Tankar kring första säsongen av Treme

Jag måste tillbaka. Jag vet inte när, men någon gång innan det här livet tar slut måste jag vandra på New Orleans gator igen. För två månader sedan skrev jag om den nya HBO-serien Treme. Jag var entusiastisk och lycklig. För första gången någonsin såg jag en TV-serie där jag kände igen mig nästan överallt. Efter dryga två veckor i NOLA hade jag täckt större delen av staden till fots, besökt caféer, restauranger och jazzklubbar och fått se världens vackraste stad från sina bästa sidor. När jag skrev det förra Treme-inlägget hade jag sett tre avsnitt. Sen lämnade jag Kanada, reste runt lite i USA och kom hem till Sverige igen. Och av någon anledning kändes inte Treme lika angelägen längre. Jag kastade mig inte över de nya avsnitten. Kanske blev jag motvilligt påverkad om den oförståeligt negativa kritik av serien som har förekommit på nätet, inte minst på min svenska favorit-TV-blogg Weirdscience. Det dröjde fram till förra helgen innan jag tog mig samman och såg det fjärde avsnittet. Jag tvivlade aldrig på Tremes storhet och när jag tog upp serien igen var jag återigen fast. Jag såg de resterande avsnitten i en följd. Nu när LOST-finalen har hunnit sjunka in och den effektiva säsongsavslutningen av Breaking Bad hamnat någonstans i bakhuvudet framstår Treme alltmer som TV-årets hittills största händelse. Treme är ett mästervek och förtjänar en stor publik. För alla som någonsin har drömt om New Orleans borde Treme var det finaste och mest angelägna som man kan se. Serien kommer tydligen börja visas på Canal+ i slutet av augusti, vilket känns lite tråkigt. Jag vill att alla ska kunna se den här serien. Det är på tiden att SVT rycker upp sig och börjar ha koll på vilka amerikanska TV-serier som de borde köpa in. För mina föräldrar och alla andra som inte tar det för givet att ladda ned alla TV-serier blir det allt svårare att få se bra TV. Det känns lite tråkigt att se hur SVT har slarvat bort de senaste årens allra bästa serier. De missade Mad Men, Sons of Anarchy och Breaking Bad som istället har visats på kanaler och sändningstider där ett fåtal hade möjlighet att upptäcka dem. Och nu missar de alltså Treme. Om de inte gör som med True Blood (som jag av uppenbara skäl har slutet följa) och visar Treme efter att Canal+ redan har visat alla avsnitt, något år för sent.

Men tillbaka till Treme. Mitt hjärta bultar för den här serien. Den kritik som har förekommit mot serien är framförallt att karaktärsgalleriet är för stort för att man ska kunna ha en överskådlig blick över händelserna och de olika rollerna. Några tycker att serien känns splittrad och oengagerande. Jag håller inte med. Treme är minst lika engagerande som LOST, som ju också hade en mängd olika karaktärer. Det stora antalet karaktärer är snarare en av seriens stora styrkor. Treme skildrar staden New Orleans och det finns karaktärer som representerar stadens olika sidor. De är musiker, restaurangägare, akademiker, advokater, arbetare och vanliga människor. Karaktärerna får serien att kännas levande. Dessutom är de alla otroligt välskrivna. Det är sällan deras öden korsas utan alla rör sig i sina egna små världar i den ganska lilla staden där döden ses som en självklar del av livet. Det har inte funnits en enda karaktär som inte har känts intressant och det har varit lika gripande att följa dem alla. Skådespelarna gör uteslutande lysande prestationer. Det är svårt att välja ut några favoriter, jag gillar dem alla lika mycket. Men det är särskilt svårt att värja sig mot Steve Zahns pårökta, NOLA-vurmande mångsysslande rollfigur Davis McAlary. Mitt hjärta slår extra hårt för honom. Men det jag har gillat mest med Treme är förstås möjligheten att få återbesöka och minnas New Orleans - den häftigaste stad som jag någonsin har varit i. New Orleans-borna älskar sin egen kultur och hade det varit någon annan stad som det handlade om hade kanske Treme känts kitschigt. Men alla jag träffade där nere vara lika entusiastiska över jazzklubbarna, maten och stadsdelarna. Som tittare är det otroligt kul att känna igen caféer, musiker, parkeringsplatser, färjeterminaler, gator och torg. Jag älskar New Orleans. Och jag älskar Treme.

The Thousand Autumns of Jacob De Zoet – David Mitchell

Det finns få litterära genrer som jag gillar att läsa lika mycket som historiska romaner. En bra historisk roman är bland det bästa som finns – samtidigt som man får ta del av en gripande berättelse lär man sig otroligt mycket. Tyvärr är det med historiska romaner som med deckare – det går 20 urusla historiska romaner på varje läsvärd historisk roman. Jag har vid oräkneligt antal tillfällen tvingat mig igenom fruktansvärda och illa skrivna böcker placerade i mer eller mindre intressanta historiska miljöer. Det verkar som att historiska romaner bedöms utifrån andra kriterier än ”vanliga” romaner. Kanske är det ingen som förväntar sig att en historisk roman ska vara bra på riktigt – ”man kan inte få det bästa av två världar”. Med The Thousand Autumns of Jacob De Zoet har dock David Mitchell motbevisat alla tvivlare. Det är en otroligt välskriven och fascinerande roman placerad i Japan i början av 1800-talet. Jag visste inte mycket alls om Japan vid den här tiden och jag hade aldrig hört talas om att Japan var ett slutet land – vilket boken fokuserar på – men när jag läste The Thousand Autumns of Jacob De Zoet lärde jag mig otroligt mycket, samtidigt som jag blev sugen på att få veta mer. David Mitchell har skrivit en av årets stora läsupplevelser. The Thousand Autumns of Jacob De Zoet har inte bara årets vackraste titel utan är också den snyggaste boken som jag har hållit i det här året. Det snygga omslaget (tygpärm med glitter!) och de fina illustrationerna ökar entusiasmen ytterligare och det är sällan som jag rycks med på det här sättet av en roman. Stundtals känns det som att man faktiskt är där, i ett av världens mest spännande länder för över 200 år sedan.

Japan år 1800 var ett slutet och isolerat land. Japanerna hade ytterst liten kontakt med omvärlden och klarade sig på egen hand. Kristendom var inte tillåtet, utlänningar fick inte lära sig japanska och de japaner som lämnade landet var inte välkomna tillbaka. All handel sköttes från ön Dejima utanför Nagasaki och utlänningar kunde inte ta sig längre in i landet. Till Dejima kommer den unge holländaren Jacob De Zoet. Han ska jobba där i fem år innan han kan återvända till Holland och sin blivande fru. Men ödet vill annorlunda. Jacob fascineras av den japanska kulturen och förälskar sig i en japanska barnmorska med ett sönderbränt ansikte. Han dras in i ett komplicerat nät av intriger, lögner och mord och får en större inblick i det främmande landets kultur och samhällssystem än vad han kanske hade önskat sig.

