Revolutionary Road

När jag gick i mellanstadiet fanns det ingen film som var så stor som Titanic. Alla älskade filmen och mina klasskamrater gick och såg den flera gånger. Det fanns inte en enda tjej som inte var förälskad i Leonardo DiCaprio vilket gjorde att de flesta killar i min ålder började hata honom. Men jag har alltid gillat honom. När jag var yngre gillade jag honom i smyg och hade en poster från Mannen med järnmasken på väggen. De senaste åren har jag dock kunnat vara helt öppen med min ”Leo”-kärlek, vilket känns skönt. Han har aldrig gjort en dålig roll och sedan Titanic har han varit med i många sevärda filmer. Kate Winslet som spelade mot Leo i Titanic är också hon en fantastisk skådespelerska. Hon är en av de mest begåvade filmstjärnorna i vår tid och liksom DiCaprio är Winslet en kvalitetsgaranti. De gör aldrig något dåligt. I Revolutionary Road spelar de mot varandra för första gången sedan Titanic. Det är många som hoppas på en romantisk kärlekshistoria men jag tror att varken DiCaprio och Winslet skulle ställa upp på en återförening under de förutsättningarna och Revolutionary Road är istället en tragisk och mörk film.

Revolutionary Road bygger på en roman Richard Yates. Boken kom 1962 men har först på senare år fått ett större genomslag. I höstas kom Revolutionary Road i svensk översättning och hyllades nästan överallt. Jag har inte läst boken, men man blir ju onekligen lite sugen efter att ha sett filmen. Richard Yates har varit död sedan 1992 och fick aldrig se hur hans böcker blev omfamnade och hyllade av en större grupp. Om Revolutionary Road sade han "If my work has a theme, I suspect it is a simple one: that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy."

Revolutionary Road utspelar sig under 1950-talet i en amerikansk villaförort. Villaförorten är en favoritskådeplats för många moderna filmskapare och det är nästan alltid tragedier som utspelar sig innanför väggarna på de prydliga husen.

April och Frank Wheeler träffades när de var unga och inledde ett passionerat förhållande. De älskade varandra och hade stora förhoppningar inför framtiden. Några år senare lever de på Revolutionary Road i en perfekt vit villa. De har två barn och äktenskapet knakar i fogarna. De är båda frustrerade och missnöjda med sina liv. April och Frank, två ”egensinniga” och ”annorlunda” unga människor, inser att de har blivit som alla andra. För att rymma likformigheten och tristessen och få ny glöd i förhållandet bestämmer sig Frank och April för att flytta till Paris. Där ska de inleda nya liv och finna sig själva. Vi som tittar inser direkt att den där flytten till Paris aldrig kommer att bli av. De är dömda att misslyckas och tragedin är ett faktum.

Leonardo DiCaprio och Kate Winslet är fantastiska. De gör båda lysande rolltolkningar och deras lidande känns otroligt äkta. Det finns få unga skådespelare idag som klarar av att leverera sådana prestationer med samma tyngd. DiCaprio och Winslet får sällskap av en lysande Michael Shannon, som spelar en psykiskt sjuk matematiker som alltid säger sanningen. Revolutionary Road är en snygg och välgjord film. Kläderna, bilarna och möblerna känns väldigt autentiska och 50-talskänslan infinner sig direkt. Även om förlagan till filmen är gammal är Revolutionary Road lik många moderna filmer. Storyn känns väldigt bekant och jag börjar känna en viss mättnad av filmer om rika amerikaner som lever olyckliga och tomma liv i perfekta förorter. Om det inte vore för de enastående skådespelarna tror jag inte att Revolutionary Road hade fungerat lika bra. Filmen känns väldigt mycket som TV-serien Mad Men. Att se April och Frank Wheeler äktenskapskris är nästan som att bevittna Don och Betty Draper kalla förhållande, fast gestaltat av bättre skådespelare. Mad Men har däremot en bättre och mer engagerande historia och efter att jag har sett Revolutionary Road känner jag mig mest sugen på att få se nästa säsong av Mad Men.

Disney överraskar med Bolt

Det var länge sedan Disney ingav någon respekt. När jag hör ordet Disney idag tänker jag på High School Musical och tillrättalagda barnprogram med solbrända skådespelare. Annat var det när jag var liten. Då var Disney fortfarande mästarna när det gällde tecknad film och de levererade bra filmer varje år. Nu har Pixar tagit över den positionen. Gränsen mellan vad som är Pixar och vad som är Disney är ganska flytande och när Disney gör en egen dataanimerad film känns produktionen väldigt mycket Pixar. Jag hade inte ens tänkt se Bolt. Den trailer jag hade sett ingav inte några förhoppningar och postern var ganska ful. Men helt oväntat är Bolt en av de mest underhållande animerade filmer som jag har sett de senaste åren. Jag gillar den skarpt.

