lördag 22 november 2008

The White Album fyller 40 år


Våren 1968 åkte The Beatles till Rishikesh i Indien. Ett år tidigare hade de gjort Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, som enligt mig är deras bästa album. Jag antar att de flummiga engelsmännen behövde komma bort ett tag och 1968 lär det ha funnit få platser som var så bra som Rishikesh om man behövde ”komma bort”. De mediterade under ledning av gurun Maharishi Mahesh Yogi, som senare visade sig vara lite av en snuskgubbe. Han ska tydligen ha försökt närma sig Mia Farrow – som var med Beatles på deras resa till Indien! – och Lennon kände sig sviken och drog hem till England igen. Under tiden i Indien hade bandet skrivit mycket nytt material, och väl hemma igen påbörjades inspelningen av The White Album. Bandmedlemmarna hade blivit lite distanserade från varandra och gjorde sina egna grejer. Yoko Ono gjorde sin entré i The Beatles tillvaro, och slutet på deras storslagna karriär började närma sig. Trots att det verkar som att det var väldigt spänt mellan bandmedlemmarna under albumets tillkomst blev The White Album en väldigt bra skiva, som har en given klassikerstatus och ofta rankas som en av de tio bästa rockskivorna någonsin. Idag är det 40 år sedan The White Album släpptes och det är verkligen något att fira!

The White Album heter egentligen enbart The Beatles men är mest känt under namnet The White Album p.g.a. det klassiska skivomslaget som är helt vitt. Idag kanske det inte känns särskilt häftigt att göra ett helvitt skivomslag, men 1968 var det banbrytande. Särskilt om man jämför med det extremt detaljerade och plottriga omslaget från Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Omslaget designades av pop art-konstnären Richard Hamilton och det enda som pryder den vita ytan är det diskret tryckta bandnamnet. De första utgåvorna av skivan hade också ett unikt serienummer, därför att Richard Hamilton tyckte att det var en rolig och ironisk grej att numrera något som gavs ut i flera miljoner exemplar. Egentligen skulle The White Album – eller The Beatles – haft titeln A Doll's House men bandet Family hann före med den titeln. Och tur var väl det.

Jag tycker att The White Album är lite svårt att greppa. Albumet innehåller många olika låtar och influenserna lär ha varit många och spridda. Det är en intressant skiva och jag tycker den har flera beröringspunkter med The Clash-albumet Sandinista! på så sätt att bandet verkar ha följt alla sina olika infall och inte sållat särskilt mycket. Låtarna varierar i kvalité och medan de flesta låtarna är riktigt bra finns det några låtar som känns tråkiga och daterade. Vill man börja lyssna på The White Album föreslår jag att man väljer ut några av de starka låtarna till en början, och sedan går vidare därifrån om man gillar vad man hör. Min favoritlåt på albumet är George Harrisons fantastiska While My Guitar Gently Weeps. George Harrison sjunger underbart, texten och melodin är väldigt fin och Eric Clapton spelar gitarr. Det är utan tvekan en av de bästa Beatleslåtarna. Andra låtar jag gillar särskilt mycket på The White Album är Glass Onion, Happiness Is a Warm Gun, I'm So Tired, Blackbird och Everybody's Got Something to Hide Except Me and My Monkey. Dessutom måste man lyssna på Sexy Sadie – som är pungspark riktad direkt mot Maharishi Mahesh Yogi – och den uttjatat jobbiga Ob-La-Di, Ob-La-Da som dock har sina uppenbara poänger. När man lyssnar på The White Album är det uppenbart att The Beatles var ett band där flera starka viljor slogs mot varandra, vilket resulterade i låtar som snarare känns som en början på solokarriärer för bandmedlemmarna än musik från ett sammansvetsat band. The Beatles storhet går inte att ta miste på, och idag är en utmärkt dag att lyssna in sig på några av deras bästa låtar. Dagen till ära har det snöat i Uppsala. Allt är vitt och vackert. Precis som The White Album.

1 kommentar:

Sven B sa...

Ett klart underskattat album.