David Mitchell är en jävel på att skriva. Språket i The Thousand Autumns of Jacob De Zoet är fantastiskt. Mitchell skriver på ett medryckande och levande sätt, och hans beskrivningar av miljöer, människor och händelser känns på något sätt mer lediga och naturliga än de flesta andra författare jag har bekantat mig med de senaste åren. Hemma i England verkar han vara hur stor som helst och kritikerna tar i så att de nästan skiter på sig när de ska lovorda honom. Att döma av citaten som pryder baksidan av The Thousand Autumns… är han allmänt betraktad som ett litterärt geni. Konstigt nog finns inga av hans böcker översatta till svenska och jag hoppas verkligen att något svenskt förlag tar sitt förnuft till fånga och ger ut det här mästerverket. Det måste finnas en marknad för The Thousand Autumns… även i Sverige. Annars vill jag gråta. Mitchell har potential att bli en av mina nya favoritförfattare. Han nämner mina husgudar Haruki Murakami, Paul Auster, Italo Calvino och Mikhail Bulgakov som referenser och hans kritikerrosade roman Cloud Atlas ligger i högen med böcker som ska läsas i sommar. The Thousand Autumns… är en fantastisk historisk roman och det bästa som jag har läst i genren på flera år. Karaktärerna och storyn är otroligt starka och hade fungerat i vilken tid och miljö som helst. Men att Mitchell har valt det isolerade Japan som skådeplats gör allt mycket starkare. Det är en så fascinerande och märklig plats att jag efter att ha läst ut boken sitter och läser om Japan på Wikipedia tills mina ögon gör ont. Jag kan inte få nog. Mitchells historiska kunnande är imponerande. Hans research måste ha varit enormt omfattande och till skillnad från många andra historiska författare verkar han ha en lyhördhet för vilka detaljer som intresserar läsarna. Jag har inga onda ord om David Mitchell eller The Thousand Autumns of Jacob De Zoet. Ingen borde gå miste om den här romanen. Det är intressant historia presenterad på ett lysande sätt.

Midsommar med Tove Jansson

Jag vet inte hur det känns för dig, men jag känner mig inte enbart positiv till det här med midsommaraftonen. Den här dagen är det lätt att känna sig misslyckad. Midsommaraftonen får ju ändå ses som sommarversionen av nyårsaftonen. Det är två dagar som fungerar som viktiga statusmarkörer. Är du lycklig och framgångsrik firar du midsommaraftonen ute i skärgården med dina närmaste vänner, god mat och sprit. Om du stannar i staden är det bäst att du håller dig gömd och inte snackar högt. Gatorna ligger öde och om du mot förmodan skulle bli sedd kan du lätt få en loserstämpel som kan vara svår att tvätta bort. Midsommaraftonen kan vara utmärkt för självömkan och mörka tankar. Eller så ser du den här dagen för vad den är: en borgerlig ryggdunkardag som aldrig har fört med sig något kul eller värdefullt annat än taskigt väder och ihärdiga bakfyllor. Hade Jamie T varit svensk hade han förmodligen skrivit en låt om midsommar - ”And why is it Midsummer’s Eve is always shit?”. Det är dock svårt att avliva alla traditioner och om du ändå vill fira, men inte har något vettigt sällskap, har Tove Jansson skrivit två fantastiska sommarböcker - Sommarboken och Farlig midsommar. Tillsammans med Tove – som är en mästare på att skildra olika årstider som de faktiskt känns – kommer du få en bättre midsommarafton än Melker och alla de där andra jävlarna. Medan du läser kan du dessutom lyssna på den perfekta midsommarmusiken, serverad i Spotify på klassiskt Finpop-manér.

Farlig midsommar handlar förstås om mumintrollen. För att vara en blogg skriven av en kille född 87 har det förekommit oväntat många muminrelaterade texter här på Finpop. Men det är bara att konstatera att Toves fascinerande små berättelser har haft en väldigt stor betydelse för mig. Jag älskar mumintrollen av hela mitt hjärta och det är en kärlek som bara växer hela tiden. Jag tror det är omöjligt för mig att växa ifrån mumintrollen. De kommer följa med mig vart jag än går. Farlig midsommar är en av mina absoluta muminfavoriter. Den har allt det där som gör att jag älskar Toves sagovärld. Här finns ett lagom spännande äventyr, lite samhällskritik, illa dolt förakt mot översittare och en massa melankoli. Dessutom gör Lilla My sin mest minnesvärda prestation. Som de andra muminböckerna är Farlig midsommar en kort bok, tryckt med hyfsat stor text och många illustrationer. Farlig midsommar innehåller några av Toves allra finaste muminbilder. Min favorit är nog den där Snusmumriken hittar Lilly My i vassen. Det kommer aldrig skrivas barnböcker som Farlig midsommar igen. Tove Janssons sätt att skriva hör till en svunnen tid som omöjligt kan komma tillbaka. Dramaturgin, bildspråket och känslorna känns på flera sätt avlägsna men det gör inte boken daterad. Snarare blir det bara alltmer uppenbart hur unika och viktiga Tove Janssons böcker fortfarande är. Det finns helt enkelt ingen som Tove. Farlig midsommar är tokmysig, fin och tänkvärd. Den stannar kvar och är dessutom väldigt somrig. För några år sedan kom en dockfilm baserad på boken. Den är förstås tänkt för mycket små barn (till skillnad från Toves första muminserie som ju var ”förbjuden för mycket små barn”) och jag undvek länge att se den. Men efter att ha sett några bilder av de helcharmiga dockorna kunde jag inte längre hålla mig. Igår kväll var det dags. Och även om jag uppenbarligen inte hör till den rätta målgruppen kunde jag inte låta bli att gilla filmen. Den var charmig och trogen förlagan på ett föredömligt sätt. Det är svårt att inte bli glad av att se små mumintroll som springer omkring och ojar sig på finlandssvenska.

