Bortom horisonten finns en kultig utopi

Det är klurigt med gamla filmer. Den äldsta film som jag tycker om ”på riktigt” är Trollkarlen från Oz från 1939. Det är en film som jag verkligen älskar, men ofta känns det som att man kollar på gamla filmer mest för att de är kultiga och för att ”man ska” ha sett dem. Det är bara ett fåtal av de filmer som gjordes innan 1940 – som jag har sett - som jag ärligt tycker är riktigt bra. Frank Capras Lost Horizon – Bortom Horisonten på svenska – från 1937 är en klassisk kultfilm och jag hade mest väntat mig en skönt charmig svartvit bagatell. Men filmen är fascinerande och intressant och bra ”på riktigt”.

Bortom horisonten bygger på den engelska författaren James Hiltons bok med samma namn från 1933. Handlingen kretsar kring en grupp människor som i filmens inledning flyr från ett osäkert och krigsdrabbat Kina i ett flygplan. Flygplanet kapas, bränslet tar slut och planet kraschar någonstans i Himalaya. Alla i planet – förutom kidnapparen – överlever och stöter på en grupp människor i de snöiga bergen som tar dem till Shangri-La. Shangri-La är ett slags paradis på jorden som är helt skyddat från omvärlden. Jag vet inte hur många som har hört talas om den här filmen man jag är övertygad om att väldigt många har hört talas om Shangri-La, som faktiskt introducerades av James Hilton i hans bok. I Shangri-La lever alla i harmoni. Alla är lyckliga och tillfreds med sig själva och varandra och det finns inga pengar eller orättvisor. Några av karaktärerna anpassar sig snabbt till livet i Shangri-La och njuter av tillvaron medan andra frågar sig vad de gör där. Var det en slump att de kom dit eller har de blivit kidnappade? Vad är egentligen Shangri-La och varför är de där?

Filmen berättas med ett långsamt tempo men det känns ändå väldigt storslaget för sin tid. Miljöerna är fina och vackra och en del scener är väldigt snyggt komponerade. En scen innehåller tjusiga vattenfall och en uppseendeväckande ekorre som lockar – i alla fall mig – till flertalet skrattattacker. Skådespelarna är bra och de läser sina repliker med tyngd och pondus. Det är skådespelare av den gamla skolan, men de känns långtifrån lika fåniga och världsfrånvända som skådespelarna från svenska filmer från samma tid. Tiden har varit rätt snäll mot filmen och lite förvånande håller den fortfarande. Frågeställningarna är sådana som alltid kommer att vara aktuella och filmen kommer garanterat att fortsätta fascinera filmintresserade människor många år framöver.

Det som är mest fascinerande med filmen är att inte hela filmen finns tillgänglig. Sedan filmen hade premiär 1937 har den visats i flera olika varianter men aldrig i sin helhet. Som jag tidigare har skrivit om här på Finpop var rädslan för kommunism och ”farliga” åsikter stor i Hollywood under de här åren. För att tona ner de ”kommunistiska” budskapen togs delar av filmen bort. På 70-talet insåg man misstaget och försökte återställa det som hade klippts bort. Man lyckades hitta hela ljudspåret men sju minuter film saknades. För att illustrera de här sju minuterna – som är utspridda genom hela filmen - har man valt att visa lämpliga stillbilder till ljudspåret. Det kan låta tråkigt och ohållbart, men lite överraskande fungerar det utmärkt och gör att filmen känns ännu mer intressant.

1973 gjordes en musikal-remake på Bortom Horisonten och den ska tydligen vara otroligt dålig. Filmen från 1937 är däremot mycket bra och kan rekommenderas varmt till alla som gillar att se en gammal och fascinerande film emellanåt eller vill värma sig med new age-flum från 1930-talet. Jag är osäker på vad som egentligen borde få kallas för ”kult”, men om jag klassar den här filmen som en kultfilm tror jag inte att någon kan ifrågasätta det. Mer kult än så här blir det nämligen inte.

De fem bästa låtarna med Simon & Garfunkel

Simon & Garfunkel har nog samma problem som The Beach Boys att attrahera unga lyssnare. Inte nog med att musiken är gammal, men den har också fått en –lite orättvis- stämpel som töntig, tillrättalagd och slät. Men precis som med Beach Boys räcker det att man hör en låt eller två för att fastna för livet. Simon & Garfunkel har en speciell plats i mitt hjärta och är ett av de tio band som jag har lyssnat allra mest på.

Paul Simon och Art Garfunkel var barndomsvänner som hade lärt känna varandra i Queens under det tidiga 50-talet. De delade samma intressen och började göra musik tillsammans. De tidiga låtarna hade tama titlar som Hey, Schoolgirl och de kallade sig Tom & Jerry. Om de inte hade bytt bandnamn så hade de garanterat haft ännu svårare att tvätta bort töntstämpeln.

