Jag ser mycket film. Ofta är filmerna jag ser väldigt dåliga, och då jag på den här bloggen mest känner för att hylla olika saker skriver jag sällan om de filmerna. Men ibland har man tur och ser flera bra filmer under en kort tid. Den här veckan har jag sett tre filmer som jag känner för att tipsa er om, men för att slippa göra ett inlägg för varje film gör jag här en blogg med lite kortare recensioner. Det är tre filmer som är väldigt olika, men jag tycker att de alla är klart sevärda.
Water Lillies
Water Lillies (Naissance des pieuvres) handlar om en femtonårig tjej, Marie, som blir kär i Floriane, en tuff och utmanande tjej som är med i ett konstsimlag. För att komma närmare Floriane börjar Marie göra ”tjänster” åt Floriane. Visserligen verkar det som att Floriane börjar gilla Marie, men inte på samma sätt som Marie gillar henne. I jakten på kärlek förnedrar sig Marie rätt ordentligt och sviker sin enda egentliga kompis. Tjejerna lever i en medelklassvärld där de vuxna alltid verkar vara frånvarande. Det är skrämmande, oroande och uppgivet. Water Lillies handlar om att vara en ung tjej, om att vara kär, om att bli sviken, om att växa upp och om att lära sig att leva. De unga skådespelarna är väldigt bra och särskilt Pauline Acquart i huvudrollen är övertygande. Filmen är väldigt trovärdig och jag blir väldigt berörd av den tragiska och brutalt ärliga berättelsen. Water Lillies är en sådan film som borde visas för alla högstadieklasser. Det var länge sedan jag blev så imponerad av en fransk film.
The Rutles
Monty Python-medlemmen Eric Idle är en lustig kille, och bland det roligaste han har gjort måste vara filmen om bandet The Rutles från 1978. The Rutles är Eric Idles skruvade version av The Beatles, och filmen följer deras karriär från början till slut. Filmen befinner sig någonstans i gränslandet mellan mockumentär och parodi. Hälften av filmens - relativt korta – speltid består av parodier på Beatles-låtar. Ibland är låtarna roliga och ibland känns de sega och tråkiga. Intervjuerna med folket runt The Rutles och ”arkivmaterialet” är däremot roligt hela tiden. Det finns många sjuka och roliga scener i den här filmen, som säkert har citerats till förbannelse sedan filmen hade premiär (”I'd like to be a hairdresser. Or two. I'd like to be two hairdressers.”). Konstigt nog har det inte hänt särskilt mycket med komedier de senaste 30 åren. Vi skrattar fortfarande åt samma saker och humorn framförs på nästan samma sätt. The Rutles har många likheter med den roliga Walk Hard från 2007, och filmen bör nog ses som en klassiker. Om man kan sin Beatles-historia någorlunda och dessutom gillar typisk brittisk humor är The Rutles en otroligt sevärd film. En rolig grej med filmen är att kändisar som Paul Simon, Mick Jagger och Bill Murray medverkar och snackar om bandet.
A Complete History of My Sexual Failures
Jag är svag för losers. Chris Waitt är förmodligen den största loser som jag stiftat bekantskap med det här året. Han är ful, klär sig i extremt skabbiga kläder, har aldrig haft ett riktigt jobb och har blivit dumpad av alla sina flickvänner. Han sitter hemma i sin sunkiga lägenhet och undrar varför han alltid har blivit dumpad, och får – på klassiskt High Fidelity-manér- idén att han ska söka upp sina gamla flickvänner och ta reda på vad han gjorde fel. Chris bestämmer sig för att filma sina försök att ta kontakt med sina gamla flickvänner och resultatet blev A Complete History of My Sexual Failures. Det är en väldigt självutlämnande och tragiskt charmig dokumentär. Ibland känns den väldigt dramatiserad och man undrar hur mycket som är ”sant” av det man ser. Ibland kan jag tycka att Chris går över gränsen och när man har sett hans penis några gånger börjar det kännas för mycket. Det är en otroligt ojämn dokumentär, men helheten känns ändå rätt kul och annorlunda. A Complete History of My Sexual Failures kommer inte passa alla, och jag förstår inte riktigt varför Chris ville göra den här filmen. Han framstår som en riktig idiot och jag har inte alls svårt att föreställa mig varför han har blivit dumpad så många gånger.
lördag 1 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar