The Tiger’s Wife – Téa Obreht

Det är lätt att bli misstänksam mot unga författare. Särskilt misstänksam blir man om de hyllas av en tämligen enig kritikerkår. Kanske har det med avundssjuka att göra – egentligen kanske man helst skulle vilja släppa allt och också börja skriva böcker – eller så känner man att unga författare läses och recenseras på ett ofta överdrivet fördelaktigt sätt. På omslagsfotot av hennes debutroman The Tiger’s Wife ser den 26 år gamla Téa Obreht ut som en liten docka. Men hon är uppenbarligen inte vilken liten docka som helst. Sedan The Tiger’s Wife släpptes för några månader sedan har den hyllats överallt. Téa Obreht lovordas för sitt fyndiga språk och hennes levande sätt att berätta en fängslande och annorlunda berättelse. Nyligen blev hon belönad med det tunga priset Orange Prize som varje år ges till en kvinnlig engelskspråkig författare. Inte liten vilken docka som helst alltså. Och det står klart redan efter några sidor att det egentligen inte finns någon anledning att tvivla och vara misstänksam i det här fallet. Téa Obreht är en begåvad författare och The Tiger’s Wife är en av de mest spännande debutromaner som jag har haft nöjet att läsa.

Téa Obreht föddes 1985 i det forna Jugoslavien och i The Tiger’s Wife utforskar hon sitt hemland på ett lika annorlunda som tilltalande sätt. Huvudpersonen Natalia är en ung läkare som åker runt på Balkan och hjälper till på barnhem. När hon får höra nyheten om sin farfars död, även han läkare, börjar hon utreda hans dödsfall och återupplever många av sina minnen och många av de legender och myter som hon och farfadern delade.

Problemet med många unga författares första romaner är ofta att ambitionerna är alldeles för stora för att rymmas i en enda bok. Man vill berätta så mycket om så mycket att det ofta bara blir platt, ytligt och rörigt. Det är lyckligtvis inget problem för Obreht som begränsar sig på ett lika smart som elegant sätt. The Tiger’s Wife är dels en bok om Natalia och hennes farfars Balkan – en del av Europa som blivit förstört av krig som inte riktigt går att förstå sig på. Det handlar om människor som lever med vetskapen om att de kan dö när som helst och hur de reagerar i en sådan situation. Det är angeläget och intressant. Obreht har medvetet undvikit att nämna årtal, städer och länder och lyckas skapa en känsla av att det som skildras kunde ha hänt nästan överallt på Balkan. Men framförallt är The Tiger’s Wife en bok om myter och mytbildning. Obreht bygger sin egen mytologi om en odödlig man, en frustrerad trubadur och – förstås – tigerns fru. Det är fängslande sagor med stark verklighetsförankring. Människorna som skildras känns alla väldigt levande och intressanta. Huvudpersonens egen historia känns mest nödvändig för att de fantastiska sagorna ska kunna berättas på ett bra sätt och få en fin och naturlig inramning. Téa Obreht skriver riktigt bra och jag är övertygad om att hon har en lång och spännande författarkarriär framför sig. The Tiger’s Wife både imponerar och fascinerar.

An Evening of Long Goodbyes – Paul Murray

Det är ganska sällan som böcker och filmer gör några större avtryck nuförtiden. Annat var det när man var yngre då varannan bok kändes som en livsförändrande upplevelse. Ju äldre jag blir desto svårare blir det att beröra mig (således kan ni förvänta er några få årliga blogginlägg framöver). Jag har ju redan sett och läst allt. Men det finns förstås undantag, även om de är få. Ibland hittar man faktiskt de där böckerna som helt oväntat slår undan benen på en. I februari skrev jag en hyllande recension av Paul Murrays pojkskoleroman Skippy Dies. Det är en fantastisk bok som jag ännu inte har lyckats släppa helt. Paul Murray bländade mig totalt med sitt insiktsfulla och roliga sätt att skriva och jag har känt mig sugen på mer av honom hela våren. Den här veckan har jag läst hans debutroman An Evening of Long Goodbyes, också det en fantastisk roman. Paul Murray är årets litterära fynd och jag kan rekommendera alla att läsa hans två romaner. Han är rolig och smart och skriver bättre än de allra flesta. An Evening of Long Goodbyes är en irländsk Dumskallarnas sammansvärjning, med en mästerligt utflippad story och mycket att säga om vår samtid.

Huvudpersonen i An Evening of Long Goodbyes, Charles Hythloday, är ett riktigt överklassvin. Man borde inte gilla honom, men efter bara några sidor hyser jag varma känslor för denna märkliga unga man. Efter att hans pappa dött och mamman lugnar sina nerver på ett behandlingshem bor han och hans syster själva, tillsammans med familjens bosniska hemhjälp, i familjens stora herrgård utanför Dublin. Han är 24 år gammal och har inga större ambitioner med sitt liv. Han vill verkligen inte arbeta, utan spenderar hellre sin tid med att dricka dyra viner och titta på gamla filmer, och försöker förfina sin kultiverade livsstil. Livet går långsamt framåt och Charles har ingen aning om hur världen ser ut bortom familjens ägor. När hans mamma kommer tillbaka och, det efter flera komiska händelser, blir pinsamt uppenbart att familjen inte har några pengar kvar blir Charles tvungen att skaffa sig ett jobb. Han känner sig förnedrad och utjagad från sitt eget hem flyttar han in hos en av hans systers tidigare pojkvänner. Denne bor i ett fattigt och tråkigt betongområde där såväl barn som vuxna missbrukar heroin. Charles, som inte har någon som helst erfarenhet av något, har svårt att hitta ett jobb och genom ett bemanningsföretag hamnar han till slut på en brödfabrik, sida vid sida med inhyrda lettiska arbetare. Samtidigt som Charles börjar få upp ögonen för de fattiga och utsattas verklighet smider han planer för hur han ska kunna få tillbaka sin tidigare position som godsherre. För att slappna av flyr han in i de gamla Hollywoodfilmernas värld. Han är särskilt förtjust i den gamla filmstjärnan Gene Tierney och hennes filmer, och under läsandet av An Evening of Long Goodbyes får vi lära oss mycket om hennes tragiska liv.

Paul Murray är en rolig jävel. Skippy Dies och An Evening of Long Goodbyes hör till de roligaste böcker som jag någonsin har läst. Hans karaktärer och situationer är roligare än vilken hajpad amerikansk komediserie som helst. Men det fantastiska med Murray är att han är så mycket mer än bara rolig. Han använder sin fantastiska humor för att förstärka sina redan starka berättelser. An Evening of Long Goodbyes är i grunden en mycket rörande och gripande bok om en trasig familj, och ett på många sätt trasigt samhälle, som valt att leva i en illusion för att verkligheten är för hård och mörk att hantera. Hade inte Paul Murray haft sin humor hade det kanske varit helt outhärdligt att läsa An Evening of Long Goodbyes, för egentligen handlar det om ganska jobbiga grejer. Den bok som ligger närmast är nog John Kennedy Tooles superklassiker Dumskallarnas sammansvärjning, en av mina absoluta favoritböcker. Precis som Dumskallarnas sammansvärjning inte bara handlar om huvudpersonens vansinnigheter och missöden utan också är en stark skildring av staden New Orleans ger också An Evening of Long Goodbyes en intressant bild av Dublin. Murray skildrar de moderna europeiska storstäderna, med billig arbetskraft från östeuropa, bemanningsföretag, drogproblem i ytterområdena och så vidare, på ett brinnande intellektuellt sätt som känns förvånansvärt originellt. Paul Murray är alltså både rolig och smart, och han skriver dessutom otroligt bra. Att det här skulle vara hans debutroman känns ofta lite svårt att fatta. Han skriver så självklart och enkelt, och med ett sådant fantastiskt flyt, att vem som helst skulle bli avundssjuk. Hans karaktärer är levande och intressanta, och omöjliga att inte gilla. När jag slutar läsa An Evening of Long Goodbyes är det med blandade känslor. Jag är glad att jag fått läsa en så fin bok, men samtidigt lite ledsen att det inte finns mer att läsa av Paul Murray. Jag väntar ihärdigt på hans nästa bok.

