Men of a Certain Age

För oss som älskar att leva framför våra TV-apparater är det här tråkiga och nästintill sorgliga tider. De flesta TV-serier har tagit – eller kommer snart ta – uppehåll, om de inte har slutat helt. Den här våren har två av mina absoluta favoriter, Damages och LOST, avslutats. Det känns ju lite löjligt att erkänna det, men när bra TV-serier slutar känns det lite som att man har förlorat en kompis. Lyckligtvis är det där en övergående känsla. Jag är inte så trasig att en TV-serie kan slå upp djupa håla i mig. Det finns nästan alltid någon bra TV-serie som man inte har hunnit se än som kan fylla tomrummen. Somrarna kan med fördel användas för att ta igen sådant som man har missat tidigare. Som till exempel TV-serier. Den senaste veckan har jag tittat på TV-serien Men of a Certain Age med Ray Ray Romano (från Alla älskar Raymond, som jag faktiskt aldrig har sett ett helt avsnitt av) i en av de stora rollerna. Det är en dramaserie om tre medelålders män i Kalifornien. Vad kan en 22-årig grabb som jag få ut av att se något sådant? Det var vad jag tänkte, när TV-bloggaren Stekspaden (ett fantastiskt alias, måste jag säga) rekommenderade serien för mig med många varma lovord. Men det visade sig att jag fick ut mycket av att se Men of a Certain Age. Det är en fin och lågmäld serie som ledde mig till flera viktiga insikter om livet.

Men of a Certain Age handlar om tre medelålders män. De har alla passerat the point of no return och har mindre kvar av livet än vad de hittills har levt. Vi kommer alla hamna där förr eller senare, om inte något väldigt oförutsett inträffar. När man är ung känns livet ofta tufft och hårt, och man tror och hoppas att det ”kommer bli bättre sen”. Därför blir man alltid förundrad när man hör medelålders människor tala om sin universitetstid som ”den bästa tiden i mitt liv”. Jag vill inte att de senaste åren av mitt liv ska bli de bästa. Det skulle vara sorgligt. Blev det aldrig bättre än så? Men sanningen är nog att livet alltid kommer vara tufft och hårt. Osäkerheten, oron och problemen försvinner inte bara för att man blir äldre. Problemen kanske får en annan gestalt, men de kommer alltid att finnas där. Livet är inte lätt. Jag insåg det där för längesen, och har nog alltid vetat om det, men Men of a Certain Age bankar verkligen in det där i huvudet på sina unga tittare. Det är inte svårt för mig att relatera till män i 50-årsåldern. För egentligen är inte skillnaden särskilt stor.

Men of a Certain Age har allt som jag vill ha av en TV-serie. Skådespelarna är bra, manusen är välskrivna och karaktärerna känns riktiga och sympatiska. Serien är väldigt nedtonad och det är skönt att se hur tre vanliga män skildras på ett ovanligt ärligt sätt. De har alla en massa – mer eller mindre vardagliga – problem som varje avsnitt kretsar kring. En av männen spelas som sagt av Ray Romano, som också har varit med och skapat serien. Hans nyligen frånskilda karaktär kämpar mot sitt spelberoende och har en son som lider av panikångest. En annan av ”gubbarna” spelas av den charmiga Scott Bakula som fortfarande lever singelliv och inte har gett upp sin dröm om att bli skådespelare. Den tredje mannen, som spelas av Andre Braugher, jobbar på sin farsas företag och tvingas stå ut med en hel del förnedring. De tre karaktärerna är egentligen väldigt olika, men deras vänskap är det mest stabila i deras liv. Vänskapen är skildrad på ett väldigt fint och varmt sätt, och trots männens problemfyllda vardag känns deras verklighet ändå inte särskilt hemsk. Livet går upp och ner. Oavsett hur gammal man är. Men of a Certain Age är en väldigt trivsam och underhållande serie trots, eller kanske tack vare, att det handlar om helt vanliga människor. Det finns inget som är konstigt eller spektakulärt med de här gubbarna. De lever sina liv, kämpar och överlever. Det är väldigt långt ifrån Desperate Housewives och den jordnära handlingen känns väldigt uppfriskande. Serier som Men of a Certain Age känns inte särskilt amerikanska. I de TV-serier som produceras i Hollywood ska allt vara snabbt, lyxigt och häftigt. Men of a Certain Age påminner snarare om den typen av vardagliga serier som vanligtvis produceras i Storbritannien. Att få se en amerikansk TV-serie som den här är därför något unikt – trots att handlingen och karaktärerna egentligen är allt annat än unika.