Sommarboken är den första Tove Jansson-bok som jag läser som inte är en muminbok. Hon skrev ju flera romaner efter att hon hade lämnat mumintrollen åt sina egna öden, men av någon anledning har det aldrig blivit av att jag har läst dem. Sommarboken gav dock mersmak. För trots att den inte handlar om Mumindalen är det aldrig något tvivel om att Tove har skrivit boken. I tonen påminner den lite om de senare muminböckerna. Det finns ingen direkt kronologi och det händer inget särskilt. Sommarboken utspelar sig under några somrar och skildrar relationen mellan en farmor och hennes barnbarn, baserade på Toves mamma Ham och hennes brorsdotter Sophia, som numer arbetar med företaget Moomin Characters som förvaltar och ser till att ingen våldtar Toves karaktärer. Sommarboken är väldigt mysig att läsa. Bara några få dagar efter att ha läst den minns jag inte riktigt vad den handlar om. Men känslan finns kvar. Det är Toves förmåga att fånga känslan av sommar som gör Sommarboken till en riktigt gripande bok. För Tove handlade det inte bar om sol och bad, utan sommaren innebar också vemod, ensamhet och förändringar. Samspelet mellan barnbarnet och farmodern – som befinner sig i livets ytterkanter – är skildrat på ett väldigt fint sätt som förstärker den här märkliga känslan av ”sommar. I Sommarboken finns självklart att Midsommar-kapitel. Hädanefter tänker jag också kalla midsommar Johanne, som många finlandssvenskar verkar göra. Johanne låter ju otroligt mycket vackrare. Allra finast är dock kapitlet om en egensinnig katt som Sophia får en sommar. Jag misstänker att jag kommer återkomma till Sommarboken många gånger. Den är lika mycket sommar som jordgubbar och iskalla sjöar.

Little Big Man – Thomas Berger

Filmen Little Big Man med Dustin Hoffman i huvudrollen är den bästa skildringen av vilda västern som jag någonsin har sett. När jag såg filmen första gången visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Jag visste bara att jag gillade titeln och att Dustin Hoffman, som var min nya favoritskådis, hade huvudrollen. Jag visste inte ens att den handlade om western. Och jag blev fullständigt knockad av den ärliga skildringen av hur indianernas livsstil krockade med de vitas. Jag hade aldrig sett indianer skildrade på det sättet. Det bisarra i deras traditioner och livsstil lyftes fram på ett roligt sätt som gav mycket mer än alla andra westernfilmer som jag hade sett tidigare. Little Big Man är en coolare, smartare och mer politisk föregångare till Forrest Gump. Och Dustin Hoffman gjorde rollen som Jack Crabb – ”den mest försummade hjälten i detta lands historia eller en lögnare av vanvettiga proportioner” – på ett mer övertygande sätt än vad Tom Hanks någonsin hade kunnat göra. Dessutom är Little Big Man fantastiskt rolig och en av de mest absurda filmer som jag har sett. Little Big Man är helt enkelt en av mina stora filmupplevelser. Det var först andra gången som jag såg filmen som jag förstod att filmen var baserad på en roman av Thomas Berger. Jag blev genast sugen på att läsa den men när jag inte hittade den på svenska sköt jag upp läsandet. När jag för några veckor sedan drev runt på stadsbiblioteket i Norrköping stod den plötsligt där – en svensk utgåva av Little Big Man! Thomas Berger skrev boken redan 1964 och filmen kom 1970, och trots att Little Big Man är omtalad som den ”bästa westernskildringen någonsin” och hyllades överallt när den kom är det först nu, år 2010, som det kommer en svensk utgåva. Jag tycker det känns bisarrt att en så pass stor bok som Little Big Man inte har getts ut på svenska tidigare, och när jag tänker på alla de lysande amerikanska romaner som jag har läst de senaste åren som aldrig kommer översättas till svenska blir jag nästan lite ledsen. Little Big Man har blivit skickligt översatt till svenska av Caj Lundgren och den svenska utgåvan har ett riktigt fint efterord av indianexperten Mikael Kurkiala. Thomas Bergers roman är en fantastisk skröna som likt ingen annan bok lyckas fånga känslan av hur det var att leva i den vilda västern.

Jack Crabb och hans familj beger sig som många andra mot drömmen i väst. Men de blir anfallna av indianer. Jack växer upp bland cheyenneindianer och lär sig deras seder och att leva som en indian. Indianerna kallar honom Little Big Man. När han har växt upp återvänder han till de vita och deras ”civilisation”. Men flera gånger återvänder Jack till indianerna. Och däri ligger styrkan med Little Big Man. Genom Jack Crabbs ögon får vi uppleva både de vita och indianerna. Thomas Berger försöker ge en helhetsbild av western och han låter Jack Crabb se och uppleva allt. Boken berättas av den 111-åriga Jack som ser tillbaka på sitt liv. Det är roligt, knäppt och vilt. Jack är med om mer saker än vad som borde vara möjligt för någon människa och ibland tycker jag att boken har drag av magisk realism. Vad som gör Little Big Man till en av de där riktigt stora romanerna är att den är både underhållande och välskriven samtidigt som den är historiskt korrekt. Thomas Berger verkar ha en otrolig historisk kunskap i ämnet och hans skildringar av såväl indianerna som de civiliserade vita är enormt levande. Ibland känns det nästan som att man är där. Berger beskriver lukter, smaker och traditioner på ett sätt som få andra författare. Man förstår att han verkligen kan – och brinner för – ämnet.

Little Big Man är en uppriktig skildring av hur indianerna utrotades. Men samtidigt låter Berger alla sina karaktärer vara människor. Alla har sina bra och dåliga sidor. Indianerna skildras aldrig som några ädla och felfria naturhjältar utan Berger låter Jack Crabb uppleva indianerna som de märkliga och absurda varelser som de måste ha tett sig för de vita. Han är inte rädd för att ge indianernas allra konstigaste seder och beteenden stort utrymme och därför känns också Little Big Man som den mest ärliga och uppriktiga indianskildring som jag någonsin har läst. Bergers skildring av indianerna är raka motsatsen till James Camerons märkliga indianskildring i Avatar. Jag tycker att Little Big Man är en enastående roman. Man lär sig saker under läsningen och rycks med på ett ovanligt intensivt sätt. Ibland kan jag dock tycka att Thomas Berger och hans sätt att skriva är något utmattande. Det händer så otroligt mycket fantastiska saker hela tiden att jag aldrig kunde sträckläsa boken. För mig fungerade Little Big Man bäst i korta stycken – ett kapitel i taget. Och där tror jag att filmatiseringen vinner över boken. Filmen har Dustin Hoffman i en av sina bästa roller som Jack Crabb och han gör honom mycket mer levande och sympatisk än vad han någonsin är i boken. Filmen Little Big Man är och förblir en av mina absoluta favoritfilmer medan boken aldrig kommer sälla sig till mina favoriter. Men har man något som helst intresse av indianer borde man läsa den. För det har förmodligen aldrig skrivits en bättre roman om vilda västern.

Finpop i Bryssel

Efter att ha varit borta från Sverige och Norrköping i nio månader kändes det lite skumt att vara tillbaka. Det var längesedan som jag var helt ledig och jag har ganska stora problem att ta det lugnt och luta mig tillbaka. Jag är ofta rastlös och vill gärna ha saker att göra. Hur mycket jag än vill lägga mig på sängen och bränna av en hel säsong av någon trevlig TV-serie kan jag inte göra det. Jag börjar jobba på måndag och jag antar att de här problemen kommer försvinna då. När jag har saker att göra drömmer jag om att ta det lugnt och bara försvinna. Men när jag inte har något att göra kan jag inte riktigt ta det piano. Motsägelsefullt, men det är sådan jag är. Efter att ha varit hemma i tre veckor drog jag helt spontant i väg till Bryssel. Jag hittade en billig resa och en kille att bo hos och dessutom hade jag sedan tidigare varit sugen på att spana in det nyöppnade Hergé-museet någon timme utanför Bryssel. Jag hade aldrig varit i Belgien tidigare och egentligen var jag inte jättesugen på att uppleva Belgien som land. Däremot har jag alltid varit sugen på att utforska landets rika serietidningskultur så det var med väldigt nördiga tankar som jag satte mig på flyget mot Bryssel.

Det visade sig att Bryssel är en rätt cool stad. Delar av staden är otroligt fina och det är tokmysigt att flanera runt i de gamla stadsdelarna. Ölen är god och billig och tunnelbanan är som gjord för plankning. Folket verkade i allmänhet var vettiga, trevliga och generösa. Och har man varit i Sverige ett tag är det självklart något som uppskattas. Gillar man serietidningar är Bryssel verkligen himlen. Det finns så många serieaffärer att det är lätt att överdosera. Den franskspråkiga seriekulturen är dock väldigt annorlunda jämfört med den som jag är van vid. Nästan alla serier publiceras i albumformat – typ som Tintin och Asterix – och med hårda pärmar. De flesta album som jag bläddrade i verkade mycket konventionella och ganska tråkiga. En stor del av serierna verkar mest vara mjukporr och till min stora förvåning hittade jag också mycket hårdare porrserier som stod uppställda tillsammans med de mer barnvänliga serierna. Det är både intressant och lite upprörande. Bryssel verkar allmänt inte vara en särskilt pryd stad.

Hergé-museet i den fina universitetsstaden Louvain-La-Neuve, en timme utanför Bryssel med tåg, öppnades förra året och det är en riktigt imponerande byggnad. Mitt bästa muséeminne någonsin är Tintinutställning på Sjöhistoriska museet på Djurgården som de hade för tre år sedan. Jag blev helt överlycklig av den utställningen och sprang omkring där som ett litet uppspelt barn. Allt var så fint och jag var glad en lång tid efter besöket. Därför var mina förväntningar skyhöga på Hergé-museet. Och jag blev inte besviken. Det är ett av de bästa museer som jag någonsin har besökt. Gillar man Tintin måste man helt enkelt dit. Museet är stort och försöker ge besökaren en helhetsbild av Hergé som konstnär. Allt är väldigt snyggt genomfört och väggarna är fulla med serieoriginal som ger en bra bild av hur Hergé arbetade och hur han utvecklades genom åren. Hergé är en av mina absoluta favorittecknare och att besöka det här museet var Brysselresans absoluta höjdpunkt.

Dagen efter Hergé-museet tog jag mig till Centre Belge de la Bande Dessinée - ett museum helt tillägnat serier. Det är säkert hundra gånger större än det mysiga lilla seriemuseet i New York och ligger i en riktigt fin Horta-ritad byggnad. Till byggnaden hör ett stort seriebibliotek där man likt en opiumhåla kan lägga sig på madrasser på golvet och läsa serier. Till min stora förvåning hade de ett stort antal album på svenska och jag var förstås tvungen att läsa några Spirou-album som jag aldrig hade läst tidigare. Men ska jag vara helt ärlig blev jag inte helt imponerad av seriemuseet. Det är ett rätt tråkigt museum och det mesta som ställs ut är rätt ointressanta – men klassiska och belgiska – serier. Vad som däremot gjorde mig jätteglad var deras tillfälliga utställning som handlar om Tove Janssons "drömvärld". Som bekant älskar jag allt som Tove Jansson har gjort och hennes serier är inget undantag. När Bror Hjorths Hus i Uppsala hade en liten Tove-utställning för två år sedan besökte jag den tre gånger. Jag kunde inte få nog. Till min stora lycka var den här utställningen större. Fokus låg förstås på hennes serier och man kunde på ett tydligt sätt följa Toves arbete med serierna. Jag älskar hennes illustrationer och hennes akvareller är det bästa som finns. Jag kan på fullt allvar förlora mig helt och hållet i hennes teckningar och det finns få saker som får mig på lika gott humör som några mumintroll. På utställningen fanns några av Toves Alice i Underlandet-illustrationer och de var den absoluta höjdpunkten på utställningen. Det finns ingen som har tecknat Alice och hennes galna äventyr på ett finare sätt än Tove och den bok som jag önskar mig allra mest är ett exemplar av Alice i Underlandet med hennes illustrationer. Tove Janssons bilder berör som ingen annans.

En av kvällarna i Bryssel tog jag mig till en folkhögskola i den mysiga stadsdelen Ixelles där den trevliga killen som jag bodde hos ställde ut de keramikgrejer som han hade gjort under läsåret. Det var en stor folkhögskola och alla klasser ställde ut sina alster den här kvällen. Eftersom det var i Bryssel fanns det självklart en klass som enbart sysslade med att teckna serier. Många av deras serier var riktigt snygga och imponerande och jag blev sugen på att göra något liknande. Serietidningar är ett av mina stora intressen och den här resan till Bryssel gjorde det bara starkare. Det finns säkert roligare städer att åka till än Bryssel men är man intresserad av serier kan jag inte tänka mig en trevligare stad.