Första klassens superhjältar

I mina tonår spenderade jag så många timmar med X-Men att de unga mutanterna började kännas mer riktiga och viktiga än många av mina kompisar. X-Men kan vara bland det bästa som har skrivits för unga, smått vilsna och ambitiösa ungdomar och jag tog serien väldigt varmt till mitt hjärta. Det är flera år sedan jag aktivt orkade följa serierna om X-Men. Det som till början var en av seriens starkaste dragkrafter – att den aldrig tog slut, att man kunde fortsätta läsa och fördjupa sig så länge man ville – blev snarare ett problem när jag hade passerat tjugo. Men kärleken till karaktärerna finns fortfarande kvar, och när jag häromkvällen gick och såg X-Men: First Class satt jag med ett stort leende på läpparna under stora delar av filmen. X-Men: First Class är ganska exakt som jag hade förväntat mig att den skulle vara. Det är inte på något sätt ett filmiskt mästerverk utan en hygglig superhjältefilm som underhåller och får mig att minnas mina tonårseftermiddagar med gamla serietidningar.

X-Men: First Class berättar storyn om hur X-Men kom till. Även om storyn är starkt förankrad i serierna har regissören Matthew Vaughn tagit sig en hel del friheter med karaktärerna och berättandet. Alla serienördar har ett stort förtroende för Vaughn efter det att han regisserade Kick-Ass, tidernas kanske mest underhållande superhjältefilm, förra året. Vaughn är helt rätt kille att regissera en X-Men-film och han gör det med perfekt fingertoppskänsla. X-Men: First Class utspelar sig 1962 och i centrum står relationen mellan de unga Charles Xavier och Magneto. De spelas av James McAvoy och Michael Fassbender och båda är utmärkta i sina roller. Det är framförallt i scenerna mellan de båda som filmen verkligen blixtrar till. För en gammal X-Men-nörd är det nästan gåshudsgaranti när man ser de scenerna. Xavier och Magneto är karaktärer med substans och för mig hade gärna hela filmen fått kretsa kring dem. Men eftersom det är en X-Men-film det handlar om ska en massa andra karaktärer också få utrymme och speltid. Det blir lite hetsigt och rörigt när ett stort antal unga mutanter ska introduceras och etableras på så kort tid. Har man läst mycket X-Men-serier kommer man känna igen de flesta av karaktärerna, men man kommer också förundras över vissa av karaktärsvalen. Det finns ett 20-tal mutanter som jag hellre hade sett i filmen, men samtidigt känns det som att alla karaktärer passar i storyn. Större delen av skådespelarna är riktigt duktiga och det finns en hel del coola namn med på rollistan. Kevin Bacon gör rollen som den stora skurken och January Jones, mest känd som den kvinnliga huvudrollen i Mad Men, får exponera sina stora (!) bröst i rollen som hans hjälpreda Emma Frost. Rose Byrne, som gjorde i huvudrollen i suveräna TV-serien Damages, coola Jennifer Lawrence från Winter’s Bone och Nicholas Hoult från About a Boy, Skins och A Single Man gör också bra roller. Det är alltså ett ganska coolt och fräscht gäng framför kameran och alla gör sina roller med precis så mycket allvar som behövs för att det ska kännas trovärdigt och kul. Alla som medverkar är förmodligen medvetna om att den här filmen inte kommer vinna några priser, men de verkar ha det kul och skapar liv i sina karaktärer.