Jan Lööf – En enastående gubbe

Jan Lööf är en av mina stora förebilder. Han har alltid funnits närvarande på olika sätt. Som många andra svenska barn växte jag upp med hans barnböcker Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare och jag fastnade tidigt för hans fantasirika, roliga och detaljerade illustrationer. Under min uppväxt kändes det som att SVT oavbrutet visade Skrot-Nisse, en serie som både fascinerande och skrämde mig. I min farsas skivsamling fanns flera skivor med Sumpens Swingsters där Jan Lööf hade gjort de snygga skivomslagen. Min döda farbror var tydligen en av Sumpens polare. Jan Lööfs bilder fanns alltså nästan överallt omkring mig. När jag hade lärt mig att läsa började jag hetsläsa alla seriealbum som jag kunde hitta på stadsbiblioteket. När jag var klar med de mest uppenbara serierna, som Tintin och Asterix, upptäckte jag Felix. Jan Lööf tecknade och skrev Felix mellan 1967 och 1973 och hann under de åren producera flera roliga album. Jag gillade Felix väldigt mycket. Serierna kändes charmigt gammeldags samtidigt som de var spännande och på ett respektfullt sätt drev med klassiska filmer och serietidningar. Jag tröttnade aldrig på Felix och med jämna mellanrum brukade jag läsa om samtliga album. När jag var i 14-årsåldern började jag på allvar intressera mig för barnböcker och barnboksillustrationer. Jämte Tove Jansson var Jan Lööf min stora favorit. Jag började läsa hans böcker och serier igen – men den här gången såg jag hans bilder med nya ögon. Jag håller Jan Lööf väldigt högt. Hans stil är unik och jag älskar hans bildspråk. Förra året smygläste jag hans senaste bilderbok Matildas katter i en bokhandel och kunde glatt konstatera att Jan Lööf fortfarande håller fanan högt. På stadsbiblioteket (var annars?) hittade jag två nya böcker med de självklara titlarna Jan Lööfs serier: Volym ett och Volym två som samlar stora delar av Jan Lööfs serieproduktion. Efter några mysiga timmar tillsammans med de böckerna känner jag mig nästan lika uppspelt som när jag för första gången läste Felix.

Jan Lööf föddes 1940 och fick således vara ung under några av de mest spännande åren i svensk historia. Han gick på konstfack i början av 60-talet och utvecklade sin karakteristiska stil. Det finns ingen annan som tecknar som Jan Lööf. Jag kan sitta och titta på enstaka Lööf-bilder i långa stunder och fascineras av alla detaljer. Hans lite barnsliga och fullständigt egna stil är perfekt för barnböcker. Jag tycker det känns som att Jan Lööf är en konstnär som har fått utvecklas helt på sina egna villkor. Han är säkert klassiskt skolad men hans stil påminner inte riktigt om något annat. Jan Lööf har alltid framstått som väldigt sympatisk och när han i Volym två skriver att han är ”mer skämttecknare än illustratör” undrar jag om han bara är blygsam eller om han verkligen underskattar sig själv på det sättet. För mig har det aldrig funnits några tvivel om att Jan Lööf är en av våra största illustratörer.

Det är roligt att läsa Jan Lööfs serier. Inte minst som tidsdokument. Skarven mellan 60- och 70-talet var en intressant tid och det finns mycket av det som förekommer i serierna som man kan göra sig lustig över om man vill. Mest tacksam att skoja om är serien Bellman som Lööf skrev för den vänsterradikala tidningen Folket i bild -Kulturfront (en tidning som min pappa självklart är välbekant med). Lööf förklarar i en liten introduktion till serien att han inte var med i ”rörelsen” själv och att han stötte på en del problem med tidningsredaktionen. Jag tycker Bellman är en kul serie och jag fascineras och imponeras av den dåvarande tidsandan. En av mina favoritbloggare, Kalle Lind alias En man med ett skägg, har skrivit roligt om Bellman men som vanligt vill han mest göra sig lustig över de "dumma" 70-talsmänniskorna och har ingen större lust att försöka sätta sig in i tidsandan. Jag tycker snarare att de politiskt färgade serier som Jan Lööf skrev under den här tiden är mer intressanta än roliga. Jan Lööfs serier tar oss med tillbaka till ett Sverige som aldrig kommer tillbaka, och som ter sig mycket svårförståeligt och romantiskt 40 år senare. Kanske är det den största styrkan i hans serier.

