filmerna var inte särskilt positiv. Det kändes väldigt mycket som dataanimerad films kändes för femton år sedan. Det är lågbudget, halvfult och jag hade mycket hellre sett att kortfilmerna var tecknade som serierna. Dialogen kändes också lite fel och det lät väldigt mycket studio över alla repliker. Men efter den första minuten var alla de känslorna som bortblåsta. Tvivlet hade bytts mot fascination, och jag började inse att Martin Kellerman och de andra faktiskt hade lyckats göra något riktigt bra med materialet. Jag skrattade mig igenom de tretton kortfilmerna och kommer garanterat att se dem igen.

Rocky som serie är helt dialogdriven. Det är dialogen som är det centrala och även om man kanske inte kan identifiera sig med Rocky och hans polare handlar alltid serierna om vardagliga saker som alla kan relatera till. Martin Kellerman verkar leva ett schysst liv och han är en mästare på att se det roliga och absurda i vardagen och att återge samtal. Samtal som kanske kan verka meningslösa men samtidigt säger otroligt mycket om vår samtid och unga människor i Sverige idag. Martin Kellerman är lite av en svensk Judd Apatow och jag kan inte sluta att imponeras av honom. Med de här kortfilmerna visar han att Rocky fungerar utmärkt som film. Dialogerna fungerar lika bra – om inte bättre – upplästa av skådespelare som i serierna. Röstskådespelarna är bra och trovärdiga, och Rockys röst görs av den alltid lika sköna Jonas Karlsson. Störst behållning av kortfilmerna får man nog om man ser några i taget och inte ser allt i ett svep, då det lätt kan kännas lite tradigt att höra vinjetter och se eftertexter varannan minut. Jag kan rekommendera de här kortfilmerna till alla som vill ha några roliga minuter med sin favorithund. Ju fler som ser och uppskattar de här små filmerna desto större är sannolikheten att det blir något större av projektet. Jag håller tummarna för en långfilm, och tvivlar inte en sekund på att Martin Kellerman kommer rocka även långfilmsformatet.

Sent i november

Hösten lider mot sitt slut och snart är vintern här. Det är hög tid att börja leta efter den perfekta höstboken. En bok som fångar det vackra och melankoliskt vemodiga med hösten. Boken du söker heter Sent i november och skrevs av Tove Jansson 1971. När hon hade slutfört boken insåg hon att hon hade rört sig bort från den barnlitteratur hon hade skrivit tidigare och Sent i november blev således den sista delen i muminserien. Det är en annorlunda Muminbok. Det händer inte särskilt mycket och Mumintrollen är inte närvarande. Jag läste den för över tio år sedan när jag var i tioårsåldern och tog verkligen till mig boken. Det var en av mina absoluta muminfavoriter och sedan dess har jag tänkt att jag någon gång ska läsa Sent i november någon gång sent i november. Det dröjde många år men när jag i söndags skulle åka tåg från Norrköping till Uppsala tog jag med mig boken och läste den under resan. Sent i november är fortfarande en underbart vacker bok, och jag kan inte nog älska den.

Sent i november utspelar sig parallellt med Pappan och havet. Med Pappan och havet ändrade Tove Jansson riktning för muminböckerna. De tidigare muminböckerna hade varit mysiga äventyrsböcker med färgstarka karaktärer och en del filosofiska teman. Men med Pappan och havet tog filosoferandet överhanden och jag tror inte att många barn kan uppskatta den. Den är vuxen i tonen och det övergripande temat är ångest och oro. Det händer inte heller särskilt mycket och man blir inte särskilt glad av att läsa den. Men det är en väldigt intressant och välskriven bok och utan tvekan den mest hyllade av Tove Janssons böcker. Trots att jag gillar Pappan och havet har jag alltid föredragit Sent i november. Den fortsätter i samma fotspår som Pappan och havet men är betydligt mer uppmuntrande i sin dysterhet.

I Pappan och havet lämnar muminfamiljen mumindalen och Sent i november handlar om det som hände i mumindalen när de var borta. Muminhuset står tomt och hösten kommer till mumindalen. Det är kallt, ruskigt och otäckt. Runt om i dalarna kring mumindalen lever många deprimerade och ängsliga figurer. De har alla sina egna problem och saknar lösning på problemen. Några av dem får den kloka tanken att ta sig till mumindalen och hälsa på hos muminfamiljen. Muminfamiljen är en symbol för allt det trevliga och trygga i världen och de sorgsna figurerna tror att mumintrollen kan lösa deras själsliga problem. När de anländer till mumindalen upptäcker de att muminhuset är övergivet. Först blir de besvikna och ledsna men de flyttar ändå in i huset. Ingen av dem vill åka hem riktigt än. Sakta lär de känna varandra och utan muminfamiljens hjälp tvingas de till att hjälpa och uppmuntra varandra.

Sent i november är en kort bok och tempot är väldigt långsamt. Egentligen händer det inte särskilt mycket, men samtidigt känns det som att boken har ett väldigt stort och viktigt innehåll. Alla de som kommer till mumindalen är vilsna och rädda och vänskapen får dem att finna sig själva. Tove Jansson beskriver många sorters själsliga kriser och hon är verkligen melankolins mästare. Faktum är att det var genom att läsa muminböcker som jag lärde mig ordet melankoli, som sedan dess har varit ett av mina favoritord. Det finns något vackert i melankolin. Allt vackert är sorgligt och tvärtom.

Trots att de klassiska muminfigurerna är frånvarande är det här den muminbok som har det absolut starkaste karaktärsgalleriet. Förutom Snusmumriken är alla andra karaktärer nya eller sådana som bara hade haft små biroller i tidigare böcker. Där finns homsan Toft som söker kärlek och Hemulen som har tappat meningen med livet och Filifjonkan som har en identitetskris och inte längre vill städa och Mymlyn – lilla Mys storasyster – som har ett fint hår och gillar att dansa och förstås den gamla gubben Onkelskruttet som har börjat acceptera och omfamna sitt ålderdomliga förfall. Karaktärerna är väldigt intressanta och älskvärda och svärtan gör dem till något mer än vanliga muminfigurer.

En muminbok är inte en muminbok om den inte är fylld av fantastiska Jansson-illustrationer och Sent i november är inget undantag. Boken illustreras av en mängd fina, små svartvita tuschteckningar. Framsidan (se bilden ovan) är en av de finaste framsidorna till muminböckerna och jag hade gärna sett att Tove Jansson hade gjort fler akvareller med figurerna från Sent i november. Speciellt homsan Toft är en väldigt fin karaktär som jag har tagit till mig. Han känns som en lite mer komplicerad och utvecklad variant av Knyttet från Janssons underbar bilderbok Vem ska trösta knyttet?. Sent i november är en väldigt fin barnbok som känns väldigt avancerad och mångbottnad för att vara en muminbok. Den är poetisk och gripande på ett sätt som borde gå hem hos läsare i alla åldrar. Passa på att läsa den medan vi fortfarande befinner oss i november!