X-Men:First Class är varken bättre eller sämre än de tidigare X-Men-filmerna. Som superhjältefilm är den riktigt lyckad och jag ser fram emot de förmodade uppföljarna. Samtidigt går det inte att bortse från filmens något bortslösade potential. Att filmen utspelar sig på 60-talet utnyttjas aldrig fullt ut. Det hade kunnat bli mycket coolare om man hade gått hela vägen med mer 60-talsmusik och tidstypisk estetik. Karaktärerna och deras relationer med varandra är alltid det som har varit det centrala i X-serierna och i en film som denna är det omöjligt att utveckla några närmare relationer till karaktärerna. Det hela blir ganska ytligt, men det är också ett problem som X-Men: First Class delar med nästan alla andra superhjältefilmer. Viktigast av allt är dock att filmen lyckades återuppväcka mitt intresse för X-Men. När jag åker hem till mina föräldrar nästa gång ska jag gå raka vägen till mitt gamla pojkrum och ta fram mina gamla serietidningar.

L.A. Noire

Jag har spelat mycket TV-spel det senaste året. I takt med att utbudet av TV-serier och filmer har blivit allt sämre och tråkigare är det X-boxen som har fyllt mina timmar framför teven. Uttrycksmässigt ligger TV-spelen väldigt nära filmen och TV-serierna, men när jag spelar är jag inte längre nödvändigtvis ute efter en bra story och trovärdiga karaktärer. När jag spelar är jag snarare ute efter en intensiv och actionfylld upplevelse. Som de flesta andra föredrar jag spel där man springer omkring i häftiga miljöer och dödar fiender på spektakulära sätt. För de flesta TV-spel är storyn bara en ursäkt för att det ska finnas ett sammanhang och tema att hålla spelet till. Det finns egentligen inte några spel med bra storys. Man kan uppleva en spelstory som bra om den presenteras på ett snyggt och engagerande sätt (med mycket action, högt tempo och snygg grafik, vill säga) men jämfört med bra romaner finns det inga spelberättelser som hållet måttet. Det finns förstås de spelutvecklare som vågar närma sig ett filmiskt berättande, som vill berätta en stark historia och beröra spelarna. Manusförfattare av spel ställs dock inför samma problem som manusförfattarna av Hollywoodfilmer – det är så dyrt att göra ett TV-spel att spelet måste tilltala en stor publik. Och därför kommer det aldrig komma TV-spel med särskilt avancerade storys. Som vanligt kommer man få leta efter de välskrivna och gripande berättelserna i böckernas värld. För till skillnad från TV-spel och filmer kostar det nästan ingenting att skriva en bok. Istället för att ta del av en halvhjärtat berättad och tråkig story när jag spelar TV-spel, föredrar jag att läsa de starka berättelserna och spela intensiva actionspel. Men det finns förstås undantag och när jag i höstas fick höra talas om L.A. Noire blev jag ovanligt förväntansfull. För första gången förhandsbokade jag ett spel och jag började vänta på ett spel som skulle ligga närmare filmen än något tidigare spel.

L.A. Noire utspelar sig i Los Angeles 1947. I rollen som Cole Phelps, en nyligen hemkommen soldat, får spelaren prova på jobbet som polis. I ett ganska segt tempo åker vi runt i ett väldigt trovärdigt återgivet Los Angeles och löser olika brott. Spelets uppbyggnad påminner om en TV-serie med olika episoder. Varje episod är snyggt berättad och kretsar kring ett brott som måste lösas. Polisarbetet genomförs lugnt och metodiskt, vittnen och misstänkta ska intervjuas, ledtrådar och bevis ska samlas och en skyldig ska till slut pekas ut. Efter ett tag börjar man som spelare se ett större sammanhang och spelet blir alltmer spännande.

L.A. Noire är ett väldigt snyggt spel som på förhand fick väldigt mycket uppmärksamhet. Det är utvecklat av Team Bondi, en liten australiensisk spelstudio, men uppbackat och marknadsfört av det mer välkända spelföretaget Rockstar Games. Efter spel som GTA och Red Dead Redemption förknippas allt med Rockstar-loggan med kvalitet och därför började L.A. Noire hajpas direkt. Jag är själv väldigt förtjust i Rockstar-spelen och i efterhand kan man tycka att mina förväntningar på L.A. Noire var orimligt höga. För även om L.A. Noire är snyggt och imponerande på alla sätt är det inte ett särskilt roligt spel.