I Jan Lööfs samlade serier får vi läsa ett antal kortare serier, som till exempel Bellman, som inte sträcker sig över många sidor. En av mina absoluta favoriter är Det sista uppdraget som handlar om hur en flintskallig och åldrad Tintin-figur försöker hitta kärleken. Huvudsakligen är dock de två volymerna fyllda med Felix-serier. Efter Felix har inte Jan Lööf gjort mycket serier och jag undrar om det är möjligt att fylla en tredje volym med Lööf-serier. Hursomhelst är det otroligt kul att läsa Felix igen. Det märks att Jan Lööf lade ned mycket energi på serierna. Varje serieruta är en skön liten bild och dialogen flyter på väldigt bra. Jag gillar hur de olika historierna ofta vävs samman. De sista rutorna av ett äventyr påbörjar det nästa, utan att nödvändigtvis vara en cliff-hanger. På så sätt finns en fin kronologi. Det är kul att läsa Lööfs förord till Felix-serierna där han berättar om hur serier på 60-talet sågs som något farligt och tveksamt och att det fanns särskilda seriesyndikat som publicerade alla serier i dagstidningarna. Upphovsmännen fick ingen som helst uppmärksamhet. Felix var osignerad och Lööf fick vara helt anonym. Man kan tänka sig att en ung serieskapare skulle bli vansinnig av att inte få någon uppmärksamhet. Men Jan Lööf vände det hela till sin fördel. ”Jag kunde ha en helt slapp inställning till hela jobbet. Om jag inte orkade hitta på en egen historia var det bara att knycka handlingen från en gammal klassiker eller nån film man gillade. Så var det med det.” Jag älskar hans tillbakalutade attityd och det här uttalandet får mig att se Felix-serierna med delvis nya ögon. För det är onekligen så att serierna om Felix i många fall är ett galet hopkok av klassiska sci-fi- och skräckfilmer, Fantomen (eller Dragos som vissa kallar honom) och tidstypiska företeelser berättat med Jan Lööfs unika stil. Vetskapen om att Lööf medvetet plagierade filmer som han gillade gör inte serierna ett dugg sämre. Snarare bättre.

Som av en händelse fyller Jan Lööf 70 år idag. Grattis Jan, och hoppas att du fortsätter teckna och skriva många år till! Dina serier och böcker kommer alltid betyda mycket för mig. Tack!

En ny definition av ordet bisarr

Jag har säkert sett Napoleon Dynamite över tio gånger. Och den känns fortfarande lika lysande. Den första gången jag såg den, då den fortfarande var ny och den stora hypen inte hade satts igång, blev jag nästan provocerad av den okonventionella komiken. Varför fanns det ingen egentlig handling? Varför var Napoleon så jävla dum i huvudet? Och varför – och det var det nog det största mysteriet – hade alla på sig skitfula kläder från 80-talet? Ingen hade sett något som ens påminde om Napoleon Dynamite tidigare. Snart började alla driva omkring i Vote for Pedro-tröjor och alla kunde slänga iväg minst tio Napoleon-citat. Jared Hess gjorde något helt nytt med Napoleon Dynamite. Han gjorde något som ingen annan hade kunnat göra och efter Napoleon kom flera mer eller mindre roliga efterapningar. Ingen trodde att han skulle kunna återupprepa det han gjorde med Napoleon. Två år efter att Napoleon hade slagit ned, 2006, gjorde Jared och hans brorsa Jerusha sin andra film, Nacho Libre. Den gången hade de en betydligt större budget och Jack Black gjorde huvudrollen. Men Nacho Libre var aldrig i närheten av att vara lika kul som Napoleon Dynamite – trots att den hade vissa poänger. Jag gav upp hoppet om att någonsin få se brödernas Hess lysande galenskaper på film igen. För några dagar sedan såg jag deras nya film Gentlemen Broncos. Jag hade inga egentliga förväntningar men jag fann mig ofta skratta mer intensivt än jag hade gjort på flera månader. Gentlemen Broncos är skitkul och jag kan inte släppa den. Jag har sett filmen i sin helhet två gånger och några enstaka scener har jag sett uppåt tio gånger - och jag är inte klar än. Gentlemen Broncos är nästan lika bra som Napoleon Dynamite och jag är tacksam över att bröderna Hess får pengar för att förverkliga sina minst sagt udda fantasier.

Den egenskap som jag beundrar mest hos bröderna Hess är deras förmåga att skildra de konstigaste och töntigaste människorna som någonsin har setts på film på ett kärleksfullt sätt. De verkar alltid ha respekt för sina freaks. Det blir aldrig något ryggdunkande och ”fan, vad roliga vi är”. Kanske beror det på att bröderna är sjukt töntiga själva. Om man till exempel jämför Napoleon Dynamite och Gentlemen Broncos med den nya zeeländska filmen Eagle vs Shark, som går i Napoleons fotspår, blir den här egenskapen väldigt tydlig. Där Eagle vs Shark är utstuderat quirky och nästan blir föraktfull i sin skildring av missanpassade töntar känns bröderna Hess filmer mest respektfulla trots att det som visas är det konstigaste som du någonsin har sett. Stundtals är Gentlemen Broncos många gånger konstigare än Napoleon Dynamite. Jag behöver en ny definition av ordet bisarr, för delar av den här filmen är nog det mest bisarra som jag någonsin har sett. Och jag älskar det!

Gentlemen Broncos handlar om en ensam grabb som hemskolats av sin knäppa mamma som tillverkar kreativa nattlinnen och popcornskulpturer. Hans stora dröm är att bli science fiction-författare och under filmens gång får vi se iscensatta sekvenser från hans mästerverk Yeast Lords. Grabben har en rejält märklig fantasi och när han åker på ett skrivarläger där han får träffa sin stora idol – en vansinnigt uppblåst och konstig sci-fi-författare – blir det uppenbart att Yeast Lords har vissa kvaliteter. Med press från sitt förlag snor den berömda författaren grabbens bok och ger ut den under sitt eget namn. Självklart uppstår en bitter konflikt. Men det där är bara ramhandlingen. Gentlemen Broncos handlar också om konstiga föräldrar, ett ännu konstigare filmbolag, Guardian Angels och någonstans också om att drömma och att inte passa in. Självklart bär alla medverkade de allra fulaste kläderna från 80-talet, trots att filmen utspelar sig i en tid där det åtminstone finns e-mail.