Försommarpop

Juni och sommaren är här. Det finns visserligen bra saker med juni. Som grönska, jordgubbar och traditionell läsning av Farlig midsommar. Men mestadels är juni en skitmånad. Alla TV-serier tar uppehåll och plötsligt måste man åka på festival för att få se bra band spela live. Allmänheten hetsar upp sig över värmen och börjar driva runt i smaklösa outfits. Ungdomar tar studenten och gör stadens gator osäkra med sitt fruktansvärda fyllevrålande av Seven Nation Army-riffet. Helvetet kulminerar på midsommaraftonen - den utan konkurrens grisigaste och obehagligaste svenska högtiden. I juni är depression det enda sundhetstecknet och om man funderar ovanligt mycket över ”meningen med livet” den här tiden av året anser jag att man bara är hälsosam och självständig. Men världen kommer inte gå under den här sommaren heller. Mumindalen må svämma över, men så kul ska vi inte ha det här. Lyckligtvis finns det bra musik att fördriva sommaren med. De tre bästa skivorna just nu överraskar inte på något sätt. Det är pålitlig försommarpop med fina melodier, vackra stämmor och stabila texter. Och ibland kan lite förutsägbar pop vara precis vad som behövs för att uthärda en pärs.

Stornoway – Beachcomber’s Windowsill
För två år sedan var jag väldigt förtjust i gruppen Fleet Foxes. Det är jag inte längre. Jag är skittrött på deras musik och vill inte se ett enda jävla skägg till. Det får räcka nu. Det är kanske därför som jag tycker att Janelle Monáes The ArchAndroid är årets bästa skiva. Hon är raka motsatsen till de mesiga helskäggen. Till en början var jag lite skeptisk till Stornoway. Lät de inte lite misstänkt likt Fleet Foxes? Men efter några genomlyssningar är den där känslan som bortblåst. Jag gillar Stornoway. Som fan. De gör riktigt fin och levande musik som verkligen griper tag om hjärtmuskeln och vägrar släppa taget. De låter sig inte låsas av sin folkstämpel utan vågar leka lite med uttrycken. Jag tycker att det funkar förträffligt. Deras texter är fina och Beachcomber’s Windowsill känns som en perfekt sommarskiva. Låtarna lämnar en lite melankolisk men samtidigt upplyftande känsla efter sig, som får mig att se fram emot nästa gång jag ska lyssna på dem.

Teenage Fanclub – Shadows
Jag är alldeles för ung för att ha en relation till många band. Särskilt de som var stora på 90-talet. Mitt musikintresse är som bekant väldigt stort och jag tror mig ha rätt bra koll på 60-,70- och 80-talens storheter. De som har gått till historien och finns med på alla topplistor. 00-talet har jag också bra koll på. Men 90-talet får ändå ses som ett synnerligen pissigt decennium för popmusik. Bortsett från Nirvana, Makaveli, Olle Ljungström och några till får 90-talet ställa sig i skamvrån. Det är bara de som hade sina ”bästa år” när det begav sig (läs Andres Lokko) som måste påtrycka att det faktiskt fanns bra och viktig musik back then. Teenage Fanclub är ett av de där banden som man ska vara åtminstone 10 år äldre än mig för att ha någon riktig relation till. Jag har ignorerat dem fram till nu. Men när en skiva drar hem skyhöga betyg i både DN och SvD är det Finpops plikt att lyssna. Och gubbarnas nya album Shadows är mycket riktigt en fin liten skiva. Det låter kompetent och alla de influenser som namedroppas av de lyriska recensenterna är uppenbara. Teenage Fanclub är ett band som vet hur man snickrar vackra harmonier och hur man behärskar rockens standardinstrument. Texterna är det heller inget fel på. Shadows är en skiva som man förmodligen kan ha behållning av juni ut. Men man bör inte heller bortse från att Teenage Fanclub låter som nästan alla andra popband. Det är bra och bitvis medryckande, men knappast unikt. Men för att ha överlevt 90-talet låter de mycket bra. Teenage Fanclub har sysslat med musik sedan 1989. En annan som har varit aktiv lika länge är Neil Hannon med sitt The Divine Comedy. Han har ett nytt album ute som inte är särskilt kul. Men den första singeln At The Indie Disco är riktigt snärtig.

Tame Impala – Innerspeaker
Det svenska flumbandet Dungen är uppenbarligen mycket större i USA än hemma i Sverige. Det beror nog på att den amerikanska rockpubliken är betydligt mer drogliberal än den svenska och när de långhåriga nordmännen ställer sig på scen och sjunger obegripligheter är det inget annat än ”Awesome!”. Här hemma är det ju traditionellt sett bara byfånarna som experimenterar med droger och de har bara tagit till sig reggae som den svenska flummusiken. Dungen kommer aldrig gå hem på hemmaplan. Jag uppskattar några av deras låtar men de ofta genomusla nonsenstexterna gör mig mest frustrerad efter några minuter. Det är nog bättre om man inte förstår vad som sjungs. Däremot respekterar jag Gustav Ejstes för vad han tillsammans med Anna Järvinen fick till på hennes senaste skiva, den lysande Man var bland molnen, som ljudbildsmässigt är bland det bästa som någonsin har spelats in i Sverige. Den här utläggningen om Dungen kanske kan kännas lite omotiverad, men faktum är att det australiensiska bandet Tame Impala många gånger låter precis som Dungen. Soundet är som hämtat från Dungens senaste skiva, 4, men de unga flummarna har faktiskt lyckats göra ett bättre album än sina svenska motsvarigheter (och förebilder?). Vad vi snackar om här är väldigt flummig psykedelisk rock. Det har förmodligen gått åt en hel del knark under inspelningen. Det kan man tycka vad man vill om, men bra låter det. Innerspeaker är ett riktigt trevligt album som inte kommer till sina fulla rätt förrän man har lyssnat på det från början till slut. Trots allt flum är Tame Impala ett otroligt ambitiöst band och debuten Innerspeaker imponerar på flera sätt. Flera av texterna är riktigt bra och soundet är fantastiskt. Du behöver inte vara påtänd för att uppskatta Tame Impala, och Innerspeaker är ett perfekt album att dra igång en slö morgon då du inte har några andra planer än att överleva juni.

Men of a Certain Age

För oss som älskar att leva framför våra TV-apparater är det här tråkiga och nästintill sorgliga tider. De flesta TV-serier har tagit – eller kommer snart ta – uppehåll, om de inte har slutat helt. Den här våren har två av mina absoluta favoriter, Damages och LOST, avslutats. Det känns ju lite löjligt att erkänna det, men när bra TV-serier slutar känns det lite som att man har förlorat en kompis. Lyckligtvis är det där en övergående känsla. Jag är inte så trasig att en TV-serie kan slå upp djupa håla i mig. Det finns nästan alltid någon bra TV-serie som man inte har hunnit se än som kan fylla tomrummen. Somrarna kan med fördel användas för att ta igen sådant som man har missat tidigare. Som till exempel TV-serier. Den senaste veckan har jag tittat på TV-serien Men of a Certain Age med Ray Ray Romano (från Alla älskar Raymond, som jag faktiskt aldrig har sett ett helt avsnitt av) i en av de stora rollerna. Det är en dramaserie om tre medelålders män i Kalifornien. Vad kan en 22-årig grabb som jag få ut av att se något sådant? Det var vad jag tänkte, när TV-bloggaren Stekspaden (ett fantastiskt alias, måste jag säga) rekommenderade serien för mig med många varma lovord. Men det visade sig att jag fick ut mycket av att se Men of a Certain Age. Det är en fin och lågmäld serie som ledde mig till flera viktiga insikter om livet.