Bolt kan beskrivas som en Truman Show-liknande film med en yngre målgrupp. Filmen handlar om hunden Bolt som är stjärnan i ett populärt TV-program. I programmet är han en actionhjälte med superkrafter som skyddar sin matte från James Bond-inspirerade skurkar. TV-seriens produktionsteam anstränger sig mycket för att Bolt ska tro att allt som händer i serien är verkligt för om ”hunden tror att det är på riktigt tror också publiken att det är på riktigt”. En dag avslutas inspelningarna med en cliff hanger och Bolt lämnar studion för att rädda sin unga matte. Han hamnar ute i verkligheten och det börjar gå upp för honom att han inte har några superkrafter. Med hjälp av en katt och en hamster inser han att hans tidigare liv har varit en illusion men han fortsätter ändå att leta efter flickan som spelade hans matte i TV-serien. Hon är trots allt hans människa.

Storyn känns ganska avancerad för att vara en barnfilm och Bolt är betydligt smartare och mer insiktsfull än de flesta andra animerade filmer som görs idag. Det är en förutsägbar men fin och rörande liten historia. Dessutom är Bolt en väldigt rolig film och jag skrattade mycket. Filmen innehåller många actionspäckade scener och de är verkligen välgjorda. Animationen är förstklassig och kan nästan mäta sig med de senaste Pixar-filmerna. Karaktärerna är bra och det är skönt att filmen inte har så många bifigurer. Den skönaste karaktären är en liten fet nördhamster som tycker att allt är ”awesome!” och alltid är ute efter action.

Bolt är en nästan perfekt familjefilm och man måste nog vara en ganska tom och kylig person för att inte falla för den här filmen. Den blir ännu bättre av att Jenny Lewis har skrivit en fin låt med titeln Barking At The Moon till soundtracket. Man får höra låten i sin helhet i filmen och det känns nästan overkligt att höra Jenny Lewis i en Disney-film. Det känns inte ens som sell out från hennes sida utan det funkar riktigt bra. Jag tror att Bolt gör sig bäst om man ser den med originalrösterna. John Travolta är skön som Bolt och de andra röstskådespelarna är också bra. Bolt är alltså en klart sevärd film och om du känner något filmsuget barn är det den här filmen som ni ska gå och se!

Fyra annorlunda filmer som du borde se

The Children’s Hour
Shirley MacLaine är en av mina favoritskådespelerskor och på det tidiga 60-talet fanns det ingen som kunde mäta sig med henne. Hon hade grace, charm och talang som ingen annan. Att få se Shirley MacLaine tillsammans med Audrey Hepburn i ett intimt drama från 1961 känns som en dröm som går i uppfyllelse. The Children’s Hour var en mycket kontroversiell film när den kom 1961, och att så stora skådespelare medverkar känns lite overkligt. Den bygger på en pjäs av vänsterförfattaren Lillian Hellman från 1934. MacLaine och Hepburn spelar två vänner som driver en privatskola för flickor. En av flickorna är otroligt osympatisk och lögnaktig – hon är nog den vidrigaste filmunge som jag har stiftat bekantskap med och slår både Omen-Damien och Exorcisten-ungen i ondska – och börjar sprida ett elakartat rykte om sina lärarinnor när hon inte får som hon vill. Hon påstår att lärarinnorna har ett lesbiskt förhållande och snart har alla flickor tvingats lämna skolan. MacLaine och Hepburn är förstås förtvivlade och försöker rentvå sitt rykte. Men kanske är de mer än vänner trots allt? The Children’s Hour är en intressant film på många sätt och speciellt Shirley MacLaine är fantastisk i sin roll. Jag tror inte att det finns någon tidigare film som behandlar homosexuell kärlek mellan kvinnor på ett så avslappnat sätt, och det finns få senare filmer om lesbiska kvinnor som är lika bra.


The Endless Summer
Det finns ingen plats på jorden där det är sommar hela året och för att uppleva en endless summer tvingas man följa sommaren runt jorden. Det är precis vad två unga surfare gör i den här dokumentären från 1966. De lämnar Kalifornien och beger sig till Afrika, Australien och andra platser för att leta efter perfekta vågor och sin oändliga sommar. The Endless Summer är en konstig film. Om du inte gillar surfingkultur eller 60-tal och har en underlig humor kommer du inte alls att gilla den här filmen. Regissören Bruce Brown är berättare och han pratar oavbrutet genom hela filmen. Under filmens första tio minuter väntar man på att någon annan ska få komma till tals men sen inser man att den gode Bruce har tänkt prata hela tiden. Bruce är rätt kul, på ett typiskt 60-talssätt. Han har en underlig, gammaldags, lätt rasistisk humor och det mesta han säger är rent skitsnack. The Endless Summer är ändå en skön film och Bruce bjuder på många fina bilder på stränder och lockande vågor. När filmen tar slut saknar man Bruce och hans eggande röst en aning, men den känslan går över rätt snabbt.

XXY
Alex är femton år gammal och bor i ett litet fiskarsamhälle i Uruguay tillsammans med sina kärleksfulla föräldrar. De flesta tror att Alex är en tjej men Alex är tvåkönad. Att ha två kön är något som ger upphov till en massa problem, jobbiga tankar och svåra frågor utan direkta svar. XXY är en fascinerande och stark film som emellanåt är lite jobbig att titta på. Jag kan tycka att ungdomarna i filmen är lite väl överkåta och testosteronstinna, vilket ibland får mig att skruva obekvämt på mig framför TVn. Skådespelarna är mycket bra och Inés Efron som spelar Alex gör en fantastisk rollprestation. XXY är en lågmäld och vacker film på ett annorlunda tema och jag blir verkligen sugen på att se mer ung sydamerikansk film.


Teen Wolf
Den unge Michael J Fox har det inte lätt. Han går i high school, spelar basket och trånar efter snygga tjejer. Han lider av att vara en medelmåtta och önskar att han vore något bättre, större och mer imponerande. En dag inser han att han är en varulv. Lite oväntat blir han otroligt populär när han antar sin varulvsskepnad och som Teen Wolf blir han stjärna i basketlaget och alla tjejers favorit. Teen Wolf är en väldigt bisarr film. Den är usel på ett roligt sätt, med skrattretande ljudeffekter och en absurd story. Varulvstemat har inget med skräck att göra utan blir någon slags metafor för att försöka vara någon som man inte är. Teen Wolf är förmodligen en av de sämsta filmer Michael J Fox gjorde i sin ungdom. Det finns egentligen inget som är bra med filmen, och det är det som gör den bra. Om du avslutar en seg kväll med den här gamla 80-talsfilmen kommer du garanterat somna lycklig efteråt.

Years of Refusal

Morrissey är Morrissey. Han är en ikon och det finns ingen som han. Ingen kan matcha hans röst och ingen sätter ord på ensamhet och olycka såsom Moz. Med det sagt är det kanske inte konstigt att jag gillar allt som Morrissey har spelat in. Min favoritperiod med Morrissey är förstås Smiths-eran och jag har haft lite svårt för den musik han har gjort de senaste åren. Mina förväntningar på det nya albumet, Years of Rufusal, var därför inte överdrivet höga och innan jag hade börjat få någon hypekänsla för den nya skivan hade den läckt på nätet. Det är mer än en månad kvar tills den tänkta releasen men jag har svårt att tänka mig att någon Moz-fantast kan låta bli att lyssna på albumet redan nu.

Flera av låtarna på Years of Refusal har jag hört tidigare men helheten är oväntat bra. Jag har lyssnat på albumet på repeat den här veckan, och inte ens Dylan och Clash har konkurrerat med Moz de senaste dagarna. Det är ett väldigt jämnt album och jag tycker inte det finns en enda dålig låt på albumet. Soundet är bekant, Morrissey låter som han brukar göra och låtarna behandlar klassiska Moz-teman och har typiska titlar men det var länge sedan Morrissey var så bra som här. Han sjunger med en stark övertygelse och melodierna fastnar direkt. Det här är en Morrissey på högvarv och han går verkligen in för att göra det bästa av albumet. Inspelningen av låtarna har varit klar i över ett år och efter det har albumet fått en fantastisk mixning. Låtarna spelades in live och det låter aggressivt och inlevelsefullt. Det är svårt att välja ut några favoritlåtar då allt känns väldigt bra men efter några dagar av intensivt lyssnande tycker jag att When Last I Spoke to Carol och It's Not Your Birthday Anymore utmärker sig som albumets bästa låtar.

Under juni kommer Morrissey att göra tre spelningar i Sverige och det skulle verkligen vara kul att se honom live. Låtarna på det här albumet fungerar troligen utmärkt live och det kommer med största sannolikhet att bli fantastiska konserter.

Att Morrissey beskriver Years of Refusal som sitt starkaste album är inte bara för att bygga upp en hype kring albumet, och även om jag inte håller med ligger det något i hans påstående. 2009 har nyss börjat men jag tvivlar på att det kommer många album under året som slår Years of Refusal. När Morrissey sjunger ”all you need is me” är jag villig att hålla med.



Aftonbladet, DN, SvD

Ett land i gryningen - Dennis Lehane

I USA är Dennis Lehane hur stor som helst. Han har skrivit flera riktigt bra böcker och filmerna Mystic River och Gone Baby Gone som baseras på några av hans böcker är fenomenala. Lehanes otäckt spännande roman Shutter Island kommer som film framåt hösten med Leonardo DiCaprio i huvudrollen och Martin Scorsese bakom kameran. Det finns få författare som skildrar amerikansk arbetarklass och det amerikanska samhället på samma insiktsfulla och klarsynta sätt som Lehane. Han verkar alltid stå på de fattigas sida och klassklyftor och sociala orättvisor är centrala teman i många av hans böcker. Trots Lehanes uppenbara storhet har han aldrig slagit igenom i Sverige. Det här är Liza Marklund-land och de författare som skriver kriminalromaner som är bra på riktigt har ingen chans att slå här. Lehanes böcker har hittills getts ut i fula utgåvor med konstiga svenska titlar (Shutter Island blev till exempel Patient 67 på svenska). Översättningarna är ofta slarviga och undermåliga och man får intrycket att förlaget inte tror att Lehane kan bli populär i Sverige. Av någon anledning har inte heller filmerna som baseras på hans böcker fått något större genomslag i Sverige, trots fin kritik, och Gone Baby Gone fick konstigt nog knappt någon distribution alls på svenska biografer. För några månader sedan kom Lehanes senaste bok The Given Day på svenska, bara någon månad efter att den hade getts ut i USA, med titeln Ett land i gryningen. Det är Lehanes mest ambitiösa roman hittills och den första av hans böcker som ges ut i en påkostad svensk utgåva.

