Sista resan - Carsten Jensen

Det var med blandade känslor som jag närmade mig Carsten Jensens nya roman Sista resan. Hans Vi, de drunknade var det bästa som jag läste förra året och den gjorde ett väldigt starkt intryck. Sista resan rider på succén som Jensen fick med Vi, de drunknade men det kändes tveksamt om den kunde leva upp till de höga förväntningar som en sådan bok automatiskt skapar. Därför är jag glad över att Sista resan inte är någon regelrätt uppföljare. Den delar vissa karaktärer och händelser med den tidigare boken, men är annars helt annorlunda. Den publik som älskade Vi, de drunknade behöver inte nödvändigtvis gilla Sista resan. Formen och stilen är annorlunda. Berättelsen flyter långsamt framåt och tonen är eftertänksamt betraktande. Sjömansstaden Marstal och livet på havet spelar fortfarande viktiga roller, men i Sista resan händer inga spektakulära och fantastiska saker och hela berättelsen kretsar kring en enda karaktär. Jag är inte helt nöjd med Sista resan, men inte heller besviken. Det är en bra roman om en intressant människa, som dock ter sig lite ofullständig. Kanske var det nödvändigt för Carsten Jensen att skriva den här boken? För att hämta andan och få lite perspektiv.

Carsten Jensen älskar sitt Marstal och det är fascinerande att både Vi, de drunknade och Sista resan har en stark förankring i verkligheten. I Sista resan skildrar han marinmålaren Carl Rasmussen som levde stora delar av sitt liv i Marstal. Han var verksam under andra halvan av 1800-talet och var tydligen en populär och omtyckt konstnär. Som jag har förstått det är han nästan helt bortglömd idag. Med utgångspunkt från hans tavlor, gamla brev och historiska fakta målar Jensen ett intressant porträtt av Rasmussen. Jag antar att han har tagit sig en del friheter för att boken överhuvudtaget ska bli intressant. Ändå händer det inte särskilt mycket. Rasmussens liv ter sig inte unikt även om han ständigt kämpar mot sig själv och världen. Kanske ser Jensen sig själv i Rasmussen. Boken tar sin början på en båt mot Grönland 1893. Rasmussen var där i sin ungdom och med de tavlor som han målade där fick han sitt konstnärliga genombrott. Nu är han på väg tillbaka. För att hitta något som han har sökt i hela sitt liv. På vägen ser han tillbaka på sitt liv. Vi får följa honom från barndomen via konststudier till det trygga familjelivet som etablerad konstnär. Men Rasmussen är aldrig helt nöjd. Han söker alltid efter något som han inte riktigt kan hitta. Han har problem med hur världen ser ut och ryggar för det fula, galna och djuriska. Rasmussen målar bara vackra saker och vill bara se det vackra. Men tittar man närmare är nästan allt fult.

Jag läste Vi, de drunknade förra våren och förälskade mig i Carsten Jensens skildring av Marstal och de människor som bor där. Tyvärr kommer jag inte ihåg mycket mer än att boken var enormt bra. Men under läsningen av Sista resan väcks minnena delvis till liv. De bästa passagerna av boken är när Rasmussen stöter ihop med karaktärer från Vi, de drunknade. Allt sätts i ett större sammanhang och mytologin känns väldigt imponerande. Jag skulle inte ha något emot att läsa fler böcker som utspelar sig i Marstal. Jensen är en väldigt skicklig författare. Flytet är grymt och hans skildringar av människor och miljöer är svårslagna. Sista resan är genomgående en bra och intressant roman. Men ibland tappar Jensen lite av sitt flyt och boken blir seg. Carl Rasmussen och hans problematik med det fula är fascinerande men blir till slut lite långdragen och oengagerande. Vi, de drunknade skulle kunna rubriceras som magisk realism men några sådana drag finns inte i Sista resan. Det är en långsam och jordnära berättelse utan några storslagna händelser, bortsett det mystiska slutet. Redan i baksidestexten får vi veta att Rasmussen inte kommer komma tillbaka levande från Grönlandsresan. Ingen vet riktigt hur han dog. Det har spekulerats om självmord men i boken dör han på ett hastigt och märkligt sätt. Därefter avslutas boken med ett femton sidor långt kapitel om den familj som Rasmussen lämnar efter sig. Slutet blir en aning ofokuserat och från att budskapet har varit rätt tydligt blir det svårt att veta vad Jensen egentligen vill säga med Sista resan.