Vägen till framgång var aldrig helt spikrak för Simon & Garfunkel och under de ganska få år de var aktiva var de med om många motgångar. Det tog ett tag innan duon slog igenom. De spelade in en lysande skiva, Wednesday Morning, 3 AM, som sålde dåligt. Paul Simon stack till England och spelade på pubar medan Art Garfunkel stannade hemma och fortsatte plugga. Under tiden växte Simon & Garfunkels musik till något oväntat kultigt på hemmaplan. Den legendariska producenten Tom Wilson (som producerade Dylans Like a Rolling Stone och mycket annat) insåg duons storhet och – utan att ens konsultera Simon eller Garfunkel – overdubbade han den akustiska låten The Sounds of Silence med elgitarr, elbas och trummor. Succén var ett faktum och Simon & Garfunkel återförenades för att spela in mer material. Under de kommande åren gjorde de flera fantastiska album, som Bridge over Troubled Water, och soundtracket till den superfina filmen Mandomsprovet. Motsättningar och två starka viljor ledde till att Simon & Garfunkel splittrades i början av 70-talet. De har senare återförenats några gånger och speciellt Paul Simon har gjort en enastående solokarriär. Håll utkik på Finpop efter ”De fem bästa låtarna med Paul Simon” för ett sådant inlägg kommer definitivt att komma inom en inte alltför avlägsen framtid. Som vanligt kan du se tuffa videos om du klickar på låttitlarna. Jag motiverar alla låtval på listan med ett citat från respektive låt. Citat som visar vilken lysande poet Paul Simon faktiskt är. Jag tror att låtcitaten talar för sig själva.

1. The Sounds of Silence
”And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never share
And no one dared
Disturb the sound of silence”


2. The Boxer
”When I left my home and my family, I was no more than a boy
In the company of strangers
In the quiet of the railway station, runnin scared
Laying low, seeking out the poorer quarters, where the ragged people go
Looking for the places only they would know”

3. I Am a Rock (Fantastisk video!)
”I have my books
And my poetry to protect me;
I am shielded in my armor,
Hiding in my room, safe within my womb.
I touch no one and no one touches me.
I am a rock,
I am an island.

And a rock feels no pain;
And an island never cries.”

4. Mrs. Robinson
”Where have you gone, Joe DiMaggio?
A nation turns its lonely eyes to you
What's that you say, Mrs. Robinson
Joltin' Joe has left and gone away.”

5. Richard Cory
”He freely gave to charity, he had the common touch,
And they were grateful for his patronage and thanked him very much,
So my mind was filled with wonder when the evening headlines read:
Richard cory went home last night and put a bullet through his head.”

Det där var svårt. Jävligt svårt. Simon & Garfunkel gjorde nästan bara bra sånger, och de spelade aldrig in särskilt många skivor. Jag rekommenderar dig att skaffa hela deras katalog. Inför den stundande vintern är det precis vad du behöver för att värma dig.

Höstens hiphop

Finns det några läsare kvar? Den senaste tiden känns det som att jag har grävt ner mig i gamla grejer, och det är inte särskilt förvånande om de förhållandevis smala ämnen jag har skrivit om snarare har skrämt iväg än lockat nya besökare till bloggen. Därför ska jag – med det här inlägget – försöka bevisa att jag är uppdaterad och ”nere med kidsen” genom att tipsa om höstens bästa hiphop. Många av er trodde säkert inte att jag lyssnade på hiphop men för tvivlarna kan jag berätta att det finns få grejer som funkar så bra som att slänga in en skön hiphoplåt med ett schysst beat mellan de gamla mossiga grejerna.

Syftet med det här inlägget var ju att framställa mig själv som uppdaterad och ”nere med kidsen” men jag inser direkt att jag kommer misslyckas kapitalt på de båda punkterna. För det första är två - av de tre - album jag kommer tipsa om inte helt nya utan släpptes redan i somras. För det andra så är de rappare som gjort albumen ganska gamla och har varit med i gamet många år. Men kanske kan jag tilltala gamla hiphopveteraner och indiekids som ”inte lyssnar på” hiphop.

Det första albumet är Ice Cubes Raw Footage som hade release i augusti. Det är en riktigt skön hiphopskiva med gammeldags och tunga beats. Soundet är väldigt mycket 90-tal och alla som växte upp med Ice Cube, Dr Dre och Snoop Dogg kommer att känna igen sig. Ice Cube är gangsta och han är förvånansvärt hård för att ha varit med i en massa halvdana Hollywood-filmer och för att vara småbarnspappa. Han har fortfarande ett grymt flyt i rappen och han bjuder på många snygga rim. Det bästa med albumet är Ice Cubes stora självdistans som framförallt för spelrum på singeln Gangsta Rap Made Me Do, där han tar på sig all skit som har hänt i västvärlden de senaste åren. Videon till låten är också mycket bra, och det är en stark kandidat till årets skönaste hiphoplåt.