Likt många andra av Lehanes böcker utspelar sig Ett land i gryningen i Boston, men historien är förlagd i slutet av 1910-talet. Första världskriget når sitt slut och gatorna fylls av hemvändande soldater som vill ha jobb. Arbetslösheten är hög och missnöjet sprids. Överallt viskas det om revolution och klasskamp vilket får makthavarna att känna sig oroliga.

Ett land i gryningen har två huvudpersoner och de är båda figurer som man gillar direkt och verkligen bryr sig om. Den ena är Danny Coughlin. Han är en idealistisk polis med irländsk bakgrund och en pappa som är ett stort namn inom Bostons poliskår. Danny får uppdraget att infiltrera ”revolutionära rörelser” för att förhindra terrorism och strejker. Han börjar alltmer sympatisera med de han har i uppdrag att sätta dit och överger uppdraget. Istället börjar han engagera sig i polisgillet för att försöka få bättre löner och arbetsförhållanden för Bostons poliser. Den andra huvudpersonen är Luther Laurence, en svart kille som är en otroligt skicklig basebollspelare. Det är dock inte en färdighet han kan leva på och i brist på arbete flyttar han och hans flickvän till Tulsa där svarta lever under relativt goda förhållanden. Han blir inblandad i kriminella verksamheter och har snart dödat en inflytelserik gangster och tvingas fly. Luther tar sig till Boston och får jobb hos Dannys familj. De två männen utvecklar en vänskapsrelation i en tid då det var otänkbart för vita att umgås med svarta.

Danny och Luther är de två centrala karaktärerna i Ett land i gryningen men det finns många fler personer som läsaren får stifta bekantskap med. Huvudpersonerna är otroligt sympatiska och kanske aningen stereotypa, medan en del av bifigurerna är mer komplicerade. Den legendariska baseballspelaren Babe Ruth har en viktig roll i boken och dyker upp i bokens inledning och med jämna mellanrum därefter. Han är en väldigt intressant figur och Lehane skildrar honom på ett lysande sätt. Det dyker upp fler historiska personer i Ett land i gryningen, och man känner hela tiden att Lehane har gjort ett omfattande researcharbete. Med sitt myller av människor, händelser och sammanträffanden påminner Ett land i gryningen om en Dickensroman, men den är samtidigt väldigt amerikansk och skildrar en intressant period i USAs historia. Man kan dra paralleller mellan det som händer i boken med aktuella händelser och dagens samhälle vilket gör att Ett land i gryningen inte bara är en fantastisk historisk roman utan också vettig samhällskritik. Lehane har ett sympatiskt vänsterperspektiv och skriver insiktsfullt om kapitalismen och samhällets drivkrafter.

Jag är känslig mot dåliga översättningar och jag var på fullaste allvar rädd för att ta mig an den svenska översättningen av The Given Day. Det är sällan som en översättning får skit i recensioner i dagstidningar men i fallet med den här romanen har kritiken varit hård. Därför började jag läsa Ett land i gryningen med stor skepsis och låga förväntningar. Översättningen är gjord av Ulf Gyllenhak som också har översatt flera av Lehanes andra böcker till svenska. Det är inte någon bra översättning och verkar inte ha blivit korrekturläst alls, med många felstavningar, konstiga meningar och underliga ordval. Det kan bero på att den svenska översättningen kom kort efter att boken hade getts ut i USA och därför blivit framstressad. Dock är inte översättningen så dålig som jag hade väntat mig och det krävs mycket för att en översättare ska kunna förstöra en Lehanebok.

Ett land i gryningen är en bok som känns väldigt filmisk i sitt sätt att skildra miljöer, personer och händelser. Det är sällan jag känner att det skulle vara kul att se en filmatisering av en bok som jag har läst men i det här fallet tror jag att det skulle kunna bli väldigt bra och underhållande. Boken ska tydligen filmatiseras av Spider-man regissören Sam Raimi. Filmen har preliminär premiär under 2010 och jag tror att det kan bli riktigt bra. Jag tror dock att Ett land i gryningen hade gjort sig ännu bättre som TV-serie. Om HBO, AMC eller någon annan trevlig amerikansk kanal fick möjlighet att göra en miniserie av boken skulle det nog vara optimalt. Det händer väldigt mycket i boken och att göra en trogen filmatisering skulle nog vara svårt om man inte vill att filmen ska kännas väldigt stressig. TV-formatet skulle därför vara utmärkt och det skulle vara extra kul om Lehane – som tidigare har skrivit manus till The Wire – kunde skriva manus själv.

