Guthrie och Ashby

Det är sorgligt när saker som aldrig borde glömmas faller i glömska. Inom populärkulturen glöms det mesta bort. Det finns många filmer, böcker och skivor som är bättre än allt som släpps idag men som ändå ingen lyssnar på. Min favoritregissör Hal Ashby är nästan helt bortglömd. Jag har sett fem av hans filmer och de har alla varit riktigt bra och intressanta. Men de är svåra att få tag på. Även om alla pissnödiga Wes Anderson-fans skulle älska dem kommer de aldrig att få höra talas om Ashby. Woody Guthrie är en annan legend som också känns bortglömd. Visserligen har Dylan, Springsteen och Strummer prisat hans storhet men finns det egentligen någon som lyssnar på Woodys musik idag? Hal Ashbys filmatisering av Woody Guhtries självbiografi Bound for Glory från 1976 är även den skamligt bortglömd. Trots att den vann två Oscars, innehåller strålande skådespel och har en story som verkligen säger något. Jag hade letat efter den i två års tid när jag till min stora glädje kom över den för en vecka sedan. Bound for Glory lever upp till mina höga förväntningar.

Bound for Glory var en ganska ojämn bok där den stora behållningen låg i den fantastiska skildringen av det bisarrt sorgsna Dust Bowl-livet med människor som strövade runt i dammiga landskap utan något egentligt mål. Hal Ashby har gjort ett smart drag och struntat i bokens långdragna barndomsskildring. Filmen börjar lika plötsligt som den slutar, men där emellan får man se en fantastisk berättelse. Jag skulle nog gå så långt att säga att filmen är avsevärt mycket bättre än boken. David Carradine är fantastisk i huvudrollen. Han spelar en rätt tillbakahållen och sansad Woody, jämfört med den bild av honom man fick i boken. Filmens Woody är en idealist som håller huvudet högt och aldrig sviker sina värderingar. Dialogen är rätt knapp, men ibland glöder det till ordentligt. Det finns en scen där Woody har hamnat hemma hos en rik änka. Han frågar henne om hon inte skäms för att hon har så mycket när det finns så många som inte har någonting. Den politiska tonen stegras upp och 70-tals Ashby måste ha identifierat sig med Guthrie på flera sätt. Precis som i boken utspelar sig stora delar av filmen på tåg. Det blir många slagsmål och det är väldigt dammigt. Flera gånger blir jag sugen på att hälla dammsugarpåsens innehåll över huvudet får att kunna leva mig in i filmen maximalt. Som skildring av depressionen är det tveksamt om det finns något bättre. I takt med att Woody inser vilken styrka hans musik har blir filmen bättre, och den sista timmen flyger bort. Det är vackert och mycket rörande. Filmen har en klar fördel över boken i att man faktiskt får höra Woodys fantastiska sånger. Carradine sjunger riktigt bra och levande. Han mantlar den komplicerade rollen på ett hedervärt sätt som håller hela vägen.

Bound for Glory gjordes långt innan det började dyka upp biopics om alla rockstjärnor. Hal Ashby var som vanligt före sin tid och att det pratas och skrivs så lite om den här filmen idag känns skamligt. Den är på många sätt ett mästerverk som helt klart kan mäta sig med nyare biopics som Walk the Line. Jag får känslan av att Hollywood vill sudda ut Ashbys existens. Kanske var han för bra för att få finnas? Bound for Glory följer inte den klassiska biopicmallen om en artists uppgång och fall. Woody är en hjälte, som visserligen knullar runt en del, men inte har några dåliga sidor. Han är en idealist. En man av folket. Det är väldigt fint att se. Häromdagen läste jag att det kommer göras en film om Hank Williams. Den kan bli hur bra som helst. Det skulle vara kul om Bound for Glory också kunde få den upprättelse den förtjänar. Den är bättre än vad jag hade trott och det finns inget med filmen som inte imponerar. Gör dig själv, ditt musikintresse och den proletär som bor i ditt hjärta en tjänst och se filmen. Den är för bra för att glömmas bort.


Är du intresserad av att veta mer om Hal Ashby rekommenderar jag att du läser min hyllande introduktion till honom och hans filmer.