Det andra albumet är Nas Untitled som kom redan i juli. Nas är – enligt mig – en av de bästa rapparna någonsin. Det finns en tyngd i det han rappar om, och på Untitled är han väldigt vuxen och mogen. Han menar varje ord han rappar och han har ett extremt flow och beatsen är perfekta. Untitled skulle egentligen haft titeln Nigger men det var tydligen för kontroversiellt för skivbolaget, varpå Nas valde titeln Untitled. På skivomslaget poserar han med en sönderpiskad rygg. Det är en förhållandevis politisk skiva och Nas tar upp samhällskritik, svartas historia och Obama-propaganda på ett snyggt sätt. Untitled är utan tvekan årets hittills bästa hiphopalbum och jag har lyssnat väldigt mycket på det den senaste månaden. Som bäst blir det i låtarna N.I.G.G.E.R. (The Slave and the Master) och We're Not Alone. Nas fixar extra creddpoäng genom att – precis som Common gjorde för några år sedan – bjuda in legenderna The Last Poets på två spår. För alla som gillar tänkvärd hiphop, med genomtänkta rim och oändligt med attityd är Untitled den enda hiphopskiva som behövs den här hösten.

Det tredje albumet är faktiskt ganska färskt och signerat Q-Tip. Q-Tip var ledaren för en av de mest hyllade – och mest medvetna – hiphopgrupperna någonsin, A Tribe Called Quest, som hade sin storhetstid under 90-talet. Hans nya album heter The Renaissance. Det är en titel som tar mycket i anspråk men Q-tip lyckas leva upp till alla förväntningar. Han har en schysst röst, beatsen är trevliga och texterna är genomgående bra. Från början till slut svänger det om The Renaissance och det är perfekt musik om man vill boosta sin tuffhet en jobbig dag.

Den hiphopskiva jag har sett fram emot mest i år har inte haft release än. Albumet heter 808s & Heartbreak och är det nya (förväntade) storverket från Kanye West. Kanye är min favoritrappare och jag har lyssnat på honom sedan han var hyfsat färsk på scenen. Under sina ganska få år i rampljuset har han lyckats uppdatera sig själv och sin musik flera gånger med lyckat resultat och han har hittills inte gjort ett dåligt album. Smakprovet från den nya skivan, Love Lockdown, är en väldigt fascinerande låt. Jag har varit smått beroende av den sedan jag första gången hörde den. Den första lyssningen kändes det lite konstigt och oväntat. Kanye rappar inte utan sjunger genom ett ”robotfilter” och låten var allmänt mystisk. Men efter några lyssningar kändes allt självklart. Den 24e november släpps 808s & Heartbreak och jag ser väldigt mycket fram emot att få lyssna igenom hela skivan. Min recension kommer du självklart att hitta här!

Tyvärr missade jag årets hiphophändelse när Rock the Bells kom till Stockholm förra veckan, men ni kan läsa om spektaklet i DN och SvD. Det verkar ha varit något extraordinärt, men jag får nöja mig med att höra musiken på skiva.

Tender Mercies är den ultimata countryupplevelsen

Ödslighet och sömnig tristess. Dammig misär och cowboyhattar. Inte ens musiken är särskilt spännande, men jag har ändå alltid älskat den amerikanska landsbygden och countrykulturen. Det finns ganska få filmer som på ett vettigt och trovärdigt sätt skildrar countryfolket och om du, liksom jag, har längtat efter en sådan film har jag letat i arkiven och hittat filmen Tender Mercies från 1983. Det är en film som uppfyller alla countrydrömmar och har en suverän Robert Duvall i huvudrollen.

Någonstans i Texas bor den unga kvinnan Rosa Lee tillsammans med sin tioåriga son Sonny. Hon gifte sig när hon var 16 år gammal och hennes man dog i Vietnam bara 20 år gammal. Hon driver ett fallfärdigt motel och en dag kommer den gamle countrysångaren Mac Sledge dit. Han har inte sjungit något på många år och är totalt nedsupen och utfattig. För husrum och mat och två dollar i timmen börjar han jobba på Rosa Lees motel. Han slutar supa och snart har han gift sig med Rosa Lee. Macs exfru är en känd countrysångerska och han har en 18-årig dotter som han har behandlat illa och inte träffat på många år. Självklart kommer de alla att träffas innan filmen är slut och Mac Sledge börjar, med Rosa Lees uppmuntran, att sjunga igen.

Tender Mercies är en väldigt fin film. Den är lika lågmäld och sömnigt långsam som countrylivet verkar vara, och allt rör sig framåt i ett långsamt tempo. Det är en finstämd och melankolisk berättelse, med starka karaktärer. Robert Duvall är fantastisk i huvudrollen och han vann också en välförtjänt Oscar för sin prestation. Mac Sledge är en intressant karaktär. Han är ett svin som sonar sina brott och blir en bättre man. ”I don't trust happiness. I never did, I never will”, säger han och trots att han verkar vara förföljd av olycka verkar det ändå som att han är tillfreds med sig själv framåt slutet av filmen. Som sig bör innehåller filmen flera sköna countrylåtar och när Duvall sjunger själv är det väldigt imponerande.

