Rififi är gatans lag

Jag är inne i en period då jag främst ser klassiska filmer. När det känns som att man har sett allt nytt som är bra är det alltid trevlig att rota i arkiven. Jag har varit medlem på min favoritsajt Filmtipset i många år och har fått många ovärderliga tips därifrån. Nu försöker jag beta av mina rekommenderade femmor och en av dessa är den franska filmen Du rififi chez les hommes – som heter Rififi i Sverige - från 1955.

Tony "le Stéphanois" har nyss avtjänat ett femårigt fängelsestraff för en stöld och är ute på Paris gator igen. Hans gamla polare vill att han ska vara med på en ny kupp, men Tony är tveksam. Ganska snart inser han dock att han inte har så många andra alternativ till det kriminella livet - ”han måste ju leva” - och gänget börjar planera en häftig kupp. Samtidigt får några av stadens rivaliserande gangsters reda på att Tony och gänget har något stort på gång.

Rififi regisserades av Jules Dassin. Han var en amerikansk regissör som gjorde sig känd som regissör av flera stora noirfilmer. I slutet av 40-talet blev regissörer, skådespelare, manusförfattare och flera andra grupper av filmarbetare i Hollywood svartlistade för sina politiska åsikter. Jules Dassin hade varit aktiv kommunist under en period och lämnat kommunistparti 1939. Han var en av de många filmarbetare som blev svartlistade och han kunde inte fortsätta göra filmer i USA. Jag tycker att svartlistningen är fascinerande och upprörande, och det var trots allt inte alltför länge sedan det hände. Jules Dassin tog sig till Frankrike där han fortsatte att göra filmer och kunde återuppliva sin karriär. En av de filmer han gjorde i Frankrike är just Rififi och jag tror inte att filmen hade varit lika bra och cool om den hade varit gjord i USA. Det är något speciellt med råa franska män och de snygga och kyliga Parismiljöerna. Jules Dassin regisserade sin sista film 1980 och gick bort tidigare i år. Jag kommer minnas honom som en extremt cool man, med en fantastisk känsla för det svartvita.

Som jag har förstått det betyder Du rififi chez les hommes ungefär ”Stridigheterna mellan männen” och Rififi är verkligen en film som är totalt dominerad av män. Kvinnorna har små men betydelsefulla roller. När Tony i filmens inledande scener har kommit ut från fängelset söker han upp sin gamla flickvän, som nu är tillsammans med en annan man, och misshandlar henne med sitt skärp och är allmänt hänsynslös. Italienaren Mario har en fru som mest springer omkring och exponerar sina spektakulära bröst på ett sätt som känns ganska ovanligt för en film från den här tiden. Men kvinnorna i Rififi är inte bara objekt som männen behandlar hur som helst. Jo le Suedois (”Svensken Jo”) har en fru som droppar en filmens skönaste repliker, här fritt översatt av mig: ”Du är inte den enda som har haft en olycklig och fattig barndom, det finns miljoner som dig, och i mina ögon är det de, och inte du, som är de hårda!”. För de som gillar att titta på film ur ett genusperspektiv finns det säkert mycket kul att hämta från Rififi och liknande noirfilmer.

Rififi innehåller flera långa partier helt utan dialog, och de är en av filmens många styrkor. Jules Dassin använder tystnaden på ett mycket effektivt sätt och det är väldigt spännande. En av de bästa ”tysta” scenerna är det långa och häftiga nattliga bankrån som filmen kretsar omkring. Det är utan tvekan det coolaste rån som har utförts på film, även om det med dagens mått känns ganska banalt. Rififi brukar klassas som en heistfilm (en film som kretsar kring ett brott eller en kupp), och som sådan är den ett mästerverk. Slutscenerna hör till det absolut snyggaste jag har sett på film. Det är väldigt välkomponerade och genomtänkta bilder och man ryser av välbehag, trots att det som utspelar sig på TV-skärmen egentligen är allt annat än behagligt. För de som gillar snygga svartvita filmer, och dessutom vill se gamla och fina bilder från ett ruffigt Paris, är Rififi bland det bästa man kan se. Dessutom är det en av de hårdaste, råaste och mest hänsynslösa filmer jag någonsin har sett och ibland är kyla och råhet precis vad man behöver kalla novemberdagar.