Bara musik

När kommer det nya? 2000-talet har varit ett väldigt retropräglat årtionde där nästan all ny rock- och popmusik har varit tillbakablickande och nostalgisk. Istället för att fokusera på att göra något nytt har de flesta tagit avstamp i något gammalt. Och det är sällan som det gamla har förfinats. Hur många grymma unga singersongwriters jag än hör finns det ingen som kan mäta sig med Dylan och inte heller något nytt rockband som kan ta The Clash. Det går fortfarande att göra bra popmusik men någon revolution kommer aldrig kunna ske. Indiescenen (som är mer enhetlig än du vill erkänna, särskilt publikmässigt) har kommit att kretsa lika mycket kring mode som musik. Det är ett oändligt poserande och Fever Rayande. Samtidigt håller vi alla ögonen öppna efter det nya. Det där bandet som kommer förändra saker och som vi kan samlas runt enade om att ”det här är något helt nytt…och något jävligt bra”. Det är hög tid för en ny våg. Hajpade The XX kallar på sin MySpace deras musik för new wave. Kanske är det inte den musik som gjordes i skarven mellan 70- och 80-talet som de syftar på, utan istället en helt ny ”ny våg”. Och de känns faktiskt helt egna. Musiken är uppfriskande enkel och fri från pretentiösa poser. Det är perfekt pop och bandet är tillräckligt säkra på sin sak för att låta musiken tala för sig själv.

The XX består av fyra 19-åringar från västra London. Alla älskar och hyllar dem. Det räcker att titta på dem för att förstå varför. De ser ut som skitiga punkungar som inte bryr sig särskilt mycket om hur de ser ut. I dessa tider är det väldigt uppfriskande. Att döma av deras utseende tror man att de ska göra skrikig garagerock baserad på tre rockackord. Men The XX låter helt annorlunda. Skivomslaget till debuten XX är det enklaste och mest stilrena jag har sett i år. Ett stort vitt ”x” mot en svart bakgrund. Redan innan man har börjat lyssna förstår man att The XX är ett annorlunda band. Och när man har hört introspåret, som sätter stämningen direkt, inser man att det här är ett band som sätter sin musik i första rummet. Som album betraktat är XX nästintill perfekt. Låtarna är snyggt avvägda och avbyter varandra på ett självklart sätt. Helheten imponerar. Musiken känns lika självklar med fint lågmälda sånger som är uppbyggda kring väldigt enkla och avskalade bakgrunder. Så enkla att någon borde ha gjort de här låtarna för 30 år sedan. Två röster sjunger om saker som känns viktiga och jag är förtrollad. Det här kanske inte är början på en ny våg men ändå något eget och unikt. XX är en skiva som förgyller sensommaren och som kommer få följa med en bra bit in på hösten. Det är årets bästa debut och i sin enkelhet känns det som ett viktigt album. För alla som har glömt bort vad musik handlar om kan The XX vara vägen tillbaka.



SvD, DN, Aftonbladet