Namnet på boken är hemligt – Pseudonymous Bosch

Många växer upp och överger allt det fina med barndomen. De slutar att läsa barnböcker och se barnfilmer. Jag känner mig så trygg i min creddighet att jag inte har något emot att läsa en barnbok ibland. Många av mina största läsupplevelser har ju trots allt varit barnböcker (läs min lista över mina tio barnboksfavoriter) och den här helgen läste jag en synnerligen trevlig barnbok. Den heter, lite mystiskt, ”Namnet på boken är hemligt” och är skriven av, den ännu mer mystiska, Pseudonymous Bosch.

Pseudonymous Bosch är väldigt hemlig och den historia han berättar är både hemlig och farlig. Han förklarar många gånger att han egentligen inte borde berätta något då vissa personers liv svävar i livsfara om sanningen skulle komma ut, men samtidigt klarar han inte av att hålla en hemlighet. Alla namn och platser som förekommer i boken är falska för att skydda huvudpersonernas liv. Ibland avslöjar den gode Bosch dock lite för mycket, och det blir aldrig några problem att hänga med i berättelsen.

”Namnet på boken är hemligt” handlar om de två barnen Cass och Max-Ernest som blir vänner och kommer en gammal hemlighet och ett uråldrigt sällskap på spåren. En dag får de tag i en mystisk låda med små ampuller med olika dofter som lämnats kvar efter att en gammal och enslig trollkarl har dött. I lådan hittar Cass och Max-Ernest, förutom många fascinerande dofter, gåtor och hemligheter som leder till något mycket stort. Och mycket farligt.

”Namnet på boken är hemligt” är en spännande barnbok som är lättläst och rolig. Storyn är egentligen ganska dålig, men lär förmodligen gå hem hos de yngre läsarna. Jag undrar varför så många barndomsförfattare fascineras av ”De vises sten” och jag kan tycka att det är lite tröttsamt om allt tjat om alkemi och uråldriga hemligheter i barnböcker. Det som fascinerar mig med ”Namnet på boken är hemligt” är Pseudonymous Boschs – som egentligen heter Edie Bilmann – lekfulla sätt att skriva. Han är rolig och smart och det måste ha varit väldigt roligt att skriva boken. Flera gånger i varje kapitel varnar han läsaren för att läsa vidare och det är kul läsning med flyt i språket. En annan kul grej med boken är de ordentligt omkastade könsrollerna, där Cass är den coola och äventyrliga personen medan Max-Ernest är försiktig, pratsam och töntig.

Det är oundvikligt att jämföra Bosch med Lemony Snicket, vars böcker påminner starkt om ”Namnet på boken är hemligt”. Att Bosch har läst – och inspirerats av - Snicket-böckerna är uppenbart, men det är inget som stör då han ju faktiskt har gjort ett riktigt bra jobb. Det är tveksamt om ”Namnet på boken är hemligt” är en sådan barnbok som kommer gå hem hos en vuxen publik. Jag uppskattar den visserligen, men jag hade förmodligen fått ut mycket mer av den om jag hade varit tio år yngre. Om du känner någon 12-årig pojke eller flicka är jag säker på att ”Namnet på boken är hemligt” är en väldigt lyckad julklapp eller födelsedagspresent.