Den hårdaste killen i filmen är inte Mac Sledge utan lillgrabben Sonny som med sin sköna texasdialekt och galna 80-talspage skulle kunna besegra vilken motståndare som helst. Nästan lika cool är Rosa Lee som är den häftigaste housewife jag någonsin har sett i en film. Tender Mercies spöar skiten ur vilket High Chaparall-besök som helst och utan att själv åka runt på den amerikanska landsbygden är det förmodligen den mest autentiska countryupplevelsen man kan få.

Namnet på boken är hemligt – Pseudonymous Bosch

Många växer upp och överger allt det fina med barndomen. De slutar att läsa barnböcker och se barnfilmer. Jag känner mig så trygg i min creddighet att jag inte har något emot att läsa en barnbok ibland. Många av mina största läsupplevelser har ju trots allt varit barnböcker (läs min lista över mina tio barnboksfavoriter) och den här helgen läste jag en synnerligen trevlig barnbok. Den heter, lite mystiskt, ”Namnet på boken är hemligt” och är skriven av, den ännu mer mystiska, Pseudonymous Bosch.

Pseudonymous Bosch är väldigt hemlig och den historia han berättar är både hemlig och farlig. Han förklarar många gånger att han egentligen inte borde berätta något då vissa personers liv svävar i livsfara om sanningen skulle komma ut, men samtidigt klarar han inte av att hålla en hemlighet. Alla namn och platser som förekommer i boken är falska för att skydda huvudpersonernas liv. Ibland avslöjar den gode Bosch dock lite för mycket, och det blir aldrig några problem att hänga med i berättelsen.

”Namnet på boken är hemligt” handlar om de två barnen Cass och Max-Ernest som blir vänner och kommer en gammal hemlighet och ett uråldrigt sällskap på spåren. En dag får de tag i en mystisk låda med små ampuller med olika dofter som lämnats kvar efter att en gammal och enslig trollkarl har dött. I lådan hittar Cass och Max-Ernest, förutom många fascinerande dofter, gåtor och hemligheter som leder till något mycket stort. Och mycket farligt.

”Namnet på boken är hemligt” är en spännande barnbok som är lättläst och rolig. Storyn är egentligen ganska dålig, men lär förmodligen gå hem hos de yngre läsarna. Jag undrar varför så många barndomsförfattare fascineras av ”De vises sten” och jag kan tycka att det är lite tröttsamt om allt tjat om alkemi och uråldriga hemligheter i barnböcker. Det som fascinerar mig med ”Namnet på boken är hemligt” är Pseudonymous Boschs – som egentligen heter Edie Bilmann – lekfulla sätt att skriva. Han är rolig och smart och det måste ha varit väldigt roligt att skriva boken. Flera gånger i varje kapitel varnar han läsaren för att läsa vidare och det är kul läsning med flyt i språket. En annan kul grej med boken är de ordentligt omkastade könsrollerna, där Cass är den coola och äventyrliga personen medan Max-Ernest är försiktig, pratsam och töntig.

Det är oundvikligt att jämföra Bosch med Lemony Snicket, vars böcker påminner starkt om ”Namnet på boken är hemligt”. Att Bosch har läst – och inspirerats av - Snicket-böckerna är uppenbart, men det är inget som stör då han ju faktiskt har gjort ett riktigt bra jobb. Det är tveksamt om ”Namnet på boken är hemligt” är en sådan barnbok som kommer gå hem hos en vuxen publik. Jag uppskattar den visserligen, men jag hade förmodligen fått ut mycket mer av den om jag hade varit tio år yngre. Om du känner någon 12-årig pojke eller flicka är jag säker på att ”Namnet på boken är hemligt” är en väldigt lyckad julklapp eller födelsedagspresent.

Vi som älskade varann så mycket

Det finns filmer som berör på djupet. Filmer som man inte vill glömma bort. Man undviker att se något direkt efteråt och blundar så länge som möjligt för att bevara känslan av fullkomlighet. Tyvärr kan man inte bevara känslan av perfektion för alltid men under tiden jag såg Vi som älskade varann så mycket kändes allt verkligen perfekt. Samtidigt är filmens andemening att livet är ofullkomligt, och består av glädjeämnen men framförallt sorger och besvikelser. Vi som älskade varann så mycket är en italiensk film från 1974 regisserad av Ettore Scola. Det är en av de finaste filmer jag har sett på länge.

Filmen börjar med att tre vänner stannar sin bil vid ett lyxigt hus. Vi förstår att de är där för att träffa någon som de en gång känt väl. En person kommer ut från huset och går upp på en trampolin vid en pool och gör sig redo för ett dyk. I dyket stannar filmen och en av de personer som kom dit med bilen berättar att vi ska få höra den berättelse som ledde fram till, och slutar med, dyket.