Ett land i grynigen är en fantastisk roman. Den är engagerande och intressant och trots sina 760 sidor är den spännande hela vägen. Lehane har alltmer övergett deckarformatet och det ska bli spännande att se vad som blir hans nästa projekt. Hans nästa bok kommer jag dock läsa på engelska för att slippa bristfällig översättning.


Läs fler recensioner av Ett land i gryningen från DN och Aftonbladet.

De fem bästa låtarna med Van Morrison

Han är kraftig, kort och tunnhårig. Han ser mer ut som en hamnarbetare än en rockstjärna, men det finns få musiker som är så coola som Van Morrison. Med sitt otypiska utseende och sin sköna attityd är Van the Man en unik figur i rockvärlden. Han är också extremt musikalisk och hans röst är en av de allra bästa. Att höra Van Morrison för första gången var en sensation, och jag har sällan blivit så berörd av en röst.

Van Morrison föddes i Belfast 1945 och växte upp i en typisk irländsk arbetarklassmiljö. Han började tidigt med musik och lärde sig under sin ungdom att spela bland annat gitarr och saxofon. Van Morrison började sin karriär med olika skiffleband (skiffle är en musikstil som är ett hopkok av jazz, blues och country och framförs med väldigt simpla medel som var populär i Storbritannien på 50- och 60-talet) och fick sitt stora genomslag med rockbandet Them. Med Them gjorde han klassiska rocklåtar som Here Comes the Night, Gloria (som Patti Smith gjorde en fantastisk cover av på sitt debutalbum Horses) och Baby Please Don't Go. Bandet hade ett coolt och aggressivt sound som inspirerade många andra band. 1966 lämnade Van bandet för att inleda sin solokarriär. 1968 kom albumet Astral Weeks som enligt mig är ett av de bästa albumen någonsin. Det är en fantastisk skiva som inte går att placera i någon speciell genre. Låtarna utgör en magisk helhet och Astral Weeks är en sådan skiva som man kan återkomma till hur många gånger som helst. Efter Astral Weeks har Van Morrison gjort många album och turnerat flitigt. Han har en egen stil och ett eget sound som inspirerats av bland annat keltisk musik. Vans musik har influerat många andra musiker och jag tycker att man kan höra mycket av hans sound på de tidiga Springsteen-skivorna. Van Morrison har ett rykte om sig att vara en rätt tråkig gubbe som är svår att ha att göra med, vilket säkert kan stämma men samtidigt att svårt att tro på med tanke på hans fantastiska musik.

Det här är mina fem Van-favoriter. Klicka på de klickbara låttitlarna för att höra låtarna! Av någon anledning finns det pinsamt lite Van Morrison på YouTube vilket är väldigt synd eftersom jag inte kan länka till alla låtarna på listan. Jag skyller på sviniga och giriga skivbolag. Har du Spotify kan du istället lyssna på min Van-favoriter där genom att klicka här.

1. Madame George
Madame George är ett 10 minuter långt mästerverk. Det är en av de bästa låtarna på Vans bästa album, Astral Weeks, och knockar mig varje gång. Texten är som en berättelse, men vad låten handlar om är svårt att säga. Inte ens Van själv verkar veta riktigt vad han sjöng om, "Madame George" just came right out. The song is basically about a spiritual feeling”, men han har sällan sjungit med större inlevelse och känsla. Madame George spelades in live och även om jag aldrig kommer att få veta vem Madame George var finns det få låtar som berör mig lika mycket.

2. Moondance
Moondance är en av Vans mest populära låtar och det är inte svårt att förstå varför. Den är vacker och sofistikerad, men samtidigt väldigt avslappnad och cool. Det är en låt som får lyssnaren att glömma allt och för några minuter känna sig helt tillfreds med tillvaron.

3. Brown Eyed Girl
Brown Eyed Girl var den första singeln som Van spelade in efter att Them hade splittrats, och en av hans bästa låtar. Det är en klassisk rocklåt som gång på gång blir vald till en av de bästa låtarna någonsin. Brown Eyed Girl är en låt som gör mig riktigt glad, och ingen kan ogilla den här låten. Tydligen ska det vara en av George W Bushs favoritlåtar vilket Van kommenterade med: "Yeah, it's good to hear things like that, you know. But I would have preferred if it was a new song."

4. Into the Mystic
Into the Mystic är en av Vans finaste och vackraste låtar. Som med många andra låtar av Van Morrison är det svårt att sätta fingret på vad låten handlar om, men man rycks ändå med av den fantastiska sången.

5. Jackie Wilson Said (I'm in Heaven When You Smile)
En fantastisk låt, helt enkelt. Det är svårt att tro att Van Morrison skulle vara en gammal surgubbe efter att ha hört den här låten, även om den spelades in 1972.

Fyra färska filmer

Jullov innebär en hel del film. Här följer fyra kortfattade recensioner på nya filmer som jag har sett den senaste veckan.