Men of a Certain Age handlar om tre medelålders män. De har alla passerat the point of no return och har mindre kvar av livet än vad de hittills har levt. Vi kommer alla hamna där förr eller senare, om inte något väldigt oförutsett inträffar. När man är ung känns livet ofta tufft och hårt, och man tror och hoppas att det ”kommer bli bättre sen”. Därför blir man alltid förundrad när man hör medelålders människor tala om sin universitetstid som ”den bästa tiden i mitt liv”. Jag vill inte att de senaste åren av mitt liv ska bli de bästa. Det skulle vara sorgligt. Blev det aldrig bättre än så? Men sanningen är nog att livet alltid kommer vara tufft och hårt. Osäkerheten, oron och problemen försvinner inte bara för att man blir äldre. Problemen kanske får en annan gestalt, men de kommer alltid att finnas där. Livet är inte lätt. Jag insåg det där för längesen, och har nog alltid vetat om det, men Men of a Certain Age bankar verkligen in det där i huvudet på sina unga tittare. Det är inte svårt för mig att relatera till män i 50-årsåldern. För egentligen är inte skillnaden särskilt stor.

Men of a Certain Age har allt som jag vill ha av en TV-serie. Skådespelarna är bra, manusen är välskrivna och karaktärerna känns riktiga och sympatiska. Serien är väldigt nedtonad och det är skönt att se hur tre vanliga män skildras på ett ovanligt ärligt sätt. De har alla en massa – mer eller mindre vardagliga – problem som varje avsnitt kretsar kring. En av männen spelas som sagt av Ray Romano, som också har varit med och skapat serien. Hans nyligen frånskilda karaktär kämpar mot sitt spelberoende och har en son som lider av panikångest. En annan av ”gubbarna” spelas av den charmiga Scott Bakula som fortfarande lever singelliv och inte har gett upp sin dröm om att bli skådespelare. Den tredje mannen, som spelas av Andre Braugher, jobbar på sin farsas företag och tvingas stå ut med en hel del förnedring. De tre karaktärerna är egentligen väldigt olika, men deras vänskap är det mest stabila i deras liv. Vänskapen är skildrad på ett väldigt fint och varmt sätt, och trots männens problemfyllda vardag känns deras verklighet ändå inte särskilt hemsk. Livet går upp och ner. Oavsett hur gammal man är. Men of a Certain Age är en väldigt trivsam och underhållande serie trots, eller kanske tack vare, att det handlar om helt vanliga människor. Det finns inget som är konstigt eller spektakulärt med de här gubbarna. De lever sina liv, kämpar och överlever. Det är väldigt långt ifrån Desperate Housewives och den jordnära handlingen känns väldigt uppfriskande. Serier som Men of a Certain Age känns inte särskilt amerikanska. I de TV-serier som produceras i Hollywood ska allt vara snabbt, lyxigt och häftigt. Men of a Certain Age påminner snarare om den typen av vardagliga serier som vanligtvis produceras i Storbritannien. Att få se en amerikansk TV-serie som den här är därför något unikt – trots att handlingen och karaktärerna egentligen är allt annat än unika.

Jan Lööf – En enastående gubbe

Jan Lööf är en av mina stora förebilder. Han har alltid funnits närvarande på olika sätt. Som många andra svenska barn växte jag upp med hans barnböcker Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare och jag fastnade tidigt för hans fantasirika, roliga och detaljerade illustrationer. Under min uppväxt kändes det som att SVT oavbrutet visade Skrot-Nisse, en serie som både fascinerande och skrämde mig. I min farsas skivsamling fanns flera skivor med Sumpens Swingsters där Jan Lööf hade gjort de snygga skivomslagen. Min döda farbror var tydligen en av Sumpens polare. Jan Lööfs bilder fanns alltså nästan överallt omkring mig. När jag hade lärt mig att läsa började jag hetsläsa alla seriealbum som jag kunde hitta på stadsbiblioteket. När jag var klar med de mest uppenbara serierna, som Tintin och Asterix, upptäckte jag Felix. Jan Lööf tecknade och skrev Felix mellan 1967 och 1973 och hann under de åren producera flera roliga album. Jag gillade Felix väldigt mycket. Serierna kändes charmigt gammeldags samtidigt som de var spännande och på ett respektfullt sätt drev med klassiska filmer och serietidningar. Jag tröttnade aldrig på Felix och med jämna mellanrum brukade jag läsa om samtliga album. När jag var i 14-årsåldern började jag på allvar intressera mig för barnböcker och barnboksillustrationer. Jämte Tove Jansson var Jan Lööf min stora favorit. Jag började läsa hans böcker och serier igen – men den här gången såg jag hans bilder med nya ögon. Jag håller Jan Lööf väldigt högt. Hans stil är unik och jag älskar hans bildspråk. Förra året smygläste jag hans senaste bilderbok Matildas katter i en bokhandel och kunde glatt konstatera att Jan Lööf fortfarande håller fanan högt. På stadsbiblioteket (var annars?) hittade jag två nya böcker med de självklara titlarna Jan Lööfs serier: Volym ett och Volym två som samlar stora delar av Jan Lööfs serieproduktion. Efter några mysiga timmar tillsammans med de böckerna känner jag mig nästan lika uppspelt som när jag för första gången läste Felix.

Jan Lööf föddes 1940 och fick således vara ung under några av de mest spännande åren i svensk historia. Han gick på konstfack i början av 60-talet och utvecklade sin karakteristiska stil. Det finns ingen annan som tecknar som Jan Lööf. Jag kan sitta och titta på enstaka Lööf-bilder i långa stunder och fascineras av alla detaljer. Hans lite barnsliga och fullständigt egna stil är perfekt för barnböcker. Jag tycker det känns som att Jan Lööf är en konstnär som har fått utvecklas helt på sina egna villkor. Han är säkert klassiskt skolad men hans stil påminner inte riktigt om något annat. Jan Lööf har alltid framstått som väldigt sympatisk och när han i Volym två skriver att han är ”mer skämttecknare än illustratör” undrar jag om han bara är blygsam eller om han verkligen underskattar sig själv på det sättet. För mig har det aldrig funnits några tvivel om att Jan Lööf är en av våra största illustratörer.