Gianni, Nicola och Antonio är partisaner och slåss mot nazisterna under andra världskriget. De blir goda vänner med varandra, men efter krigets slut flyttar de till olika städer och börjar leva olika liv. De stöter alla på varandra igen genom åren, men de lever sina liv utan varandra. Gianni gifter sig med en rik gammal fascists dotter och blir kall och distanserad. Nicola är intellektuell, men olycklig. Antonio däremot lever ett trevligt, men fattigt, liv. Filmen utspelar sig över många år och karaktärerna åldras och upplever både trevliga och sorgliga händelser. Genom filmen vandrar också Gabriella, kvinnan som de tre gamla vännerna alla har, olika lyckade, kärleksrelationer med under åren. De tvingas välja mellan vänskap och kärlek, och i det bittra slutet konstaterar de att "Vi skulle förändra världen - men det var världen som förändrade oss".

Vi som älskade varann så mycket är en intressant film på flera sätt. Storyn är väldigt bra, karaktärerna är mångbottnade, tiden och miljöerna är intressanta och filmen förmedlar odödliga sanningar. Manuset är väldigt välskrivet, med lysande dialoger. Det pratas väldigt mycket under filmens två timmar och ibland är det svårt att hänga med i de vilda samtalen. Filmen kan ibland bli lite rörig, och jag antar att man kan behöva se den flera gånger för att förstå allt. Det är dock inget problem med den här filmen, för jag misstänker att jag kommer se den många gånger i framtiden. Skådespelarna är riktigt bra och filmen har en underlig, absurd humor som gör den annars ganska dystra handlingen mycket trevligare. Vi som älskade varann så mycket är den första film jag ser av Ettore Scola men definitivt inte den sista. Regin är grym och Scola har flera häftiga filmknep som känns hämtade från teatern. Den första delen av filmen berättas i svartvitt och senare sker en övergång till färg. Övergången till färg har inte varit så snygg och motiverad sedan Trollkarlen från Oz, och filmen bjuder på många vackra bilder. Vi som älskade varann så mycket är så nära man kommer mustig magisk realism på film. Tiden flög iväg när jag såg filmen, och plötsligt var två timmar borta. Jag ville genast se om filmen för att hitta de saker som jag garanterat missat den första gången. Bättre betyg än så kan en film inte få.

THE The Clash BOOK

The Clash betyder enormt mycket för mig. Jag har bekänt min kärlek för ”the only band that matters” många gånger under den här bloggens ganska korta levnadstid. Vad jag vill säga med allt detta tjat om The Clash är att det inte finns något annat band, någon annan företeelse eller några andra människor som har fått mig att känna på samma sätt. Från och med att jag var fjorton år gammal och för första gången lyssnade på London Calling har jag aldrig kunnat älska ett band eller en artist på samma helhjärtade sätt.

Som ett Clash-fan köper man på sig mycket böcker och filmer om bandet. Sen jag började lyssna på deras musik har jag girigt lapat i mig all information jag kunnat hitta. Jag vill veta vilken brylcreme Joe Strummer använde, vilken sorts marijuana Mick Jones helst rökte och vilken låt på The Harder They Come-soundtracket som Paul Simonon gillade mest. Men egentligen finns det bara en historia om bandet, som inte går att berätta i så många olika varianter. Det är en ganska klassisk rockhistoria med skandaler, hjältedåd och kreativa explosioner, men jag tröttnar aldrig på att höra den. För en månad sedan kom en stor och påkostad bok om The Clash som påstår sig vara den ultimata boken om bandet. Den heter, lite kaxigt, just The Clash. Det är en väldigt seriös bok och det väger enormt tungt hos mig att bandmedlemmarna står som författare. Det här är bandets, och inte någon biografiförfattares, berättelse om hur det gick till under de bästa åren av 1900-talet. Jag har haft boken i min ägo i dryga två veckor och har hunnit bilda mig en uppfattning om innehållet.

Boken är stor (riktigt stor) till formatet och omslaget är passande chockrosa. Det första intrycket av boken är fantastiskt. I princip är det en bilderbok för Clash-nördar och här finns bilder på allt man kan önska sig: skivomslag, gamla vykort, scenkläder, anteckningar, sällsynta fotografier, setlistor, tidningsartiklar, affischer och mycket mer. Bilderna är stora och snygga och trycket är perfekt. The Clash är det snyggaste bandet någonsin och de förtjänar verkligen den här boken. Det är inte utan att man känner sig upphetsad när man bläddrar i boken och det är svårt att hålla tillbaka dreglet. Bildmässigt är det en rakt igenom fantastisk bok som dessutom är snyggt och smart utformad, men den textmässiga biten kunde ha varit bättre. Det är inte en sådan bok man läser från pärm till pärm utan man öppnar snarare boken på måfå, bläddrar lite och myser när man känner för det. Att bandmedlemmarna står som författare är inget skämt eller halvsanning, utan nästan allt som står i boken är sådant som har sagts och skrivits av Strummer och de andra. Mycket av texterna är hämtade direkt från gamla intervjuer och de som har sett den utmärkta Clash-dokumentären Westway to the World kommer att känna igen mycket. Det känns lite trist att så mycket är hämtat från intervjuer, och självklart har man hört nästan allt tidigare. Flytet i texten saknas, även om det alltid är intressant. Att läsa en hel bok med nedskrivna samtal kan bli lite segt, men så läser man ju inte hela boken i ett svep. Den bästa Clash-läsningen får man fortfarande i Chris Salewicz trevliga Redemption Song: The Ballad of Joe Strummer från förra året.