Eden Lake
Eden Lake är den mest hypade och omtalade skräckfilmen på länge. Den hade svensk biopremiär i fredags och har hyllats på flera håll (läs recensioner från DN och SvD) och det har snackats mycket om hur hemsk och våldsam den är. Jag hade inga höga förväntningar på filmen, men blev positivt överraskad. Eden Lake är en spännande, snygg och allmänt välgjord skräckfilm med bra skådespelare. Den handlar om ett ungt par som ska spendera helgen vid den idylliska sjön Eden Lake. Deras vistelse där blir dock ordentligt störd av ett synnerligen brutalt ungdomsgäng. Snart är jakten igång. Det som är intressant med ungdomsgänget är att det bara är deras ledare som är ”ond”. De andra gängmedlemmarna vill helst inte delta i deras brutala ”lekar” men blir tvingade att delta av den grymme ledaren. Eden Lake kan ses som en samhällskritisk film om hur ungdomsgäng fungerar och hur brutalt och otäckt det kan bli när ungdomar pressar varandra, men främst är det en väldigt effektiv skräckfilm. Den påminner om Den sista färden, men är samtidigt väldigt brittisk. Eden Lake är regissören James Watkins första film. Han verkar smått galen och det ska bli spännande att se vad han gör i framtiden. Kelly Reilly som gör den kvinnliga huvudrollen är en av de bästa skådespelarna jag har sett i en skräckfilm på många år.

Frost/Nixon
Jag kan villigt erkänna att jag inte har full koll på Watergateskandalen och de händelser som fick Nixon att avgå i början av 70-talet. Jag trodde att Frost/Nixon skulle vara omöjlig att förstå med mina dåliga kunskaper om perioden som den skildrar, men det visade sig att man inte behöver några direkta kunskaper alls för att kunna njuta av den här filmen. I grunden handlar den om två män i mycket utsatta situationer. David Frost är en brittisk talkshowvärd som mest har gjort lättsamma program. Han är ambitiös och duktig och i filmens inledning bestämmer han sig för att intervjua president Nixon som nyligen har avgått från sin position som världens mäktigaste man. Filmens inledning är lite seg men när intervjuerna kommer igång blir filmen otroligt gripande och fascinerande. Det beror nog främst på skådespelarna som genomgående är helt fantastiska. Filmen är väldigt välgjord och spännande och 70-talskänslan är perfekt. Intervjuerna är bland de mest spända och laddade samtalen som jag någonsin har sett på film. Frost/Nixon ger ingen ökad förståelse för Watergateskandalen och det är inte de politiska händelserna som står i centrum utan de två männen i filmens titel. Det här är Oscarsmaterial och en film som förmodligen kommer att bli omtalad i flera år framöver.
Balls Out: The Gary Houseman Story
En sportkomedi fulladdad med vulgära smaklösheter och Seann William Scott (mest känd som Stifler från American Pie-filmerna) i huvudrollen borde onekligen vara fruktansvärt dålig. Men ”Balls Out” är helt oväntat jävligt rolig. Det är förstås en skitfilm på alla sätt och vis, men en rolig sådan. Scott spelar en avdankad tennisspelare som jobbar som vaktmästare på en high school i en amerikansk småstad. När coachen för skolans tennislag dör tar han över och försöker leda laget till en stor seger. Handlingen är som hämtad från en sämre sportkomedi med Will Ferrell, men Balls Out är faktiskt bättre än många av Ferrells sportkomedier. Tennisen är bara en ursäkt för att Scott och de andra ska få vara fullständigt dumma i huvudet i 90 minuter. Det finns inte en enda seriös replik i filmen och inte sedan Hot Rod har jag sett en film som varit så laddad med idiotiska galenskaper. Balls Out är så dålig att den blir bra. Seann William Scott har aldrig varit roligare. Jag är fullt medveten om att Balls Out kommer att sågas fullständigt överallt och att det är en sådan film som kommer ligga i REA-lådan på smutsiga bensinmackar en månad efter att den har släppts på DVD (utan att först ha visats på bio). Men jag tycker faktiskt att den var kul.
Slumdog Millionaire
Slumdog Millionaire är en film utan själ som följer ett framgångsrikt recept. Man har tagit en klassisk och smörig story och placerat den i en exotisk miljö. Regissören heter Danny Boyle och Slumdog Millionaire påminner en hel del om hans bästa film - Trainspotting. Den påminner också mycket om den fantastiska Guds Stad som den har lånat lite väl mycket av. Slumdog Millionaire utspelar sig i ett färgsprakande Indien och handlar om den fattige Jamal som tar hem storvinsten i ”Vem vill bli miljonär?”. Programmets producenter tror att han fuskar och förhör Jamal om hur han kan svaren på frågorna. Det visar sig att alla de frågor som Jamal har fått under programmet har anknytning till hans tidigare liv. Slumdog Millionare hyllas överallt och när den kommer till Sverige kommer den garanterat hyllas av en enad kritikerkår. Jag gillar den däremot inte alls. Det är visserligen en snygg film, men alla bilderna känns förutsägbara och tråkiga. Storyn är under all kritik och skådespelarna är tämligen värdelösa. Soundtracket är även det förutsägbart och innehåller bland annat Paper Planes av M.I.A. Det finns inget som är eget eller unikt med Slumdog Millionare och den kommer att uppskattas av människor som inte klarar av något tuggmotstånd men tror sig vilja ha något ”nytt och spännande”. Om det är en skildring av Indien du vill ha tycker jag att du ska läsa Salman Rushdies Midnattsbarnen istället för att se den här filmen. Den boken är nämligen allt det som den här filmen vill vara men inte är.