Jag älskar Gentlemen Broncos. Den är otroligt rolig och filmen kommer förmodligen vara en av sommarens stora humorhändelser för mig. Jag ser framför mig hur jag när jag känner mig lite smådeppig kommer kunna sätta på den vansinniga handmassage-scenen eller den otroligt roliga filmpremiär-scenen och känna hur alla problem försvinner. Gentlemen Broncos är lysande. Jämfört med Napoleon Dynamite – som mest var ett gäng roliga sketcher utan egentligt sammanhang staplade på varandra – har Gentlemen Broncos en fungerande story och en tydlig röd tråd. Det är också en sympatisk och uppmuntrande film – på sitt eget konstiga sätt. Gentlemen Broncos har dock inga underdog-stjärnor som Jon Heder (Napoleon) eller Efren Ramirez (Pedro) i rollistan. Huvudrollen görs av den genomsympatiska Michael Angarano som för mig mest är känd för fina småroller i filmer som Lords of Dogtown och Snow Angels, men för resten av världen förmodligen mest är känd för att ha dejtat Twilight-Kristen i flera år. Han är perfekt i huvudrollen och jag hoppas att han får göra flera stora roller. Jag tycker att Angarano känns som ett lite roligare alternativ till den något överexploaterade Michael Cera (se Youth in Revolt om ni inte har gjort det än, förresten!). Som den egocentrerade sci-fi-författaren ses Jemaine Clement som varenda svensk är bekant med efter den sönderhyllade TV-serien The Flight of the Conchords. Jag börjar tröttna lite på honom, men i den här rollen är han onekligen perfekt. Filmens stora stjärna är dock Héctor Jiménez, eller ”killen med munnen” som jag kallar honom. Han var med i Nacho Libre också men här stjäl han varje scen med sin rent obscena uppenbarelse. Hans skådespel är fantastiskt och finns det någon människa överhuvudtaget i hela världen som jag vill träffa just nu är det honom. De flesta kommer nog inte att uppskatta Gentlemen Broncos. På Rotten Tomatoes, som vanligtvis är en god fingervisning om en films kvalitet, har filmen låga 19 %. Man måste nog ha en ganska stark kärlek till det konstiga och bisarra för att förälska sig i bröderna Hess vision.

At Echo Lake

Jag har varit hemma i Sverige en dryg vecka nu. Jag har hunnit landa och börjat fundera lite på vad jag ska göra härnäst. De närmaste månaderna sitter jag fast i Norrköping. Jag misstänker att det kanske inte var så bra för mig att komma tillbaka hit. Men jag antar att jag måste göra det bästa av situationen. Sommaren ligger framför mig och det känns mest tomt och konstigt. Jag ska börja jobba om några veckor, och ser inte riktigt fram emot det. Jag har aldrig riktigt uppskattat sommarlov. Det känns melankoliskt när ens rutiner bryts. När jag var yngre uppskattade jag aldrig skolavslutningar. Det var mest sorgligt att se alla ens kompisar skingras åt olika håll för att sen påbörja en tre månader lång vistelse i intet. Somrarna brukar bli rätt bra och lyckade till slut, men när man ställs inför juni känns det alltid lika märkligt. Det finns några band som lyckas fånga den där känslan på ett perfekt sätt. Förra året vid den här tiden stiftade jag bekantskap med bandet Woods. Deras skiva Songs of Shame är en av mina favoriter från förra året och då var den det perfekta försommarsoundtracket. Nu är de tillbaka med en ny skiva, At Echo Lake, som har förmågan att lindra all melankoli.

Som nästan alla andra bra och unga amerikanska band kommer Woods från Brooklyn. De bildades 2005 och det stora genomslaget i indievärlden kom förra året när världens bästa musiksajt Pitchfork hyllade Songs of Shame. Pitchfork är väldigt inflytelserika och en bra recension därifrån kan göra mycket för okända band. Songs of Shame låg perfekt i tiden med sitt fulländade lo-fi-sound. Woods gör perfekta poplåtar med starka melodier och fina texter som de gör ännu bättre med skramliga inspelningar och raspiga ljud. De har insett att det skeva och trasiga soundet får deras musik att kännas mer äkta och gripande. Man skulle kunna beskriva deras musik som den perfekta hybriden mellan lågmäld folkmusik och psykedelisk pop. När jag under det senaste året har börjat känna mig alltmer trött på folkpop har respekten för Woods snarare vuxit. De låter inte riktigt som några andra.