Om du älskar The Clash ska du inte tveka utan genast lägga en beställning på den här boken. Trots att den textmässigt är lite tråkig har jag aldrig sett en finare samling Clash-bilder och boken är verkligen värd varenda krona. Boken förmedlar känslan av att det aldrig har funnits, och aldrig kommer finnas, ett bättre band än The Clash. De som inte gillar The Clash kommer förmodligen inte att förstå värdet i den här boken, men så förstår de ju inte heller värdet av något annat i livet.

Rififi är gatans lag

Jag är inne i en period då jag främst ser klassiska filmer. När det känns som att man har sett allt nytt som är bra är det alltid trevlig att rota i arkiven. Jag har varit medlem på min favoritsajt Filmtipset i många år och har fått många ovärderliga tips därifrån. Nu försöker jag beta av mina rekommenderade femmor och en av dessa är den franska filmen Du rififi chez les hommes – som heter Rififi i Sverige - från 1955.

Tony "le Stéphanois" har nyss avtjänat ett femårigt fängelsestraff för en stöld och är ute på Paris gator igen. Hans gamla polare vill att han ska vara med på en ny kupp, men Tony är tveksam. Ganska snart inser han dock att han inte har så många andra alternativ till det kriminella livet - ”han måste ju leva” - och gänget börjar planera en häftig kupp. Samtidigt får några av stadens rivaliserande gangsters reda på att Tony och gänget har något stort på gång.

Rififi regisserades av Jules Dassin. Han var en amerikansk regissör som gjorde sig känd som regissör av flera stora noirfilmer. I slutet av 40-talet blev regissörer, skådespelare, manusförfattare och flera andra grupper av filmarbetare i Hollywood svartlistade för sina politiska åsikter. Jules Dassin hade varit aktiv kommunist under en period och lämnat kommunistparti 1939. Han var en av de många filmarbetare som blev svartlistade och han kunde inte fortsätta göra filmer i USA. Jag tycker att svartlistningen är fascinerande och upprörande, och det var trots allt inte alltför länge sedan det hände. Jules Dassin tog sig till Frankrike där han fortsatte att göra filmer och kunde återuppliva sin karriär. En av de filmer han gjorde i Frankrike är just Rififi och jag tror inte att filmen hade varit lika bra och cool om den hade varit gjord i USA. Det är något speciellt med råa franska män och de snygga och kyliga Parismiljöerna. Jules Dassin regisserade sin sista film 1980 och gick bort tidigare i år. Jag kommer minnas honom som en extremt cool man, med en fantastisk känsla för det svartvita.

Som jag har förstått det betyder Du rififi chez les hommes ungefär ”Stridigheterna mellan männen” och Rififi är verkligen en film som är totalt dominerad av män. Kvinnorna har små men betydelsefulla roller. När Tony i filmens inledande scener har kommit ut från fängelset söker han upp sin gamla flickvän, som nu är tillsammans med en annan man, och misshandlar henne med sitt skärp och är allmänt hänsynslös. Italienaren Mario har en fru som mest springer omkring och exponerar sina spektakulära bröst på ett sätt som känns ganska ovanligt för en film från den här tiden. Men kvinnorna i Rififi är inte bara objekt som männen behandlar hur som helst. Jo le Suedois (”Svensken Jo”) har en fru som droppar en filmens skönaste repliker, här fritt översatt av mig: ”Du är inte den enda som har haft en olycklig och fattig barndom, det finns miljoner som dig, och i mina ögon är det de, och inte du, som är de hårda!”. För de som gillar att titta på film ur ett genusperspektiv finns det säkert mycket kul att hämta från Rififi och liknande noirfilmer.

Rififi innehåller flera långa partier helt utan dialog, och de är en av filmens många styrkor. Jules Dassin använder tystnaden på ett mycket effektivt sätt och det är väldigt spännande. En av de bästa ”tysta” scenerna är det långa och häftiga nattliga bankrån som filmen kretsar omkring. Det är utan tvekan det coolaste rån som har utförts på film, även om det med dagens mått känns ganska banalt. Rififi brukar klassas som en heistfilm (en film som kretsar kring ett brott eller en kupp), och som sådan är den ett mästerverk. Slutscenerna hör till det absolut snyggaste jag har sett på film. Det är väldigt välkomponerade och genomtänkta bilder och man ryser av välbehag, trots att det som utspelar sig på TV-skärmen egentligen är allt annat än behagligt. För de som gillar snygga svartvita filmer, och dessutom vill se gamla och fina bilder från ett ruffigt Paris, är Rififi bland det bästa man kan se. Dessutom är det en av de hårdaste, råaste och mest hänsynslösa filmer jag någonsin har sett och ibland är kyla och råhet precis vad man behöver kalla novemberdagar.

