Vi som älskade varann så mycket

Det finns filmer som berör på djupet. Filmer som man inte vill glömma bort. Man undviker att se något direkt efteråt och blundar så länge som möjligt för att bevara känslan av fullkomlighet. Tyvärr kan man inte bevara känslan av perfektion för alltid men under tiden jag såg Vi som älskade varann så mycket kändes allt verkligen perfekt. Samtidigt är filmens andemening att livet är ofullkomligt, och består av glädjeämnen men framförallt sorger och besvikelser. Vi som älskade varann så mycket är en italiensk film från 1974 regisserad av Ettore Scola. Det är en av de finaste filmer jag har sett på länge.

Filmen börjar med att tre vänner stannar sin bil vid ett lyxigt hus. Vi förstår att de är där för att träffa någon som de en gång känt väl. En person kommer ut från huset och går upp på en trampolin vid en pool och gör sig redo för ett dyk. I dyket stannar filmen och en av de personer som kom dit med bilen berättar att vi ska få höra den berättelse som ledde fram till, och slutar med, dyket.

Gianni, Nicola och Antonio är partisaner och slåss mot nazisterna under andra världskriget. De blir goda vänner med varandra, men efter krigets slut flyttar de till olika städer och börjar leva olika liv. De stöter alla på varandra igen genom åren, men de lever sina liv utan varandra. Gianni gifter sig med en rik gammal fascists dotter och blir kall och distanserad. Nicola är intellektuell, men olycklig. Antonio däremot lever ett trevligt, men fattigt, liv. Filmen utspelar sig över många år och karaktärerna åldras och upplever både trevliga och sorgliga händelser. Genom filmen vandrar också Gabriella, kvinnan som de tre gamla vännerna alla har, olika lyckade, kärleksrelationer med under åren. De tvingas välja mellan vänskap och kärlek, och i det bittra slutet konstaterar de att "Vi skulle förändra världen - men det var världen som förändrade oss".

Vi som älskade varann så mycket är en intressant film på flera sätt. Storyn är väldigt bra, karaktärerna är mångbottnade, tiden och miljöerna är intressanta och filmen förmedlar odödliga sanningar. Manuset är väldigt välskrivet, med lysande dialoger. Det pratas väldigt mycket under filmens två timmar och ibland är det svårt att hänga med i de vilda samtalen. Filmen kan ibland bli lite rörig, och jag antar att man kan behöva se den flera gånger för att förstå allt. Det är dock inget problem med den här filmen, för jag misstänker att jag kommer se den många gånger i framtiden. Skådespelarna är riktigt bra och filmen har en underlig, absurd humor som gör den annars ganska dystra handlingen mycket trevligare. Vi som älskade varann så mycket är den första film jag ser av Ettore Scola men definitivt inte den sista. Regin är grym och Scola har flera häftiga filmknep som känns hämtade från teatern. Den första delen av filmen berättas i svartvitt och senare sker en övergång till färg. Övergången till färg har inte varit så snygg och motiverad sedan Trollkarlen från Oz, och filmen bjuder på många vackra bilder. Vi som älskade varann så mycket är så nära man kommer mustig magisk realism på film. Tiden flög iväg när jag såg filmen, och plötsligt var två timmar borta. Jag ville genast se om filmen för att hitta de saker som jag garanterat missat den första gången. Bättre betyg än så kan en film inte få.