Duma Key – Stephen King

Stephen King, alltså. Det känns ju som att man har någon relation till honom. Han är ju lite av en institution, den mannen. Jag har sett ett tiotal filmer som baseras på hans berättelser, men inte läst särskilt många av hans böcker. Förutom hans trevliga ”så blir du författare”-bok har han aldrig känts särskilt upphetsande som författare. Hans senaste bok Duma Key ges ut på svenska av Bra böcker och har ett ganska smaklöst omslag. Ännu mer smaklösa är de citat som pryder omslaget. Marcus Birro har tydligen kallat King för ”vår tids Dickens” (där sjönk du ännu mer i aktning, Lillebror) och P.O. Enqvist har gjort sig skyldig till ett uttalande om att ”King är en av de allra bästa stilisterna och författarna som finns i USA just nu”. Ändå har jag läst den dryga 600 sidor långa Duma Key, med stor behållning. Den svenska översättningen av Anders Bellis är oväntat slagkraftig och Kings flyt går inte att förneka. Det är småspännande och beroendeframkallande. Men samtidigt väldigt trivialt. Stephen King gör inte stor litteratur. Men vem har sagt att litteratur alltid behöver vara stor?

Huvudpersonen i Duma Key har levt den amerikanska drömmen och gått från att vara ingenting till att vara en förmögen och respektabel man. Plötsligt är han ingenting igen. Han skadas allvarligt i en otäck olycka och förlorar en arm. Snart har han också förlorat sin familj som inte klarar av hur han förändras efter olyckan. Han är djupt olycklig och funderar på att ta sitt liv. Hans psykolog ger honom rådet att lämna allt bakom sig och börja om sitt liv någon annanstans. Han borde göra något som gör honom lycklig och får honom att se meningen med livet igen. När han var yngre tecknade han mycket och när han flyttar till ön Duma Key på Floridas västkust är det för att måla och hitta tillbaka. Det visar sig att han har en stor konstnär inom sig och att ön har flera mystiska hemligheter.

Eftersom Stephen King skriver är det mer eller mindre uppenbart att otäcka och konstiga saker ska hända. Och det gör det. Först känns det som att det hela kommer urarta i en TV4+-odyssé men storyn vänder på ett väldigt smakfullt sätt. Jag antar att Lovecraft har varit en av de stora inspirationskällorna. Det blir aldrig särskilt läskigt, utan det är snarare en mystisk och lite obehaglig känsla som genomsyrar hela boken. Karaktärerna känns gedigna och hyfsat mångbottnade. Man bryr sig om dem och blir faktiskt lite ledsen när någon dör. Stephen King verkar vara en sympatisk och trevlig gubbe (med hyfsad musiksmak) och Duma Key känns också som en väldigt sympatisk bok. Som jag har förstått det är King en författare som brukar skildra olika samhällsproblem i sina böcker, i olika förklädnader. I Duma Key finns det ingen uppenbar samhällskritik. Den diskussion om konst och konstens betydelse som han lätt skulle kunna ha dragit igång uteblir. Det är inget som jag saknar. Duma Key är en skön roman som inte erbjuder något motstånd och säkert uppskattas av de flesta. Ibland är det stort nog.