At Echo Lake är en fantastisk uppföljare till Songs of Shame. Soundet är detsamma men det känns som att bandet har tagit åt sig av viss kritik och experimenterat mindre den här gången. Resultatet är att At Echo Lake känns mer fokuserat än föregångaren. Den totala speltiden är bara en halvtimme men det är en av de finaste och mest stämningsfulla halvtimmar som jag har hört det här året. Jag kan inte få nog av det här albumet och lyssnar på det oavbrutet. Några av årets allra bästa poplåtar finns gömda här och jag hoppas att många fler än jag upptäcker Woods och den här skivan. Sångaren Jeremy Earl har en av de senaste årens bästa sångröster, och han får varje Woods-låt att låta unik och rörande. Han låter lite ledsen och melankolisk och får mig att tänka på andra ledsamma sångare som Bright Eyes och Morrissey. År 2010 finns det inget annat band som förtjänar alla melankoliska pojkar och flickors uppmärksamhet mer än Woods.


Spotify

LOST: The End

Och så var det slut. Förutom Buffy the Vampire Slayer finns det ingen annan TV-serie som jag har investerat så mycket känslor och tid i som LOST. Sedan serien började visas för dryga fem år sedan på TV4 har jag varit fast. Karaktärerna och ön har varit närvarande under hela den här tiden på ett sätt som ingen annan bok, film eller TV-serie har varit i närheten av. Jag har levt med de där trasiga och ensamma människorna och hoppats att allt till slut skulle lösa sig. Om livet var förjävligt fanns ändå LOST där som tröst. Jag har kunnat relatera med och känna för de flesta av karaktärerna i LOST. För även om serien har varit full av mysterier och oförklarliga händelser – som många gånger har fått mer tid och energi än mitt skolarbete – var LOST framförallt en TV-serie som kretsade kring människorna. Seriens skapare har alltid satt karaktärerna och deras relationer till varandra framför den mystiska ön. Och så avslutades även serien. Som väntat var det mycket som lämnades öppet, men samtliga karaktärer fick ändå ett värdigt slut. Seriefinalen av LOST var två timmar av gåshud som flera gånger rörde mig till tårar. Det är bland det bästa som jag någonsin har sett på en TV-skärm och gör LOST till tidernas mäktigaste TV-serie. En serie som kommer minnas och diskuteras i många, många år.

Som många andra hade jag aldrig väntat mig att LOST skulle kunna avslutas på ett tillfredställande sätt. Under de första säsongerna undrade jag ibland om allt som hände verkligen var genomtänkt eller bara avancerade spratt för att förvirra tittarna. När jag såg den femte säsongen förra året blev det uppenbart att det trots allt fanns en röd tråd som hade följts sedan det första avsnittet. Vid seriens slut hade jag fått fler svar än vad jag någonsin hade förväntat mig. Den avslutande säsongen har varit otroligt snyggt komponerad och genomförd. Seriens mysterier har i många fall fått tydliga svar samtidigt som filosofi och vetenskap har haft fortsatt viktiga roller. LOST var alltid en otroligt smart serie. Att se hur saker föll på plats samtidigt som de ursprungliga konflikterna trappades upp var fantastiskt. Finalen var lika stark, fängslande och rörande som den sista halvtimmen av Jedins återkomst kändes när jag var åtta år. Nu när jag har fått tänka igenom slutet några gånger känns det inte som att det egentligen fanns några alternativ. Ett tydligt slut hade varit en förolämpning mot tittarna. Jag vill inte nödvändigtvis ha alla frågor besvarade. Det mesta som behövde ett svar fick ett svar. Gott så.

Jag kommer sakna LOST. Det kommer nog inte dyka upp en TV-serie som kan fylla tomrummet efter den här serien. Jag tror inte ens att jag behöver en TV-serie som fyller det där tomrummet. Det finns alltid mer eller mindre bra serier att se. Men jag kommer alltid komma ihåg LOST. Hur serien fick mig att känna och tänka. Hur välskrivna och sympatiska karaktärerna var. Hur spännande serien var och hur den fick allt annat att kännas ganska meningslöst. LOST var en speciell serie. En sådan där grej som bara händer en gång och aldrig kan återupprepas. Och det är så jag vill minnas den.

Lilla stjärna - John Ajvide Lindqvist

Av någon anledning tog det emot att börja läsa John Ajvide Lindqvist. Jag kände inte riktigt för att läsa om vampyrer i en svensk förort och trots alla lovord och uppmaningar från familjen och kompisar att jag borde läsa Låt den rätte komma in vägrade jag ganska länge att läsa den. Att jag till slut bestämde mig för att börja läsa boken berodde på att den hade fått sitt namn från en Morrissey-låt. Ett kapitel in i boken var jag fast, alla tvivel var borta, och jag fortsatte att läsa likt en hungrig vampyr. Jag gillar John Ajvide Lindqvist. Han skriver väldigt bra och träffande. Ingen annan svensk författare har skrivit lika insiktsfullt om ensamheten och utanförskapet. Hans böcker är intressanta och jag älskar hans sätt att använda låtar och musik i sina böcker. Min favorit är Människohamn som kom för två år sedan. Jag gillade den suggestiva Lovecraft-stämningen och skärgårdsmiljön, men vad som framförallt fick mig att älska Människohamn var alla lysande referenser till The Smiths och Morrissey. I hans nya roman, Lilla stjärna, står musiken mer än någonsin i fokus. Den här gången blandar han högt och lågt, och samtidigt som han citerar både Håkan och Bright Eyes dyker det också upp textrader från Amy Diamond.