Det är roligt att läsa Jan Lööfs serier. Inte minst som tidsdokument. Skarven mellan 60- och 70-talet var en intressant tid och det finns mycket av det som förekommer i serierna som man kan göra sig lustig över om man vill. Mest tacksam att skoja om är serien Bellman som Lööf skrev för den vänsterradikala tidningen Folket i bild -Kulturfront (en tidning som min pappa självklart är välbekant med). Lööf förklarar i en liten introduktion till serien att han inte var med i ”rörelsen” själv och att han stötte på en del problem med tidningsredaktionen. Jag tycker Bellman är en kul serie och jag fascineras och imponeras av den dåvarande tidsandan. En av mina favoritbloggare, Kalle Lind alias En man med ett skägg, har skrivit roligt om Bellman men som vanligt vill han mest göra sig lustig över de "dumma" 70-talsmänniskorna och har ingen större lust att försöka sätta sig in i tidsandan. Jag tycker snarare att de politiskt färgade serier som Jan Lööf skrev under den här tiden är mer intressanta än roliga. Jan Lööfs serier tar oss med tillbaka till ett Sverige som aldrig kommer tillbaka, och som ter sig mycket svårförståeligt och romantiskt 40 år senare. Kanske är det den största styrkan i hans serier.

I Jan Lööfs samlade serier får vi läsa ett antal kortare serier, som till exempel Bellman, som inte sträcker sig över många sidor. En av mina absoluta favoriter är Det sista uppdraget som handlar om hur en flintskallig och åldrad Tintin-figur försöker hitta kärleken. Huvudsakligen är dock de två volymerna fyllda med Felix-serier. Efter Felix har inte Jan Lööf gjort mycket serier och jag undrar om det är möjligt att fylla en tredje volym med Lööf-serier. Hursomhelst är det otroligt kul att läsa Felix igen. Det märks att Jan Lööf lade ned mycket energi på serierna. Varje serieruta är en skön liten bild och dialogen flyter på väldigt bra. Jag gillar hur de olika historierna ofta vävs samman. De sista rutorna av ett äventyr påbörjar det nästa, utan att nödvändigtvis vara en cliff-hanger. På så sätt finns en fin kronologi. Det är kul att läsa Lööfs förord till Felix-serierna där han berättar om hur serier på 60-talet sågs som något farligt och tveksamt och att det fanns särskilda seriesyndikat som publicerade alla serier i dagstidningarna. Upphovsmännen fick ingen som helst uppmärksamhet. Felix var osignerad och Lööf fick vara helt anonym. Man kan tänka sig att en ung serieskapare skulle bli vansinnig av att inte få någon uppmärksamhet. Men Jan Lööf vände det hela till sin fördel. ”Jag kunde ha en helt slapp inställning till hela jobbet. Om jag inte orkade hitta på en egen historia var det bara att knycka handlingen från en gammal klassiker eller nån film man gillade. Så var det med det.” Jag älskar hans tillbakalutade attityd och det här uttalandet får mig att se Felix-serierna med delvis nya ögon. För det är onekligen så att serierna om Felix i många fall är ett galet hopkok av klassiska sci-fi- och skräckfilmer, Fantomen (eller Dragos som vissa kallar honom) och tidstypiska företeelser berättat med Jan Lööfs unika stil. Vetskapen om att Lööf medvetet plagierade filmer som han gillade gör inte serierna ett dugg sämre. Snarare bättre.

Som av en händelse fyller Jan Lööf 70 år idag. Grattis Jan, och hoppas att du fortsätter teckna och skriva många år till! Dina serier och böcker kommer alltid betyda mycket för mig. Tack!

En ny definition av ordet bisarr

Jag har säkert sett Napoleon Dynamite över tio gånger. Och den känns fortfarande lika lysande. Den första gången jag såg den, då den fortfarande var ny och den stora hypen inte hade satts igång, blev jag nästan provocerad av den okonventionella komiken. Varför fanns det ingen egentlig handling? Varför var Napoleon så jävla dum i huvudet? Och varför – och det var det nog det största mysteriet – hade alla på sig skitfula kläder från 80-talet? Ingen hade sett något som ens påminde om Napoleon Dynamite tidigare. Snart började alla driva omkring i Vote for Pedro-tröjor och alla kunde slänga iväg minst tio Napoleon-citat. Jared Hess gjorde något helt nytt med Napoleon Dynamite. Han gjorde något som ingen annan hade kunnat göra och efter Napoleon kom flera mer eller mindre roliga efterapningar. Ingen trodde att han skulle kunna återupprepa det han gjorde med Napoleon. Två år efter att Napoleon hade slagit ned, 2006, gjorde Jared och hans brorsa Jerusha sin andra film, Nacho Libre. Den gången hade de en betydligt större budget och Jack Black gjorde huvudrollen. Men Nacho Libre var aldrig i närheten av att vara lika kul som Napoleon Dynamite – trots att den hade vissa poänger. Jag gav upp hoppet om att någonsin få se brödernas Hess lysande galenskaper på film igen. För några dagar sedan såg jag deras nya film Gentlemen Broncos. Jag hade inga egentliga förväntningar men jag fann mig ofta skratta mer intensivt än jag hade gjort på flera månader. Gentlemen Broncos är skitkul och jag kan inte släppa den. Jag har sett filmen i sin helhet två gånger och några enstaka scener har jag sett uppåt tio gånger - och jag är inte klar än. Gentlemen Broncos är nästan lika bra som Napoleon Dynamite och jag är tacksam över att bröderna Hess får pengar för att förverkliga sina minst sagt udda fantasier.

Den egenskap som jag beundrar mest hos bröderna Hess är deras förmåga att skildra de konstigaste och töntigaste människorna som någonsin har setts på film på ett kärleksfullt sätt. De verkar alltid ha respekt för sina freaks. Det blir aldrig något ryggdunkande och ”fan, vad roliga vi är”. Kanske beror det på att bröderna är sjukt töntiga själva. Om man till exempel jämför Napoleon Dynamite och Gentlemen Broncos med den nya zeeländska filmen Eagle vs Shark, som går i Napoleons fotspår, blir den här egenskapen väldigt tydlig. Där Eagle vs Shark är utstuderat quirky och nästan blir föraktfull i sin skildring av missanpassade töntar känns bröderna Hess filmer mest respektfulla trots att det som visas är det konstigaste som du någonsin har sett. Stundtals är Gentlemen Broncos många gånger konstigare än Napoleon Dynamite. Jag behöver en ny definition av ordet bisarr, för delar av den här filmen är nog det mest bisarra som jag någonsin har sett. Och jag älskar det!