Noirgenren är ganska svårgreppbar och särskilt i USA verkar noir-begreppet användas om mycket och av många. ”Noir” är helt enkelt kreddigt och coolt. Det är tydligt att L.A. Noire har inspirerats av klassiska noirfilmer, men det är ändå ganska sällan under spelats 20 timmar som den där typiska noirkänslan infinner sig. Det är kanske mer rättvist att jämföra L.A. Noire med en väldigt gammaldags polisserie där ett nytt brott ska lösas i varje avsnitt. Spelmässigt känns det som ett mellanting mellan GTA och de där skitsvåra äventyrsspelen till PC som man ibland tvingade sig själv att spela på 90-talet. Under hela spelet satt jag och längtade efter ett nytt GTA och kunde inte förmå mig att spela mer än ett uppdrag åt gången. Det finns stora ambitioner bakom spelet och ibland tänder det till, men ofta blir det tjatigt och småtråkigt. Det är meningen att spelaren ska lösa fallen själv men även om man kan göra väldigt snygga spel i dagsläget klarar inte den moderna speltekniken av att göra spel där man får tänka och bestämma själv. All sorts valfrihet i spel är valfrihet med modifikation, och det är ännu en anledning till att jag föredrar linjära och intensiva actionspel. I L.A. Noire tvingas spelaren att tänka precis som utvecklarna har tänkt. När man ska intervjua misstänkta slutar det ofta i en slags gissningslek om huruvida det talas sanning eller inte. På sätt och vis dödar det spelet helt.

Men det finns också områden där L.A. Noire verkligen briljerar. 40-talets Los Angeles känns så detaljerat och snyggt återgivet att det är kul att bara åka runt och se sig omkring. Och det är sant att L.A. Noire är det spel som hittills har haft störst filmiska ambitioner. Efter att ha spelat Rockstars tidigare spel har man blivit bortskämd med välskrivna spelmanus och tokroliga karaktärer, men L.A. Noire är bättre än något jag hittills har sett. Man har använt riktiga skådespelare och den unika Motion Scan-tekniken gör att figurerna i spelet ser ut och beter sig som riktiga människor. I ett spel där dialogen med figurer i spelet är central är det något viktigt som tillför spelet väldigt mycket. Storyn känns väldigt allvarlig och är berättad i ett lugnt och sansat tempo, helt annorlunda jämfört med de flesta spel vi är vana vid. Skådespelarna är oväntat bra, och Mad Men-skådisen Aaron Staton gör sig riktigt bra i huvudrollen. Regin av spelets många scener är också riktigt bra, och ofta känns det som att man sitter och tittar på en riktigt hygglig gammal polisfilm. Även om storyn aldrig lyckas beröra på djupet är det en skickligt berättad historia om vänskap, korruption och mord som håller mitt intresse uppe hela vägen. L.A. Noire är inte det spel som jag hade hoppats på. Men det känns som ett modigt steg i rätt riktning. Det Team Bondi har åstadkommit här lovar väldigt gott inför framtiden. Spelen närmar sig filmen alltmer och när speltekniken har blivit mer avancerad och spelaren kan ta del av berättelsen på ett annat sätt än idag tror jag att spelindustrin har goda chanser att dra in mer pengar än filmindustrin.

Baby’s in Black

Baby’s in Black är en av Beatles mindre kända låtar. Jag har aldrig ägnat den någon större uppmärksamhet. Som många av Beatles tidigare låtar är den inget som står ut ur mängden. En fin låt med vemodig text, men inte så mycket mer. Men det är också titeln på ett av de häftigaste seriealbum som jag har läst de senaste åren. Den tyska tecknaren Arne Bellstorfs skitsnygga serie ger hela historien bakom låten. Först var det omslaget som attraherade mig. Jag har sällan sett något snyggare. Då visste jag inte ens att serien handlade om Beatles. När jag sen fick reda på lite om handlingen blev det en omedelbar beställning. Baby’s in Black visade sig mycket riktigt vara en väldigt stark läsupplevelse som jag redan är sugen på att återvända till.

