Bortom horisonten finns en kultig utopi

Det är klurigt med gamla filmer. Den äldsta film som jag tycker om ”på riktigt” är Trollkarlen från Oz från 1939. Det är en film som jag verkligen älskar, men ofta känns det som att man kollar på gamla filmer mest för att de är kultiga och för att ”man ska” ha sett dem. Det är bara ett fåtal av de filmer som gjordes innan 1940 – som jag har sett - som jag ärligt tycker är riktigt bra. Frank Capras Lost Horizon – Bortom Horisonten på svenska – från 1937 är en klassisk kultfilm och jag hade mest väntat mig en skönt charmig svartvit bagatell. Men filmen är fascinerande och intressant och bra ”på riktigt”.

Bortom horisonten bygger på den engelska författaren James Hiltons bok med samma namn från 1933. Handlingen kretsar kring en grupp människor som i filmens inledning flyr från ett osäkert och krigsdrabbat Kina i ett flygplan. Flygplanet kapas, bränslet tar slut och planet kraschar någonstans i Himalaya. Alla i planet – förutom kidnapparen – överlever och stöter på en grupp människor i de snöiga bergen som tar dem till Shangri-La. Shangri-La är ett slags paradis på jorden som är helt skyddat från omvärlden. Jag vet inte hur många som har hört talas om den här filmen man jag är övertygad om att väldigt många har hört talas om Shangri-La, som faktiskt introducerades av James Hilton i hans bok. I Shangri-La lever alla i harmoni. Alla är lyckliga och tillfreds med sig själva och varandra och det finns inga pengar eller orättvisor. Några av karaktärerna anpassar sig snabbt till livet i Shangri-La och njuter av tillvaron medan andra frågar sig vad de gör där. Var det en slump att de kom dit eller har de blivit kidnappade? Vad är egentligen Shangri-La och varför är de där?

Filmen berättas med ett långsamt tempo men det känns ändå väldigt storslaget för sin tid. Miljöerna är fina och vackra och en del scener är väldigt snyggt komponerade. En scen innehåller tjusiga vattenfall och en uppseendeväckande ekorre som lockar – i alla fall mig – till flertalet skrattattacker. Skådespelarna är bra och de läser sina repliker med tyngd och pondus. Det är skådespelare av den gamla skolan, men de känns långtifrån lika fåniga och världsfrånvända som skådespelarna från svenska filmer från samma tid. Tiden har varit rätt snäll mot filmen och lite förvånande håller den fortfarande. Frågeställningarna är sådana som alltid kommer att vara aktuella och filmen kommer garanterat att fortsätta fascinera filmintresserade människor många år framöver.

Det som är mest fascinerande med filmen är att inte hela filmen finns tillgänglig. Sedan filmen hade premiär 1937 har den visats i flera olika varianter men aldrig i sin helhet. Som jag tidigare har skrivit om här på Finpop var rädslan för kommunism och ”farliga” åsikter stor i Hollywood under de här åren. För att tona ner de ”kommunistiska” budskapen togs delar av filmen bort. På 70-talet insåg man misstaget och försökte återställa det som hade klippts bort. Man lyckades hitta hela ljudspåret men sju minuter film saknades. För att illustrera de här sju minuterna – som är utspridda genom hela filmen - har man valt att visa lämpliga stillbilder till ljudspåret. Det kan låta tråkigt och ohållbart, men lite överraskande fungerar det utmärkt och gör att filmen känns ännu mer intressant.

1973 gjordes en musikal-remake på Bortom Horisonten och den ska tydligen vara otroligt dålig. Filmen från 1937 är däremot mycket bra och kan rekommenderas varmt till alla som gillar att se en gammal och fascinerande film emellanåt eller vill värma sig med new age-flum från 1930-talet. Jag är osäker på vad som egentligen borde få kallas för ”kult”, men om jag klassar den här filmen som en kultfilm tror jag inte att någon kan ifrågasätta det. Mer kult än så här blir det nämligen inte.