Alla John Ajvide Lindqvists böcker är otäcka. Låt den rätta komma in var mest otäck när det handlade om mobbning och pedofili, och inte alls lika skrämmande när det gällde vampyrerna. Människohamn var mer lågmält otäck. Där var det personliga tragedier och ett mystiskt yttre hot från havet som skrämde. Lilla stjärna är snarare otäck på samma sätt som splatterfilmer är otäcka. Jag känner mig aldrig lika obehaglig till mods som när jag läste Ajvides tidigare böcker. Däremot oroar jag mig lite för hans mentala hälsa och funderar över vad han vill säga med sina extremt blodiga bilder. Det krävs förmodligen ett rätt ordentligt människoförakt för att skriva en bok som Lilla stjärna. Skildringen av vuxenvärlden och samhället är mörk och hopplös. Jag blir aldrig rädd (snarare äcklad) och trots att delar av boken känns direkt onödiga är den övergripande handlingen och känslan som boken lämnar kvar väldigt intressanta och som med allt annat som Ajvide Lindqvist har skrivit är den värd att läsa.

Lilla stjärna börjar med att ett mystiskt barn hittas hafsigt nedgrävt i skogen av en åldrad dansbandsmusiker. Han tar med ungen hem till den hunsade frun. Barnet ger intrycket av att vara väldigt ovanligt. Hon sjunger perfekta toner, men verkar i övrigt vara apatisk. Eftersom gubben är ett sällan skådat svin bestämmer han sig för att inte berätta för någon om barnet och håller henne inlåst i källaren under hela hennes uppväxt. Han räknar med att kunna utnyttja hennes musikaliska förmåga och ser henne som en gåva. De första hundra sidorna är en kavalkad av äckliga vidrigheter utförda av rejält osympatiska människor. Ajvide bygger upp en bild av en vidrig värld som den lilla musikaliska tjejen sedan ska kunna ge igen på. Hade jag inte läst hans tidigare böcker kanske jag hade slutat läsa boken innan jag hade läst hundra sidor. Ibland blir det lite väl magstarkt och jobbigt. Sen vänder det och bokens egentliga handling börjar utkristallisera sig. Ajvide landar som många gånger tidigare i de tidiga tonårens helvete. Den här gången handlar det om unga tjejer, gemenskap på nätet, Idol och det alltid lika angelägna utanförskapet. John Ajvide Lindqvist är den svenska mästaren när det gäller att skildra unga och ensamma människor och det känns alltid väldigt trovärdigt och äkta. Det är hans skildring av unga tjejer som gör Lilla stjärna värd att läsa. Han låter de unga tjejerna spåra ur på ett obehagligt och brutalt sätt utan att någonsin förlora känslan av trovärdighet. Om vi bortser från flickan med den väldigt klara rösten och de värsta brutaliteterna känns det faktiskt som att det mesta som händer i Lilla stjärna skulle kunna hända i verkligheten. Och det är onekligen jävligt otäckt.



DN, SvD, Aftonbladet

Uppfriskande robotpop

Det finns problem med att läsa mycket böcker, se mycket film och lyssna på en massa musik. Inte nog med att man oundvikligen blir lite elitistisk och får problem att relatera till ”vanligt folk” och deras smak, det blir också allt svårare att kunna känna uppskattning inför nya saker. Man har ju redan läst den bästa boken, sett den bästa filmen och hört världens coolaste musik. Det är alltmer sällan som man kommer över något som kittlar ens intresse på ett nytt och spännande sätt. Ett ohälsosamt stort intag av popkultur gör dig lätt till en surgubbe med svalt intresse för det mesta. För att undvika det måste man nog alltid vara på jakt efter nya förmågor och uttryck. Den här våren har varit ganska tuff för de som gillar bra musik. Det har släppts flera trevliga album men inget som har knockat mig fullständigt. Den senaste månaden har varit ovanligt torr på skivfronten. Jag har lyssnat på många nya skivor och visst finns det mycket som låter bra, men det är väldigt lite som verkligen låter Bra. De senaste dagarna har jag dock tillbringat i sällskap med Janelle Monáe vars Metropolis-projekt är lika knäppt som det är bra.

