söndag 30 november 2008

Eldkvarn på Katalin


Min mamma stiger av tåget. Hon fyllde 45 år häromdagen och den här helgen besöker hon mig i Uppsala för att fira. Det är snart jul och Eldkvarn är i Uppsala just den här lördagskvällen. Att se Eldkvarn utan någon av mina föräldrars sällskap är otänkbart och skulle förta en stor del av charmen. Det är första gången jag ser Eldkvarn utanför Norrköping och det känns lite konstigt. Jag inser dock snabbt att principen är den samma den här kvällen på Katalin som på alla andra Eldkvarnspelningar. Publiken består mestadels av schyssta människor men också av ett gäng medelålders fotbollshuliganer och några livsfarliga silverpumor som kan få vem som helst att vilja gömma sig. Stämningen är på topp och publiken är stor till antalet. Jag får skydda min mamma från flera män som gärna vill antasta henne. Det är svårt att koncentrera sig på musiken men med Finpops läsare i åtanke försöker jag fokusera på bandet och musiken. Och det är en sjuhelvetes show de bjuder på.

Eldkvarn är fantastiska och spektakulära. Fem medelålders män går på scenen och rockar röven av alla sina yngre kollegor. De har en egen stil och i många andra sammanhang skulle nog de flesta se ned på de här männen, men ikväll är de rockstjärnor av högsta klass. Bassisten Tony har en riktigt skön stil iklädd sliten kavaj och illasittande cargobyxor. Han gungar fram och tillbaks med basen och hypnotiserar mig totalt. Hade jag sett honom på stan hade jag tänkt ”Vad i…?” men ikväll kan ingen ta honom. Han är kung.

Eldkvarn spelar sig igenom större delen av den nya skivan Hunger Hotell under kvällen. Låtarna funkar – som väntat – otroligt bra live och fotbullshuliganstämningen infinner sig direkt. Be-bop-a-lula-land, Söder om midnatt, c/o himmelen och de andra låtarna framförs på ett utmärkt sätt och trots att Änglarna var här är ”skriven i sjutakt” gör de en grym version av den också. Det enda jag saknar från den nya skivan är Carlas Lilla Sofie. Lyckligtvis får man sig rätt mycket Carla i alla fall. Han spelar gitarr som en gud och körar på ett speciellt sätt. Carla spelar gitarren lika mycket med sina händer som med munnen, och det är fantastiskt att se när han lever sig in i ett tight solo och utför gymnastiska övningar med läpparna (Carla spelar inte bokstavligen gitarr med munnen, men alla som har varit på en Eldkvarnspelning vet vad jag syftar på). Ibland drar han igång lite reggaerytmer vilket ger en fantastisk känsla. Reggae och rock blandas alldeles för sällan och ibland kan man ana Eldkvarns gamla new wave-sound. Men precis som på den senaste skivan är kvällens sound ett fläskigt Springsteen-sound med inslag av Norrköping och Koster. De ösiga låtarna varvas med lite lugnare låtar som Ta det för vad det är och Blues for Bodil Malmsten. Det är tur att de får varva ner ibland för jag är tveksam om så gamla hjärtan klarar av att rocka så hårt. Även om de kommer från Norrköping.

Självklart spelades inte bara nytt material utan Eldkvarn radade upp flera klassiska låtar. Obligatoriska låtar som Kärlekens tunga och den avslutande Pojkar, pojkar, pojkar fick igång publiken ordentligt. ”Det är de fulla killarna i 30-årsåldern som är värst” kommenterar min mamma insiktsfullt efter spelningen, och jag kan bara hålla med. Jag stod med min mamma längst fram vid scenen och speciellt under huliganversionen av Kärlekens tunga bröt helvetet loss när ett gäng galningar kände för att ”äga” tillställningen. Det var mycket skrålande, den medelålders publiken hoppade och knuffades, golvet var fullt av glassplitter och jag drömde mig bort till den stillsamt harmoniska Bon Iver-spelningen tidigare i höstas.

Eldkvarn är ett tight band. De kan varandra och samspelet är riktigt bra. De håller ett högt tempo under hela konserten och svetten flödar. Tyvärr är de lite ojämna och kanske hade konserten tjänat på en kortare speltid. Men det är svårt att inte imponeras av de här männen. De är riktiga hjältar och jag tror inget kan stoppa dem från att fortsätta göra musik i några decennier till. Spelningen på Katalin var en bra spelning, men jag vet att de kan bättre.

Efter spelningen passar vi på att få samtliga bandmedlemmars autografer på en tjusig affisch där Eldkvarn ser ut som The Band. Med sina flätor ser Plura ut som Sveriges svar på Willie Nelson, och den jämförelsen kanske ligger nära verkligheten. Jag säger till Carla att jag tycker att han ska göra fler egna låtar och han mumlar något om en egen skiva. Jag håller tummarna och hoppas på att det ligger någon sanning i det uttalandet.

När jag och min mamma lämnar Katalin är vi nöjda med kvällen, och vi vet båda att vi kommer se Eldkvarn flera gånger i framtiden.

Om du inte har tröttnat på att läsa om Eldkvarn så kan jag tipsa om Markus Larssons fina recension av Hunger Hotell från gårdagens Aftonbladet.


På bilden: En inlevelsefull Carla fotograferad av mig.

1 kommentar:

Bo la Fleur sa...

Fin recension!