Blind Willow, Sleeping Woman – Haruki Murakami

Haruki Murakami ser sitt novellskrivande som en nödvändig del av sitt författarskap. ”I find writing novels a challenge, writing short stories a joy. The two processes complement each other, creating a complete landscape that i treasure.” Blind Willow, Sleeping Woman är den första novellsamlingen av Murakami som jag läser. Tidigare har jag läst de flesta av hans romaner, och han har blivit en av mina absoluta favoritförfattare under de senaste åren. Till en början var jag lite skeptisk till Murakamis noveller. Jag tvivlade inte på att han hade en massa härliga och konstiga idéer som han kunde göra noveller av, men en del av storheten med hans romaner är att de är så långa och invecklade. Jag misstänkte att en del av den magi han skapar i sina romaner kunde förloras i kortare texter. De misstankarna visade sig dock var helt onödiga; Blind Willow, Sleeping Woman är nämligen en lysande novellsamling.

Blind Willow, Sleeping Woman är en generös novellsamling som på drygt 400 sidor täcker hela Murakamis karriär. Här samsas noveller från Murakamis första år som författare med relativt nyskrivna noveller. De flesta av novellerna påminner om hans romaner i stil och språk. ”Everything I write is, more or less, a strange tale”. Har man läst Murakami tidigare känner man genast igen sig. Novellerna utspelar sig i en vardaglig värld där gränsen mellan verkligt och overkligt är väldigt svävande och de mest konstiga saker kan hända. Nästan alla novellerna är spännande och fascinerande och man är alltid sugen på att fortsätta läsa, vilket sällan är fallet med novellsamlingar. Novellerna är alla fristående berättelser men när man här läst hela samlingen känns de ändå som en löst sammanhållen helhet. Murakami är en skicklig novellförfattare och jag tänker snart införskaffa hans andra novellsamling The Elephant Vanishes.

I Blind Willow, Sleeping Woman får läsaren stifta bekantskap med en mystisk man som bor ovanför en italiensk restaurang, en nattvakt som ser något konstigt en natt när han går sin rond på en skola, ett par som går på zoo för att titta på en känguruunge, en man av is, modern till en ung man som har blivit dödad av en haj och många andra spännande figurer. En del av novellerna är mer realistiska än andra, men det känns som att de alla har något att säga. Den här novellsamlingen är full av insikter och budskap på ett annat sätt än Murakamis romaner. Han ger aldrig svaren på några av de gåtor och mysterier som han målar upp och ovissheten utgör en stor del av charmen med novellerna. Novellerna är ungefär 20 sidor långa och Murakami behärskar verkligen formatet till fullo. Om du gillar Murakami sedan tidigare, eller vill stifta bekantskap med en av de mest intressanta författarna i vår tid, är Blind Woman, Sleeping Woman ett måste.

Läs också mina recensioner av Murakami-böckerna Sputnik Sweetheart och Hard-boiled Wonderland and the End of the World.

The Wrestler

Wrestling är för mig en oförståelig sport. Jag har aldrig förstått charmen med dåligt iscensatta och uppgjorda fighter mellan trashiga muskelberg i anskrämliga frisyrer. Att det finns vuxna människor som faktiskt gillar att se på wrestling är ännu mer oförståeligt. Wrestling symboliserar på något sätt allt det fula, billiga och moraliskt förkastliga i det amerikanska samhället. Den unisont hyllade The Wrestler skildrar wrestlingens baksida och visar ett grått och slitet USA. Mickey Rourke gör huvudrollen och han är fantastisk. Om han får en Oscar för bästa manliga huvudroll kommer jag inte att bli förvånad. Han förtjänar den.

Mickey Rourke gör rollen som Randy "The Ram" Robinson. På 80-talet var han en stor wrestler som folk såg upp till och han figurerade till och med i ett TV-spel. I filmens förtexter får vi se utklipp från tidningar och affischer som vittnar om The Rams forna storhet. Sen börjar filmen. Det är ”20 år senare” och The Ram brottas fortfarande. Men de stora wrestlingarenorna har bytts mot skitiga lokaler och Randy är bara en skugga av sitt forna jag. Han kommer aldrig att kunna matcha sina glansdagar men ger ändå inte upp sina drömmar. Han fortsätter sola solarium och blondera sitt långa hår och han tar stora mängder mediciner och preparat för att orka med de brutala (!) matcherna. Efter en synnerligen tuff match kollapsar han i en hjärtattack och vaknar senare upp på ett sjukhus. Läkarna talar om för honom att han inte kan fortsätta med wrestlingen om han vill överleva. Men Randy har inget annat än wrestlingen. Han är ensam och bor på en nedgången husvagnsparkering. Hans dotter hatar honom eftersom han har varit en frånvarande pappa. Randy blir kär i en vänlig strippa och hon hjälper honom att ta kontakt med dottern. Det verkar som att Randy har fått något att leva för, men wrestlingen har en stark dragningskraft och Randy kan inte riktigt släppa drömmen om att än en gång få vara en stor wrestler. En dröm som mycket väl kan döda honom.