Baby’s in Black utspelar sig i Hamburg under det tidiga 60-talet och handlar om hur några hippa ungdomars liv för alltid förändras när de lär känna det unga Beatles, som på den tiden harvade på skitiga rockklubbar på Reeperbahn. Alla som någon gång har intresserat sig för Beatles har sett den här bilden:Den togs av den unga fotografen Astrid Kirchherr, tjejen som låten Baby’s in Black syftar på. Hon kunde knappt någon engelska men när hon träffade Beatles förälskade hon sig genast i Stuart Sutcliffe (längst till höger i bilden ovan), bandets femte medlem. Han var en kompis till John Lennon som köpte sig en bas och hakade på när bandet drog till Tyskland. Framförallt var han intresserad av konst och när han träffade Astrid visste han att han hade hamnat på rätt ställe, trots att Hamburg annars kanske inte var så trevligt som han hade väntat sig. Arne Bellstorf tecknar en levande och vacker kärlekshistoria. Det är sällan som jag har upplevt en serieskildring av den stora kärleken som känts lika äkta och omvälvande. Samtidigt är Baby’s in Black också en fascinerande skildring av efterkrigstidens Hamburg och stadens unga kulturintresserade invånare. Dialogen är fantastisk och flytet i berättandet är mästerligt. Bellstorf är onekligen en otroligt begåvad serietecknare. Bäst av allt är hans svartvita teckningar. Bellstorf sparar inte på svärtan men det mesta ser ändå ganska rent och mysigt ut. Linjerna är grova, men ändå mjuka. Karaktärerna är ganska gulliga och enkla, medan miljöerna och bakgrunderna är väldigt detaljerade. Skuggningen är gjord på ett medvetet slarvigt sätt med kluddrig blyerts. Bilderna är så snygga att jag ofta stannar upp i läsningen och bara sitter och tittar på teckningarna. Alla som har hört Baby’s in Black vet att den här berättelsen omöjligt kan sluta på ett lyckligt sätt. Det här är en historia med ett oundvikligt tragiskt slut. Och Bellstorfs sätt att hantera det fruktansvärt sorgliga slutet är både imponerande och smakligt. Plötsligt har Baby’s in black växt i mina öron. När jag hör låten ser jag Bellstorfs teckningar framför mig och kan inte, trots att jag vet hur sorglig den är, undvika att le.

Ett skivtips

Fleet Foxes är tillbaka. Ingen kan ha missat det. Jag har lyssnat mycket på deras nya skiva, Helplessness Blues, den senaste veckan. Jag gillar den. Jag skulle till och med gå så långt att säga att den är mycket bättre än den tre år gamla debuten, som ju ändå var en av 2008 års allra bästa skivor. Helplessness Blues har mer substans och känns mindre pretentiös. Det är helt enkelt en väldigt stark skiva. Om man har någon som helst känsla för vad som är ”bra musik” kommer man gilla den. Jag tycker dock att många av de hyllningar som jag har läst den senaste tiden är helt obefogade. Po Tidholm kallade Helpness Blues för ”millenniets hittills bästa skiva” och det är ett uttalande så befängt och bisarrt att jag inte ens tänker kommentera det. Däremot tycker jag att det blir störande när vissa skivor ska få orimligt mycket uppmärksamhet. Ungefär som att de flesta inte skulle vara intresserade av att lyssna på fler än tre skivor per år, att de inte har plats för mer i sina liv, och så kanske det är. Men det innebär att det är så mycket bra som bara sopas åt sidan och glöms bort.