Som man förstår av titeln The ArchAndroid (Suites II and III of IV) är Janelle Monáes nyligen släppta album otroligt ambitiöst. Den första delen (Metropolis Suite I of IV: The Chase) är en EP från 2007 och det här är hennes första fullängdare. Janelle jobbar stenhårt på sin image och vill bli lika ikonisk som Ziggy Stardust. Hon ser tuff och kaxig ut och har en fantastisk röst. The ArchAndroid inte bara låter konstigt utan har en komplicerad backstory. Jag skiter egentligen fullständigt i att The ArchAndroid är ett konceptalbum som grundar sig i flummiga tankar om afrofuturism och sci-fi. Tydligen berättas alla låtar ur en androids perspektiv. En android är en robot som är designad att se ut som en människa. Där tar mitt intresse slut. Vad som fascinerar mig och får mig att vilja lyssna på den här skivan om och om igen är hur den låter. Som sagt sjunger Janelle otroligt bra. Det var länge sedan som jag hörde en röst som på ett lika självklart sätt klarade av att ta sig igenom lika många lägen och stämningar utan att spricka. Men det finns ingen röst som kan bära upp en hel skiva i sig själv. Det krävs mer än så. Några av låtarna på The ArchAndroid är den mest perfekta och catchiga radio-r’n’b som jag har hört på evigheter. Både Lady Gaga och Beyonce hade dödat för att få ta del av de låtarna. Men Janelle Monáe är mycket mer än så. Jag har svårt att se henne försöka sälja sin musik med sex. Hon vill att den ska vara större och viktigare än så. The ArchAndroid är en lång skiva. Den klockar in på 70 minuter. Visst finns det hits här men det lär knappast ha varit syftet med albumet. Det krävs ett enormt självförtroende för att göra ett sådant här album. Janelle vet att de flesta inte kommer förstå – kanske kommer de gilla hitsen, men inte mer – men de som kommer förstå, de kommer inte bara att förstå - de kommer att älska henne. På ett stilsäkert sätt rör hon sig mellan olika stilar och uttryck. Allt funkar. På ett spår närmar hon sig klassisk brittisk folkmusik och skulle lätt kunna knocka Laura Marling från hennes tron. Oavsett hur olika låtarna låter passar de ihop perfekt och när den ena låten tar slut går den naturligt in i den andra. Det är svårt att beskriva The ArchAndroid genom att jämföra med andra artister. Det låter inte riktigt som någon annan, och det är ett väldigt fint omdöme i dessa tider där alla grepp har prövats in i oändligheten. Jag kommer att tänka på Outkast, The Clash, det senaste Gorillaz-albumet och Kanye West. Inte för att det låter likadant, men i sättet att göra musik – och viljan och modet – påminner Janelle om dessa giganter. Konstigt nog kan jag dessutom relatera till hennes robottexter. Det ska bli spännande att se hur den fjärde och avslutande delen kommer låta. The ArchAndroid är ett riktigt bra album. Ett sådant album som behövs ibland. När man tvivlar på popmusiken behövs en frälsare. I maj 2010 heter hon Janelle Monáe.

Årets roligaste TV-serie

Det tog lång tid för mig att börja gilla amerikanska The Office. Till en början kändes serien otroligt meningslös och jag blev nästan arg av att se den. När det sedan vände i mitten av andra säsongen tog det ytterligare ett tag för mig att acceptera att serien faktiskt var bra. Men därefter var jag fast. Jag har hyllat Michael Scott (jänkarnas David Brent som spelas av Steve Carell) och introducerat serien till flera andra tvivlare. För något år sedan började det dock kännas som att luften hade gått ur serien. Det kändes som att den hade pågått för länge och att idéerna – och karaktärerna – började ta slut. The Office hade blivit enormt populär i Nordamerika och som med många andra serier med en stor publik började serien kännas alltmer mainstream och tillrättalagd. Den senaste säsongen har varit en enda stor axelryckning, och även om de fortfarande vågar ta ut svängarna ibland, börjar känslan av meningslöshet som förlamade de allra första avsnitten att infinna sig igen. Det är här Parks and Recreation kommer in i bilden.

Parks and Recreation är The Office-spinoffen som aldrig blev av. Den första säsongen började visas sent på våren förra året och jag antar att den mest var menad som tablåutfyllnad. Parks and Recreation fick ofattbart mycket skit för att vara en fullt fungerande komediserie. Många slutade titta. Jag tyckte att serien hade potential redan från början, men det kändes som att mycket fattades. Den första säsongen var ovanligt kort, bara sex avsnitt, och karaktärerna kändes bara halvfärdiga. När så den andra säsongen började visas i höstas tittade jag mest i brist på annat. Men det märktes direkt att något hade hänt. Manusen var välskrivna och roliga och de galna karaktärerna var fullständiga. Den andra säsongen av Parks and Recreation har varit det roligaste som har visats på TV under det här TV-året. Jag har sett fram emot varje avsnitt, och även om jag fortfarande tittar så är The Office fullständigt överskuggad av den här lysande komediserien.