Gentlemen Broncos handlar om en ensam grabb som hemskolats av sin knäppa mamma som tillverkar kreativa nattlinnen och popcornskulpturer. Hans stora dröm är att bli science fiction-författare och under filmens gång får vi se iscensatta sekvenser från hans mästerverk Yeast Lords. Grabben har en rejält märklig fantasi och när han åker på ett skrivarläger där han får träffa sin stora idol – en vansinnigt uppblåst och konstig sci-fi-författare – blir det uppenbart att Yeast Lords har vissa kvaliteter. Med press från sitt förlag snor den berömda författaren grabbens bok och ger ut den under sitt eget namn. Självklart uppstår en bitter konflikt. Men det där är bara ramhandlingen. Gentlemen Broncos handlar också om konstiga föräldrar, ett ännu konstigare filmbolag, Guardian Angels och någonstans också om att drömma och att inte passa in. Självklart bär alla medverkade de allra fulaste kläderna från 80-talet, trots att filmen utspelar sig i en tid där det åtminstone finns e-mail.

Jag älskar Gentlemen Broncos. Den är otroligt rolig och filmen kommer förmodligen vara en av sommarens stora humorhändelser för mig. Jag ser framför mig hur jag när jag känner mig lite smådeppig kommer kunna sätta på den vansinniga handmassage-scenen eller den otroligt roliga filmpremiär-scenen och känna hur alla problem försvinner. Gentlemen Broncos är lysande. Jämfört med Napoleon Dynamite – som mest var ett gäng roliga sketcher utan egentligt sammanhang staplade på varandra – har Gentlemen Broncos en fungerande story och en tydlig röd tråd. Det är också en sympatisk och uppmuntrande film – på sitt eget konstiga sätt. Gentlemen Broncos har dock inga underdog-stjärnor som Jon Heder (Napoleon) eller Efren Ramirez (Pedro) i rollistan. Huvudrollen görs av den genomsympatiska Michael Angarano som för mig mest är känd för fina småroller i filmer som Lords of Dogtown och Snow Angels, men för resten av världen förmodligen mest är känd för att ha dejtat Twilight-Kristen i flera år. Han är perfekt i huvudrollen och jag hoppas att han får göra flera stora roller. Jag tycker att Angarano känns som ett lite roligare alternativ till den något överexploaterade Michael Cera (se Youth in Revolt om ni inte har gjort det än, förresten!). Som den egocentrerade sci-fi-författaren ses Jemaine Clement som varenda svensk är bekant med efter den sönderhyllade TV-serien The Flight of the Conchords. Jag börjar tröttna lite på honom, men i den här rollen är han onekligen perfekt. Filmens stora stjärna är dock Héctor Jiménez, eller ”killen med munnen” som jag kallar honom. Han var med i Nacho Libre också men här stjäl han varje scen med sin rent obscena uppenbarelse. Hans skådespel är fantastiskt och finns det någon människa överhuvudtaget i hela världen som jag vill träffa just nu är det honom. De flesta kommer nog inte att uppskatta Gentlemen Broncos. På Rotten Tomatoes, som vanligtvis är en god fingervisning om en films kvalitet, har filmen låga 19 %. Man måste nog ha en ganska stark kärlek till det konstiga och bisarra för att förälska sig i bröderna Hess vision.

At Echo Lake

Jag har varit hemma i Sverige en dryg vecka nu. Jag har hunnit landa och börjat fundera lite på vad jag ska göra härnäst. De närmaste månaderna sitter jag fast i Norrköping. Jag misstänker att det kanske inte var så bra för mig att komma tillbaka hit. Men jag antar att jag måste göra det bästa av situationen. Sommaren ligger framför mig och det känns mest tomt och konstigt. Jag ska börja jobba om några veckor, och ser inte riktigt fram emot det. Jag har aldrig riktigt uppskattat sommarlov. Det känns melankoliskt när ens rutiner bryts. När jag var yngre uppskattade jag aldrig skolavslutningar. Det var mest sorgligt att se alla ens kompisar skingras åt olika håll för att sen påbörja en tre månader lång vistelse i intet. Somrarna brukar bli rätt bra och lyckade till slut, men när man ställs inför juni känns det alltid lika märkligt. Det finns några band som lyckas fånga den där känslan på ett perfekt sätt. Förra året vid den här tiden stiftade jag bekantskap med bandet Woods. Deras skiva Songs of Shame är en av mina favoriter från förra året och då var den det perfekta försommarsoundtracket. Nu är de tillbaka med en ny skiva, At Echo Lake, som har förmågan att lindra all melankoli.

Som nästan alla andra bra och unga amerikanska band kommer Woods från Brooklyn. De bildades 2005 och det stora genomslaget i indievärlden kom förra året när världens bästa musiksajt Pitchfork hyllade Songs of Shame. Pitchfork är väldigt inflytelserika och en bra recension därifrån kan göra mycket för okända band. Songs of Shame låg perfekt i tiden med sitt fulländade lo-fi-sound. Woods gör perfekta poplåtar med starka melodier och fina texter som de gör ännu bättre med skramliga inspelningar och raspiga ljud. De har insett att det skeva och trasiga soundet får deras musik att kännas mer äkta och gripande. Man skulle kunna beskriva deras musik som den perfekta hybriden mellan lågmäld folkmusik och psykedelisk pop. När jag under det senaste året har börjat känna mig alltmer trött på folkpop har respekten för Woods snarare vuxit. De låter inte riktigt som några andra.

At Echo Lake är en fantastisk uppföljare till Songs of Shame. Soundet är detsamma men det känns som att bandet har tagit åt sig av viss kritik och experimenterat mindre den här gången. Resultatet är att At Echo Lake känns mer fokuserat än föregångaren. Den totala speltiden är bara en halvtimme men det är en av de finaste och mest stämningsfulla halvtimmar som jag har hört det här året. Jag kan inte få nog av det här albumet och lyssnar på det oavbrutet. Några av årets allra bästa poplåtar finns gömda här och jag hoppas att många fler än jag upptäcker Woods och den här skivan. Sångaren Jeremy Earl har en av de senaste årens bästa sångröster, och han får varje Woods-låt att låta unik och rörande. Han låter lite ledsen och melankolisk och får mig att tänka på andra ledsamma sångare som Bright Eyes och Morrissey. År 2010 finns det inget annat band som förtjänar alla melankoliska pojkar och flickors uppmärksamhet mer än Woods.


Spotify