Idag tänkte jag tipsa om Cass McCombs som för mig har gjort en av årets allra starkaste skivor med sin Wit’s End. Jag tror att det är en skiva som de flesta har missat och jag känner därför att den förtjänar lite Finpop-uppmärksamhet. Det är trots allt en mycket bra skiva som jag tycker att alla borde lyssna på. Wit’s End är första gången jag stiftar bekantskap med Cass och under de två veckor jag har spenderat i hans sällskap har hans musik växt sig till något stort och betydelsefullt. Hans tidigare album finns på Spotify. Till en början var det den inledande County Line som jag fastnade för. Det är årets enskilt bästa låt och jag förmår inte att sluta lyssna. Den är vacker, vemodig och helt fantastisk. När det gäller den tätt befolkade singer-songwriter-genren är det särskilt svårt att beskriva varför en artist skulle vara bättre än en annan. Men när det gäller Cass McCombs känner man direkt, i hjärtat, att han är bättre än nästan alla andra. Wit’s End är det bästa singer-songwriteralbum jag har hört sedan Peter Dohertys Grace/Wastelands. Det berör på djupet och jag tycker att alla låtar har något speciellt som får mig att vilja lyssna igen. Några av Cass sånger får mig att känna på ett sätt som det var länge sedan någon musik lyckades med. Memory’s Stain känns som en försvunnen Anna Järvinen-låt, framförd på ett väldigt ärligt sätt. Cass McCombs låtar ställer sig utanför allt vad pretentioner heter. De känns bara raka och ärliga. Som att han säger sanningen, eller åtminstone hans egen sanning. Därför blev jag otroligt förvånad över Po Tidholms DN-recension där han skriver att musiken är svår att ”mäkta med” och att Cass borde ”visa sin publik lite hänsyn”. Jag tycker att det är ett otroligt intressant utlåtande eftersom det visar hur olika man kan uppleva ”bra musik”. Tydligen är Po inte den enda svenska kritiker som har totalsågat Wit's End, och kanske beror det lite på vem som lyssnar om man ska älska eller hata det här. Han är inte särskilt glad av sig, Cass, men om man vill ha glad musik borde man inte ens närma sig honom. Det finns visserligen en låt, Hermit’s Cave, på Wit’s End som fick mig att stänga av skivan första gången jag hörde den. Den börjar väldigt bra och texten är riktigt intressant men snart drar någon igång med den mest störande rytmmarkören som jag någonsin har hört. Det låter som om någon piskar mattor av betong. Hårt. Och det gör ont i öronen. Men annars har Cass McCombs gjort en ganska lättlyssnad och oerhört fascinerande skiva. Den griper tag och släpper inte taget. Dessutom är den bättre än Helplessness Blues.

Jag inser också att jag borde avsluta med att säga jag inte har något emot Po Tidholm. Jag tycker att han är en av våra bästa kritiker. Han verkar vara en skön kille och jag respekterar hans kunnande. Dock är det hög tid att han låter mig ta över.

Me and the Devil Blues

Jag tror jag var fjorton när min pappa berättade om Robert Johnson, bluesmannen som en natt gick till det ödsliga vägskälet och sålde sin själ till djävulen, i utbyte mot en gudabenådad förmåga att spela gitarr. Det skulle dröja flera år innan jag fick möjlighet att lyssna på Robert Johnsons inspelningar, men jag blev omedelbart attraherad av legenden och har aldrig riktigt kunnat släppa Robert. Myten om Robert Johnson är lika viktig som hans musik. Det finns faktiskt ingen musiker som är mer fascinerande än honom. Gillar man blues och sagor från den amerikanska södern finns det ingen häftigare. Nuförtiden vet vi allt om våra idoler. Det finns tjocka biografier om de flesta band och artister som har haft något som helst inflytande på pop- och rockmusiken. Vissa artister lyckas med modern mytbildning, men med de senaste 60 årens mediabevakning har det varit svårt att vara riktigt mystisk. Det är kanske därför som så många har attraherats av Robert Johnson och hans liv. Visserligen är hans musik riktigt bra, och man kan höra både Bob Dylan och Rolling Stones i hans sätt att sjunga och spela, men det är framförallt myterna och legenderna som har gjort Robert Johnson till den betydelsefulla förgrundsgestalt inom rockmusiken som han är idag. Rock handlar ju ofta lika mycket om attityd, image och mystik som om den faktiska musiken.