De fem bästa låtarna med The Beach Boys

Att döma av bandnamnet är Beach Boys det töntigaste man kan lyssna på. I många år levde jag i ignorans och trodde att ”Strandpojkarna” var ett tråkigt band. Men för några år sedan fick jag tag i en Greatest Hits-samling med bandet och sakta började det gå upp för mig att Beach Boys musik var både cool och bra. Jag började lyssna på deras tidiga surflåtar och tyckte många av de låtarna var sjukt trevlig lyssning, men det var först när jag satte mig in i albumet Pet Sounds som jag insåg deras storhet. Att Pet Sounds gång på gång rankas som ett av de bästa albumen någonsin är inget skitsnack, utan albumet är verkligen så bra som det påstås. Det är en otroligt nyanserad skiva med enbart starka låtar uppradade efter varandra. Helheten är fantastisk, och för de musiknördar som alltid är på jakt efter det perfekta albumet där alla bitar faller på plats är Pet Sounds ett absolut måste. Låtarna på Pet Sounds är väldigt intressanta och trots att jag lyssnat på skivan väldigt ofta hittar jag alltid nya saker vid varje lyssning. Historien bakom Beach Boys är också otroligt intressant. Att de på några år gick från att vara unga män som sjöng om surfkultur och strandliv till att göra några av de mest hyllade och avancerade poplåtarna någonsin är väldigt fascinerande, och det känns inte som att det finns några band som har haft den utvecklingen sedan 60-talet. Bröderna Wilson med Brian Wilson i spetsen är några extremt intressanta personer, och jag fascineras väldigt mycket av Brian Wilsons liv och konstnärskap. Jämförelserna med Beatles var oundvikliga och Brian Wilson tappade bort sig själv någonstans i all prestationsångest och alla storslagna visioner. Jag kommer nog skriva mer om bröderna Wilson här på bloggen i framtiden och nu är det hög tid att presentera de fem bästa låtarna med Beach Boys. Som vanligt kan du se videos och höra låtarna om du klickar på låttitlarna.

1. Good Vibrations
Good Vibrations är en av mina absoluta favoritlåtar. Jag hittar alltid något nytt i Good Vibrations och det är inte sällan jag lyssnar på låten på repeat många gånger. Låten är märklig och mystisk samtidigt som den är väldigt lättlyssnad. Det finns så många olika inslag och det är en av de mest fascinerade och mångbottnade låtar jag någonsin har hört. Good Vibrations är en sådan låt som bara blir bättre och bättre ju fler gånger jag hör den, och den bevisar hur genial Brian Wilson var en gång i tiden.

2. I Know There’s an Answer
Det finns några skivor som jag lyssnar på när jag är nervös och orolig och Pet Sounds är en av de skivorna. Varenda natt innan en tenta brukar Pet Sounds snurra några varv och speciellt I Know There’s An Answer är en sådan låt som alltid gör mig lugn. Texten, melodin och sången utgör en otroligt vacker helhet. I Know There’s an Answer hette från början
Hang On to Your Ego, men namnet på låten fick ändras eftersom bandmedlemmarna tyckte att låten var för kontroversiell och diffus.

"I was aware that Brian was beginning to experiment with LSD and other psychedelics," explained Love. "The prevailing drug jargon at the time had it that doses of LSD would shatter your ego, as if that were a positive thing... I wasn't interested in taking acid or getting rid of my ego." Jardine recalled that the decision to change the lyrics was ultimately Wilson's. "Brian was very concerned. He wanted to know what we thought about it. To be honest, I don't think we even knew what an ego was... Finally Brian decided, 'Forget it. I'm changing the lyrics. There's too much controversy.'"

För de som vill höra Hang On to Your Ego finns den som bonusspår på nyare utgåvor av Pet Sounds.

3. God Only Knows
Klassisk, otroligt vacker och banbrytande. När den spelades in var God Only Knows en av de mest komplicerade poplåtar som någonsin hade spelats in med sin avancerade låtstruktur och komplicerade harmonier. Dessutom var det en av de första poplåtarna som använde ”God” i låttiteln. På Wikipedia kan man läsa mer om den här låten och många andra av Beach Boys låtar och det är otroligt fascinerande läsning.

