The Fortress of Solitude – Jonathan Lethem

Det finns böcker som man alltid har tänkt läsa men aldrig läser. Alla har nog en sådan bok. För många är det säkert någon tung klassiker som Brott och Straff eller Vredens druvor. För mig var det Jonathan Lethems The Fortress of Solitude. En bok som inte verkade särskilt svår och dessutom verkade passa mig perfekt. Men som ändå inte blev läst. Det är tre år sedan jag först hörde talas om den och insåg att det var en roman som jag tvunget måste läsa. Den har legat rätt högt upp på att-köpa-listan men det har alltid dykt upp något som känts lite mer intressant för stunden. När jag fyllde år tidigare i somras fick jag The Fortress of Solitude av mina föräldrar som hade hört mig snacka om den någon gång. Jag köpte den alltså inte ens själv. Efter att jag hade läst de andra födelsedagsböckerna tog jag äntligen tag i The Fortress of Solitude. Jag är en van läsare av skönlitteratur på engelska men det fanns något i The Fortress of Solitude som tog emot. Den var ganska komplicerat – men samtidigt väldigt snyggt och coolt – skriven och efter hundra sidor var jag fast. The Fortress of Solitude var allt jag hade hoppats på. Sedan hände något som jag aldrig varit med om tidigare. Ett 40-tal sidor saknades. Jag skickade tillbaks boken till Adlibris och några veckor senare fick jag ett nytt exemplar. Det var omöjligt att börja läsa boken där jag hade slutat och jag fick börja om från början. Det kändes lite som att det fanns någon osynlig kraft som absolut inte ville att jag skulle få läsa den här boken. Men nu har jag läst klart. Och jag är väldigt nöjd med The Fortress of Solitude, som är en av de bästa uppväxtskildringar jag har läst.

Dylan Ebdus har fått sitt namn efter föräldrarnas idol Bob Dylan. Hans pappa är en konstnär som sysslar med ett evighetsprojekt och hans mamma är en instabil hippie. De flyttar till 70-talets Brooklyn. Det är 30 år innan Brooklyn är en hipp och dyr stadsdel befolkad av indiemusiker och de flesta som bor där är svarta och fattiga. Dylan är den enda vita ungen i kvarteret och tvingas gå igenom mycket skit under uppväxten. Hans mamma flyr hemmet och ger sig ut på vägarna och hans pappa isolerar sig på vinden med sin konst, i sitt ”Fortress of solitude” (en anspelning på Stålmannens högkvarter). Tillsammans med de andra barnen i kvarteret växer Dylan upp på gatan. De snattar serietidningar och spelar baseball bland bilarna. Det är spännande tider. Dylan och hans polare befinner sig där hiphopen föds och är de första som taggar tunnelbanevagnar och husväggar i jakt på streetcred. Snart tar punken över och Dylan växer upp. Men relationen till den bästa kompisen Mingus Rude som tappas bort bland droger och kriminalitet jagar honom. Dessutom har han en mystisk ring i sin ägo som ger bäraren olika superkrafter. Barndomen sätter spår hos alla och för att komma till freds med sig själv måste man göra upp med sitt förflutna. För Dylan innebär det att han måste göra en del jobbiga grejer och träffa personer som han aldrig hade velat se igen.

Jonathan Lethem är en enormt skicklig författare. Jag har tidigare läst hans roman Moderlös i Brooklyn, en noirdeckare med en huvudperson som har kraftig tourettes. Den är helt fantastisk och det är lite förvånande att inte fler av hans böcker har översatts till svenska. The Fortress of Solitude skulle kunna få en rätt stor läsarskara även i Sverige, då den behandlar ämnen som är högintressanta för alla popnördar. Men det skulle krävas en skicklig översättare för att göra boken rättvisa. Lethem skriver på sitt eget sätt och det är svårt att jämföra hans stil med någon annan. Stundtals är det väldigt filmiskt, han rör sig snabbt från person till person och mellan olika platser i den fattiga delen av New York. Han uttrycker sig snyggt och poetiskt, med en rytm som hämtad från låtarna från den tidiga hiphopscenen, som får mycket utrymme i boken. Ibland gillar jag att ha på bakgrundsmusik när jag läser. Det fungerar inte alls med The Fortress of Solitude som är som musik i sig själv. Den första delen av boken utspelar sig under 70-talet och är skriven på ett vilt men ändå kontrollerat sätt. Den andra delen utspelar sig 20 år senare och berättas med en helt annan ton. Men Lethem har full kontroll över vad han gör och varenda mening känns självklar.

Popmusik spelar en viktig roll i boken. Musiken personifierar människorna och när Dylan växer upp blir han musikjournalist. Mingus Rudes pappa var tidigare sångare i en stor soulgrupp men har förlorat sig i kokain och minnen. Knarket har en annan central roll. Nästan alla knarkar, och de knarkar mycket. Dylan och hans kompisar börjar röka på i tolvårsåldern och har snart gått över till tyngre grejer. En del lyckas rycka upp sig medan andra förloras till crackpiporna och vialerna. Bortsett från drogerna, som skrämmer mig på många sätt, finns det mycket att känna och identifiera sig med i The Fortress of Solitude. På många sätt är det en socialrealistisk roman. Den utspelar sig mestadels på gatan, nere i skiten, och tappar aldrig fokus därifrån. När Jonathan Lethem drar in den magiska ringen i berättelsen beger han sig ut på farligt vatten. Det övernaturliga inslaget skulle kunna dra ner hela boken, men det fungerar otroligt bra. Dylan och Mingus har ett stort intresse för serietidningar och superhjältar och när de själva får tillgång till superkrafter känns det mest naturligt. Det övernaturliga inslaget tar aldrig över The Fortress of Solitude, men förgyller romanen på ett lysande sätt. Jag är svag för uppväxtskildringar och den här verkar ha stark förankring i verkligheten. Jonathan Lethems pappa var också konstnär och han växte också upp i samma kvarter som Dylan. Jag hoppas att Jonathans barndom inte var lika tragisk som Dylans, även om Dylan på många sätt verkar vara hans alterego. The Fortress of Solitude är en bok som både berör och fascinerar. Tydligen planeras en film baserad på boken, vilket jag ställer mig tveksam till. Då tror jag mer på filmatiseringen av Moderlös i Brooklyn där Edward Norton både ska regissera och göra huvudrollen. Det låter verkligen lovande. Jonathan Lethems kommande bok, Chronic City, släpps om en månad. Han har lovat att den kommer vara ”long and strange”. Och jag lovar att jag kommer läsa den.