Titta inte bakåt! – Nina Wähä

Jag lever större delen av mitt liv i en tillvaro där alla är mellan 20 och 25 år gamla. När jag ser på mina medmänniskor blir jag mest ledsen. Jag känner att jag inte passar in och att jag måste härifrån (måste härifrån, måste härifrån). De flesta unga människor idag bryr sig inte om någonting. Det finns inget som helst engagemang för någonting, inget intresse för andra människor eller världen utanför. Kanske bryr man sig om att skaffa sig en bra utbildning som leder till ett välbetalt jobb. Kanske bryr man sig om att marknadsföra sig själv på Facebook, eller att få ligga i helgen. Men på det stora hela verkar alla vara ganska likgiltiga. Det har kanske alltid varit så. Jag misstänker att jag bara romantiserar när jag påstår att det faktiskt var bättre förr. Men när jag tänker på min pappas generation ser jag framför mig unga människor som faktiskt brydde sig om varandra, som trodde att världen gick att förändra och som ville förändra den. Ett problem som jag har haft de senaste åren är att jag känner att jag har hamnat helt fel i tiden. Jag borde ha fötts i det tidiga 50-talet. Jag borde ha fått uppleva rockens guldålder och en ungdomsrörelse som brann för något. Det är möjligt att inget hade blivit bättre då, men instinktivt känns det som att jag har hamnat väldigt fel. I sin nya roman Titta inte bakåt! ställer Nina Wähä en ung tjej från vår tid mot en ung man från slutet av 60-talet. Kontrasterna är både stora och små. Wähä skriver på ett angeläget och intressant sätt och lyckas ibland sätta fingret på vår förlorade generation. Och kommer slutligen fram till att ingen är helt förlorad.

Titta inte bakåt! är två historier som berättas parallellt, för att till slut knytas samman på ett okonstlat sätt. I Stockholm bor en 22-årig tjej som kommunicerar med läsaren genom något som skulle kunna vara en väldigt personlig dagbok. Hennes språk är irriterande och väldigt bloggigt. Jag är nära att ge upp läsandet av Titta inte båkat! till en början, men inser snart att Nina Wähäs tonläge fungerar perfekt för att förmedla hur den här unga kvinnan tänker och känner. Och tidstypiskt nog känner hon ingenting. Hon är totalt likgiltig och tom. Jag kan identifiera mig med henne ibland och särskilt när hon ger universitetsvärlden en rejäl känga känner jag igen mig. Men samtidigt är hon ganska outhärdlig och frustrerande. Boken tar sin början när hon precis har börjat jobba på en strippklubb (finns sådana ens i Sverige?) och tagit avsked av alla sina moraliska värderingar. På klubben lär hon känna en man i 50-årsåldern. Hon inleder någon slags affär med honom och i hans lägenhet hittar hon ett manuskript till en självbiografisk roman, skrivet av ung kille i slutet av 60-talet. Den unge författaren är hennes motsats: han tror på vänskap, kärlek och förändring. Vi får följa honom när han och hans bästa vän flyr från Bulgarien för att ta sig till USA.

Nina Wähä har skrivit en tänkvärd bok som stundtals är jobbigt pratig och ganska dåligt skriven. När jag läser Titta in bakåt! känner jag ofta att jag kunde ha gjort samma sak, fast mycket bättre. Det är inte en dålig bok, men den känns inte heller färdig eller helt genomtänkt. Jag tror att Nina Wähä kommer skriva en riktigt bra bok någon gång i framtiden. Hon har ambitionerna och idéerna, men framförallt språket gör att hon inte når ända fram. Vi behöver en svensk generationsroman som verkligen skildrar vår tid och hur vi tänker och lever. Ska jag verkligen behöva skriva den själv?