The Trotsky

Jag gillar ungdomar som brinner för något. Ungdomar som har åsikter, och står för dessa. Eller, egentligen gillar jag bara unga människor med vänsteråsikter – högerkids är det äckligaste som finns. När jag gick jag på högstadiet var jag väldigt naiv och vänster (det är jag fortfarande) och jag var inte heller rädd för att göra mig impopulär hos mina klasskamrater. Det känns fint med tonåringar som bryr sig om saker och ting. Tyvärr är det alldeles för många tråkiga ungdomar som får utrymme i ungdomsfilmer. Därför är jag otroligt glad och exalterad efter att ha sett The Trotsky – årets utan tvekan skönaste ungdomsfilm. Huvudrollen görs av Jay Baruchel som jag blev smått förälskad i efter att ha sett Undeclared och Knocked Up, och som senaste imponerade i She's Out of My League, årets sötaste romantiska komedi. I The Trotsky spelar han Montrealtonåringen Leon Bronstein som är fullständigt övertygad om att han är en reinkarnation av den store Leon Trotsky (född Bronstein). Han tror att det är hans öde att återupprepa Trotskys liv och att han liksom honom ska vara revolutionär och bli mördad senare i livet. I början av filmen leder han en strejk för arbetarna på hans pappas företag. Han tycker inte att de har schyssta arbetsvillkor och som straff för strejken flyttas han från den fina friskolan till en kommunal skola. Redan den första skoldagen visar sig den nya skolan vara ett ställe fullt av orättvisor och Leon startar krig mot den fascistiska rektorn. Han sitter kvar efter skolan av solidaritet med de som blivit bestraffade med kvarsittning, leder strejker och anordnar en skoldans med temat ”Social Justice”, dit klasskamraterna kommer utklädda till revolutionärer, black panthers, maobönder och Barbarella (!). Men hans främsta ambition är att organisera studenterna i en inflytelserik ”student union”. Det visar sig dock vara svårt att få studenterna att bry sig om något överhuvudtaget – och frågan är om de är apatiska eller bara uttråkade? För om de bara är uttråkade är Leon övertygad om att han kan väcka dem ur deras slummer. Samtidigt som han försöker väcka de andra elevernas intressen försöker han få ihop det med en äldre kvinna, i Trotskys fotspår.

The Trotsky är en rolig, knäpp och underhållande film. Samtidigt vågar den vara allvarlig. Det är inget tjafs och filmen känns hela tiden väldigt egen. Manuset är välskrivet och som high school-film betraktad känns The Trotsky ovanligt genomtänkt och smart. Självklart röks det stora mängder gräs (filmen utspelar sig trots allt i Montreal), men den politiska diskussionen är ändå central och när det börjar droppas Ken Loach-referenser är det svårt att inte smälta helt. Jay Baruchel är förstås fenomenal i huvudrollen och han lyckas göra den knäppa rollfiguren både trovärdig och älskvärd. The Trotsky är en film som kommer leva sitt eget liv på nätet och det är upp till dig om du ska se den eller inte. Och självklart ska du sen, för om du läser den här bloggen är du inte en av de där apatiska ungdomarna som inte bryr sig om någonting. There is power in a union!