4. I Get Around
I Get Around är en väldigt glad låt. Musiken är glad och bekymmerlös, sången är glad och framförallt blir man jävligt glad av att höra låten. I Get Around är den enda låten på den här listan som representerar det tidiga Beach Boys, och om man jämför den här låten med deras senare material är det tydligt hur mycket bandet utvecklades under några få år. ”I’m gettin’ bugged driving up and down the same old strip, I gotta finda new place where the kids are hip.”

5. Caroline, No
Caroline, No är den avslutande låten på Pet Sounds och som avslutning är den ganska sorglig och uppgiven. Brian Wilson sjunger väldigt fint och han har sagt att låten är hans favorit från Pet Sounds. I slutet av låten hörs tåg som passerar och hundar som skäller, och just då känns allt självklart.

Tre väldigt olika filmer

Jag ser mycket film. Ofta är filmerna jag ser väldigt dåliga, och då jag på den här bloggen mest känner för att hylla olika saker skriver jag sällan om de filmerna. Men ibland har man tur och ser flera bra filmer under en kort tid. Den här veckan har jag sett tre filmer som jag känner för att tipsa er om, men för att slippa göra ett inlägg för varje film gör jag här en blogg med lite kortare recensioner. Det är tre filmer som är väldigt olika, men jag tycker att de alla är klart sevärda.


Water Lillies
Water Lillies (Naissance des pieuvres) handlar om en femtonårig tjej, Marie, som blir kär i Floriane, en tuff och utmanande tjej som är med i ett konstsimlag. För att komma närmare Floriane börjar Marie göra ”tjänster” åt Floriane. Visserligen verkar det som att Floriane börjar gilla Marie, men inte på samma sätt som Marie gillar henne. I jakten på kärlek förnedrar sig Marie rätt ordentligt och sviker sin enda egentliga kompis. Tjejerna lever i en medelklassvärld där de vuxna alltid verkar vara frånvarande. Det är skrämmande, oroande och uppgivet. Water Lillies handlar om att vara en ung tjej, om att vara kär, om att bli sviken, om att växa upp och om att lära sig att leva. De unga skådespelarna är väldigt bra och särskilt Pauline Acquart i huvudrollen är övertygande. Filmen är väldigt trovärdig och jag blir väldigt berörd av den tragiska och brutalt ärliga berättelsen. Water Lillies är en sådan film som borde visas för alla högstadieklasser. Det var länge sedan jag blev så imponerad av en fransk film.


The Rutles
Monty Python-medlemmen Eric Idle är en lustig kille, och bland det roligaste han har gjort måste vara filmen om bandet The Rutles från 1978. The Rutles är Eric Idles skruvade version av The Beatles, och filmen följer deras karriär från början till slut. Filmen befinner sig någonstans i gränslandet mellan mockumentär och parodi. Hälften av filmens - relativt korta – speltid består av parodier på Beatles-låtar. Ibland är låtarna roliga och ibland känns de sega och tråkiga. Intervjuerna med folket runt The Rutles och ”arkivmaterialet” är däremot roligt hela tiden. Det finns många sjuka och roliga scener i den här filmen, som säkert har citerats till förbannelse sedan filmen hade premiär (”I'd like to be a hairdresser. Or two. I'd like to be two hairdressers.”). Konstigt nog har det inte hänt särskilt mycket med komedier de senaste 30 åren. Vi skrattar fortfarande åt samma saker och humorn framförs på nästan samma sätt. The Rutles har många likheter med den roliga Walk Hard från 2007, och filmen bör nog ses som en klassiker. Om man kan sin Beatles-historia någorlunda och dessutom gillar typisk brittisk humor är The Rutles en otroligt sevärd film. En rolig grej med filmen är att kändisar som Paul Simon, Mick Jagger och Bill Murray medverkar och snackar om bandet.


A Complete History of My Sexual Failures
Jag är svag för losers. Chris Waitt är förmodligen den största loser som jag stiftat bekantskap med det här året. Han är ful, klär sig i extremt skabbiga kläder, har aldrig haft ett riktigt jobb och har blivit dumpad av alla sina flickvänner. Han sitter hemma i sin sunkiga lägenhet och undrar varför han alltid har blivit dumpad, och får – på klassiskt High Fidelity-manér- idén att han ska söka upp sina gamla flickvänner och ta reda på vad han gjorde fel. Chris bestämmer sig för att filma sina försök att ta kontakt med sina gamla flickvänner och resultatet blev A Complete History of My Sexual Failures. Det är en väldigt självutlämnande och tragiskt charmig dokumentär. Ibland känns den väldigt dramatiserad och man undrar hur mycket som är ”sant” av det man ser. Ibland kan jag tycka att Chris går över gränsen och när man har sett hans penis några gånger börjar det kännas för mycket. Det är en otroligt ojämn dokumentär, men helheten känns ändå rätt kul och annorlunda. A Complete History of My Sexual Failures kommer inte passa alla, och jag förstår inte riktigt varför Chris ville göra den här filmen. Han framstår som en riktig idiot och jag har inte alls svårt att föreställa mig varför han har blivit dumpad så många gånger.