Parks and Recreation handlar om de mer eller mindre märkliga människor som jobbar på parkförvaltningskontoret i den påhittade staden Pawnee, Indiana. Handlingen är simpel och i grunden är konceptet det samma som i The Office. Serien utspelar sig på ett kontor och karaktärerna följs av något slags dokumentärteam. Men när The Office alltid försöker hålla skämten och galenskaperna inom realistiska ramar tar Parks and Recreation ut svängarna ordentligt. Det händer fullständigt sinnessjuka och oväntade grejer i varje avsnitt. Karaktärerna är ordentligt utflippade. Trots detta känns Parks and Recreation mer jordnära än amerikanska The Office någonsin har gjort. Även om det som händer i serien känns mer otroligt finns det något hos karaktärernas oputsade repliker och beteenden som får mig att relatera och känna för de här människorna mer än jag någonsin har gjort för de i The Office. Att serien är så bra som den faktiskt är beror mycket på att skådespelarna i de flesta fall är fullständigt lysande. I centrum står den godhjärtade Leslie Knope, spelad av Saturday Night Live-stjärnan Amy Poehler, som alltid säger fel saker men alltid vill väl. Hon är en kvinnlig Micheal Scott, men mer sympatisk och mänsklig än honom. En av mina favoriter är den feta, mustaschprydda chefen Ron Swanson som aldrig verkar uppskatta sitt jobb och nästan alltid kommer med sköna repliker. Det som jag gillar mest i Parks and Recreation är dock den trevande och klumpiga romansen mellan två av seriens skönaste karaktärer – den halvapatiska April och den charmiga skoputsardåren Andy. Spänningen mellan dem har sakta byggts upp och det är den gulligaste och mest sympatiska romans som jag någonsin har sett på TV. Den är skildrad på ett väldigt fint sätt och varje avsnitt undrar man om det slutligen ska hända något mellan dem. April spelas av Aubrey Plaza som tillsammans med seriens producenter lyckats göra sig själv till en ny slags drömtjej för alla världens nördiga TV-tittare. Hon är raka motsatsen till Zooey Deschanel och hon känns helt unik. Förhoppningsvis fattar Hollywood vilken tillgång de har i henne. Parks and Recreation är tillbaka till hösten med en tredje säsong. Jag längtar redan och har du inte sett serien än har du något kul att se fram emot.

Tillbaka på mammas gata

”Man vet att man är hemma för stan är likadan. Man vet att man är hemma, men det är ändå inte samma sak.” Thåström vet vad han snackar om. Jag är tillbaka i Sverige. Allt är precis som det alltid har varit. Himlen över Norrköping är lika grå som jag minns den. Jag är tillbaks på samma gata, tillbaks på samma punkt, och jag undrar om det gångna året verkligen har hänt. Inget har förändrats här hemma. På sätt och vis är det skönt och tryggt, men också lite deprimerande. Det är nog oundvikligt att känna så. Jag kommer nog börja acceptera verkligheten snart. Om inte har jag mängder av fin pop att fly tillsammans med.

Sedan jag skrev senast har jag varit på 1a maj-demonstration i Montreal, besökt Boston och hängt i Dorchester (det irländska arbetarområdet känt från filmer som Mystic River och The Departed), cyklat runt över hela NYC tillsammans med en footballspelare från Dallas, joggat i Central Park och träffat en massa härliga och konstiga människor. Jag blev fast i Toronto ett tag på grund av fortsatta problem med askan över Island. Men nu är jag hemma igen. I Norrköping. Jag gick från att oavbrutet prestera stordåd och uppleva galenskaper till att landa i staden som alla verkar vilja fly. Pojkrummet ser i princip ut som det gjorde när jag var fjorton. Bob Marley och Tintin hänger på väggen och skivstället är fullt av dancehall. Att vakna upp där känns alltid lite märkligt. Ungefär som om man har försovit sig och har bråttom till gymnasiet. Men det finns trots allt vissa saker som jag gillar med Norrköping. Som familjen, katten, de gamla kompisarna och att driva omkring på gatorna som man har gått tusen gånger med Pekingromantisk musik i öronen. Det går dock inte att komma ifrån att det alltid är märkligt att komma hem. Det finns flera bra filmer och låtar som beskriver den där känslan. Bäst är nog Tim Hardins klassiker Black Sheep Boy. ”Here I am back home again, and I'm here to rest. All they ask is where I've been, knowing I've been West.” Att komma hem är både roligt och tråkigt, så är det för alla, men vad som räknas är nog hur man hanterar hemkomsten. Helst ska man nog hantera den på samma sätt som man helst ska hantera allt annat – med huvudet högt.

”Norrköping är drogavvänjning”, som Markus Krunegård sjunger. Jag ska bo och jobba här den här sommaren. Det kommer nog kännas märkligt till en början. Jag ska försöka ta det lugnt och komma ner i varv. Det finns många böcker att läsa och många filmer och TV-serier att se. LOST-finalen och John Ajvide Lindqvists nya bok är sådant som jag garanterat kommer skriva om i den nära framtiden. Jag gillar inte när saker tar slut, och Finpop kommer med största sannolikhet överleva de flesta av oss. För vi får inte glömma sångerna som fick oss att gråta eller sångerna som räddade våra liv. Jag vet att du är äldre nu, och att du är smart som fan, men de var de enda som någonsin fanns där för dig.