Underdog – Torbjörn Flygt

Den här fredagen tipsar jag om en nästan tio år gammal bok. Det hör inte till vanligheterna - mestadels är det rätt färska företeelser som jag skriver om här på Finpop. Men i fallet Underdog känner jag att en blogghyllning ändå är berättigad. Det finns säkert fler än jag som har missat den. Jag borde egentligen ha läst Underdog för längesedan. Boken belönades trots allt med Augustpriset 2001 och mina föräldrar har pushat stenhårt för den. När jag de senaste nio åren har frågat dem om något bra att läsa har de sagt ”Läs Underdog, du kommer älska den!”, men av någon anledning har det aldrig blivit av. När jag var hemma i förra helgen och försökte vila upp mig (”framför TVn, slickar såren, Norrköping är drogavvänjning”) och inte hade något att läsa plockade jag till slut upp Underdog. Och redan efter några få sidor var jag fast. Torbjörn Flygt är en av de bästa svenska författare som jag har läst. Han skriver talspråk på ett sätt som aldrig blir pratigt och fult. Hans formuleringar är otroligt slagkraftiga och ibland så effektiva att jag nästan tappar andan, som efter ett hårt slag i magen. Underdog är tillsammans med David Mitchells Black Swan Green den bästa barn- och ungdomsskildringen som jag någonsin har läst. Att det dessutom finns en stark klasskänsla genom hela boken gör den bara ännu starkare.

Underdog handlar om att växa upp i ett höghusområde i Malmö på 70- och 80-talen. Huvudpersonen ser som vuxen tillbaka på uppväxten tillsammans med den ensamstående morsan, systern och kompisarna. Hela boken präglas av en ganska bitter ton, mycket av det som skildras måste ha upplevts av författaren själv, och han vägrar att se sin barndom genom att romantiserat nostalgifilter. Det finns utrymme för kärlek och glädje, skildringen av den fantastiska mamman är så fin att jag vid flertalet tillfällen nästan börjar gråta, men det är ändå det mörka och jobbiga som tar mest plats. Torbjörn Flygt ger svinen, översittarna och de frånvarande stort utrymme. Ibland är han väldigt rolig och han får mig att flina flera gånger varje kapitel, men jag sätter nästan alltid skrattet i halsen. Underdog utspelar sig som sagt under 70- och 80-talen och även om boken är en tidsskildring med många tydliga tidsmarkörer känns det ändå som en tidlös bok. Får jag som jag vill kommer den här boken läsas i flera hundra år. För bokens centrala frågor kommer aldrig gå ur tiden. Jag kan identifiera mig väldigt starkt med både huvudpersonen och hans syster genom stora delar av boken. Underdog känns som en väldigt politiskt laddad bok. Det är en skildring av arbetarklassen och de som alltid kommer underifrån. Torbjörn Flygt skildrar den dåliga självkänslan och det usla självförtroendet på ett otroligt träffsäkert sätt. Underdog hade kunnat handla om mig eller mina bröder, och den hade ändå sett likadan ut. Bokens titel säger egentligen allt. Samtidigt är boken en spark i röven på hela översittarsamhället. Det är de som kommer underifrån som är bokens hjältar, de kanske aldrig kommer vinna, men det är de som är vackrast och har hjärtat på rätt ställe.

Underdog är en riktigt bra bok. Kanske den bästa svenska roman som jag någonsin har läst. Språkligt vet jag ingen som kan ta Torbjörn Flygt. Hans språk är lekfullt, smart och snyggt. När han drar in citat ur Eldkvarn- och Springsteenlåtar blir han för några minuter världens bästa författare. Det känns lite pinsamt att det skulle ta mig nio år att slutligen läsa Underdog. Om du inte heller har läst den har du verkligen något att se fram emot. Nu hade jag tänkt ta tag i Åsa Linderborgs Mig äger ingen, så att jag slipper skämmas för den också.