The Wrestler har en smått förutsägbar handling och är filmad på ett enkelt och dokumentärt sätt. Även om man kan ana hur filmen ska sluta är den otroligt gripande. Mickey Rourke är verkligen perfekt i rollen och det är sällan man ser en sådan övertygande rolltolkning. Miljön är också väldigt intressant och man blir väldigt avskräckt från allt som har med wrestling att göra. Trots att filmen är mörk och tragisk finns det stunder av lycka som lyser upp. Det är en klassisk amerikansk film om en man som är en splittra av vad han än gång har varit och försöker återupprätta sig själv. Det är gripande - och sorgligt – från det att man ser den första bilden av Rourkes sargade kropp till det väntade slutet. Mickey Rourkes prestation kan inte få för mycket beröm och ingen kommer lämnas oberörd av hans fenomenala skådespel. Marisa Tomei är också riktigt bra som strippan som förälskar sig i den nedgångna wrestlern. Hon känns äkta och trovärdig, och är väldigt skör i sin roll. Även Evan Rachel Wood gör en bra insats som Randys dotter, och de har några väldigt fina och känslosamma scener tillsammans.

The Wrestler är en redan omtalad film och jag tror att det kommer talas om den flera månader - och år - framöver. Det är en fantastisk och gripande film som har potential att bli en klassiker. The Wrestler har svensk biopremiär den 13e februari.

Skärseld: Berättelsen om Jerry Lee Lewis - Nick Tosches

Alla gillar rockbiografier. Det finns ingen som inte gillar att läsa om förstörda och tragiska kända människor och man förtjusas och förskräcks på samma gång. De flesta rockbiografier innehåller samma obligatoriska inslag - droger, otrohet, galenskaper och svinaktigt beteende - för annars hade ingen velat läsa böckerna. Tragedier, olycka och missbruk säljer. En del rockbiografier innehåller mer tragik och galenskap än andra och Nick Tosches ”Skärseld: Berättelsen om Jerry Lee Lewis” (Hellfire: The Jerry Lee Lewis Story) från 1982 är den mest tragiska rockbiografi som jag har läst. Det är också den mest gripande och välskrivna rockbiografi som jag har haft nöjet att läsa och jag håller med alla de som har utnämnt Skärseld till den ”bästa rockbiografin någonsin”.

Nick Tosches har ett speciellt sätt att skriva. Skärseld är genomgående journalistisk men språket och berättartekniken är väldigt skönlitterär. Det är inte något reportage om Jerry Lee utan snarare än roman som råkar vara sann och väl underbyggd med fakta. Tosches hittar tonen direkt och språket är fantastiskt. Skärseld är skriven på ett storslaget sätt som rycker tag i läsaren från första sidan. Tosches börjar med att skildra hur Jerry Lee Lewis släkt kom till USA och hur de slog sig ner i Louisiana. Det är en historia om modiga och dåraktiga män som kan fälla hästar med knytnävsslag och män med törstiga strupar. Skärseld följer Jerry Lee från födseln och den struliga barndomen, då han fick upp ögonen för musiken och pianot, genom skandaler, missbruk och flera misslyckade äktenskap fram till det tidiga 1980-talet. Då är Jerry Lees karriär på botten. Han har förlorat allt han en gång hade och är helt ensam. Skärseld är en tragisk bok och det finns inget förskönande i Tosches beskrivning av hur Jerry Lee effektivt lyckas slå sitt liv och sin karriär i spillror med hjälp av sprit, piller och kvinnor. Religionen spelar en viktig roll och Jerry Lee dras ständigt mellan himlen och helvetet, den fanatiska kyrkan och de smutsiga nattklubbarna. Skärseld är översatt till svenska av Nille Lindgren och han har gjort ett utomordentligt jobb med översättningen.

Skärseld är inte en lång bok men lyckas ändå berätta mer än samtliga rockbiografier som jag någonsin har läst. Jag har aldrig fastnat för Jerry Lee Lewis musik – han har gjort några bra och klassiska låtar, men ingen av dem har gjort något större intryck på mig – men jag läser ändå Skärseld med stor behållning. Ofta är det så att man läser rockbiografier om artister som man har en relation till sedan tidigare och för att man vill veta mer om dessa artister, men i Skärselds fall är det inte nödvändigt. Det gör Skärseld till en unik rockbiografi. Den står på egna ben som en stor roman och jag tror att man kan få ut mycket av den utan att ens ha hört talas om Jerry Lee Lewis tidigare. Skärseld är en av de bästa böckerna jag har läst de senaste åren. Den grep tag och skakade om mig i grunden.