Höstens hiphop

Finns det några läsare kvar? Den senaste tiden känns det som att jag har grävt ner mig i gamla grejer, och det är inte särskilt förvånande om de förhållandevis smala ämnen jag har skrivit om snarare har skrämt iväg än lockat nya besökare till bloggen. Därför ska jag – med det här inlägget – försöka bevisa att jag är uppdaterad och ”nere med kidsen” genom att tipsa om höstens bästa hiphop. Många av er trodde säkert inte att jag lyssnade på hiphop men för tvivlarna kan jag berätta att det finns få grejer som funkar så bra som att slänga in en skön hiphoplåt med ett schysst beat mellan de gamla mossiga grejerna.

Syftet med det här inlägget var ju att framställa mig själv som uppdaterad och ”nere med kidsen” men jag inser direkt att jag kommer misslyckas kapitalt på de båda punkterna. För det första är två - av de tre - album jag kommer tipsa om inte helt nya utan släpptes redan i somras. För det andra så är de rappare som gjort albumen ganska gamla och har varit med i gamet många år. Men kanske kan jag tilltala gamla hiphopveteraner och indiekids som ”inte lyssnar på” hiphop.

Det första albumet är Ice Cubes Raw Footage som hade release i augusti. Det är en riktigt skön hiphopskiva med gammeldags och tunga beats. Soundet är väldigt mycket 90-tal och alla som växte upp med Ice Cube, Dr Dre och Snoop Dogg kommer att känna igen sig. Ice Cube är gangsta och han är förvånansvärt hård för att ha varit med i en massa halvdana Hollywood-filmer och för att vara småbarnspappa. Han har fortfarande ett grymt flyt i rappen och han bjuder på många snygga rim. Det bästa med albumet är Ice Cubes stora självdistans som framförallt för spelrum på singeln Gangsta Rap Made Me Do, där han tar på sig all skit som har hänt i västvärlden de senaste åren. Videon till låten är också mycket bra, och det är en stark kandidat till årets skönaste hiphoplåt.

Det andra albumet är Nas Untitled som kom redan i juli. Nas är – enligt mig – en av de bästa rapparna någonsin. Det finns en tyngd i det han rappar om, och på Untitled är han väldigt vuxen och mogen. Han menar varje ord han rappar och han har ett extremt flow och beatsen är perfekta. Untitled skulle egentligen haft titeln Nigger men det var tydligen för kontroversiellt för skivbolaget, varpå Nas valde titeln Untitled. På skivomslaget poserar han med en sönderpiskad rygg. Det är en förhållandevis politisk skiva och Nas tar upp samhällskritik, svartas historia och Obama-propaganda på ett snyggt sätt. Untitled är utan tvekan årets hittills bästa hiphopalbum och jag har lyssnat väldigt mycket på det den senaste månaden. Som bäst blir det i låtarna N.I.G.G.E.R. (The Slave and the Master) och We're Not Alone. Nas fixar extra creddpoäng genom att – precis som Common gjorde för några år sedan – bjuda in legenderna The Last Poets på två spår. För alla som gillar tänkvärd hiphop, med genomtänkta rim och oändligt med attityd är Untitled den enda hiphopskiva som behövs den här hösten.

Det tredje albumet är faktiskt ganska färskt och signerat Q-Tip. Q-Tip var ledaren för en av de mest hyllade – och mest medvetna – hiphopgrupperna någonsin, A Tribe Called Quest, som hade sin storhetstid under 90-talet. Hans nya album heter The Renaissance. Det är en titel som tar mycket i anspråk men Q-tip lyckas leva upp till alla förväntningar. Han har en schysst röst, beatsen är trevliga och texterna är genomgående bra. Från början till slut svänger det om The Renaissance och det är perfekt musik om man vill boosta sin tuffhet en jobbig dag.

Den hiphopskiva jag har sett fram emot mest i år har inte haft release än. Albumet heter 808s & Heartbreak och är det nya (förväntade) storverket från Kanye West. Kanye är min favoritrappare och jag har lyssnat på honom sedan han var hyfsat färsk på scenen. Under sina ganska få år i rampljuset har han lyckats uppdatera sig själv och sin musik flera gånger med lyckat resultat och han har hittills inte gjort ett dåligt album. Smakprovet från den nya skivan, Love Lockdown, är en väldigt fascinerande låt. Jag har varit smått beroende av den sedan jag första gången hörde den. Den första lyssningen kändes det lite konstigt och oväntat. Kanye rappar inte utan sjunger genom ett ”robotfilter” och låten var allmänt mystisk. Men efter några lyssningar kändes allt självklart. Den 24e november släpps 808s & Heartbreak och jag ser väldigt mycket fram emot att få lyssna igenom hela skivan. Min recension kommer du självklart att hitta här!

Tyvärr missade jag årets hiphophändelse när Rock the Bells kom till Stockholm förra veckan, men ni kan läsa om spektaklet i DN och SvD. Det verkar ha varit något extraordinärt, men jag får nöja mig med att höra musiken på skiva.