"The thing about Robert Johnson was that he only existed on his records. He was pure legend." Så säger Martin Scorsese och det känns som en väldigt träffande beskrivning. Oroande lite är känt om Robert Johnson, och det som man vet med någorlunda säkerhet får honom bara att framträda som ännu mer mystisk. Robert Johnson föddes 1911 i Mississippi och drogs tidigt till bluesmusiken. Bluesmusikern Son House mindes den unge Robert som en pinsamt dålig gitarrist och när Robert, efter några månaders mystisk frånvaro, kom tillbaka och plötsligt visade sig vara en otroligt begåvad bluesmusiker började ryktena florera. Robert hade uppenbarligen sålt sin själ i utbyte mot bluesen. Det känns inte helt otänkbart att Robert drog igång ryktena själv, och att han spred dem med glädje. Redan under sin livstid var Robert Johnson en mystisk bluesman, en drifter och sökare. Det finns bara två fotografier på Robert och han spelade bara in 29 låtar. I studion spelade han sin gitarr vänd mot väggen. Var han bara blyg eller var det något annat som gjorde att han inte ville visa sitt ansikte? De enkla inspelningarna vittnar om en musiker med otroligt mycket talang och känsla. Med tanke på hur USA såg ut på 30-talet känns det otroligt att Robert Johnson någonsin skulle ha nått några större framgångar, och när han mystiskt dog av förgiftning, 27 år gammal, dröjde det många år innan han fick den uppmärksamhet som han förtjänade.

Robert Johnsons mest kända låt heter Me and the Devil Blues. Den handlar om Roberts relation till djävulen, om hur han en dag vaknar upp av att djävulen knackar på hans dörr och säger att det är ”time to go”. För någon månad sedan fick jag, mer eller mindre av en slump, reda på att det fanns en manga med titeln Me and the Devil Blues som handlar om myten om Robert Johnson. Mangan är skriven och tecknad av Akira Hiramoto och inledningsvis kändes det lite konstigt att det var en japansk serietecknare som bestämt sig för att göra en serie om Robert Johnson. Idén är förstås fantastisk, men det känns på något sätt fel att det inte är en amerikan som skriver om Robert. Men japanerna har ofta mer livlig fantasi än jänkarna. Det har till och med gjorts ett japanskt TV-spel om kompositören Chopins drömvärld. Det görs otroligt mycket amerikanska serier, men även de alternativa serierna känns ofta väldigt likriktiga. Den japanska seriescenen känns i många fall bredare och därför är det kanske inte helt konstigt att det finns en manga om Robert Johnson. Och faktum är ju att Robert dök upp redan i Naoki Urasawas 20th Century Boys, den bästa manga som jag någonsin har läst. Hiramotos manga har undertiteln The unreal life of Robert Johnson och utgår från myterna om Robert Johnson. Hiramoto verkar vara väldigt påläst om Roberts liv, bluesens historia och amerikansk sydstatshistoria. Han tar det som är känt om Robert och utvecklar historien på ett typiskt japanskt twistat sätt.

Det börjar som väntat, med en ung Robert Johnson som sliter på fälten om dagarna och om kvällarna försöker lära sig spela gitarr. Men det går inte så bra och när han får höra talas om legenden att man vid ett särskilt vägskäl kan bli en onaturligt duktig gitarrist försvinner han i flera månader. Där tar det japanska vansinnet över och när Robert kommer tillbaka hem har hans fru och barn dött, och han kan inte redogöra för vad han har gjort de senaste månaderna. För honom har tiden förflutit utan att han har märkt något. Han har blivit en fantastisk gitarrist, men har samtidigt förlorat allt som gjorde livet värt att leva, och bestämmer sig för att ge sig ut på vägarna. Han blir en drifter. Det dröjer inte länge förrän han, motvilligt, slår följe med Clyde Barrow. Alltså samme Clyde som åkte runt och härjade med sin Bonnie under den amerikanska depressionen. Det är ett lika roligt som häftigt grepp att slå ihop Robert Johnson och Clyde Barrow. Både Clyde och Robert har förlorat sina älskade och inser att de behöver varandras hjälp. Jag fascineras av Akira Hiramotos förmåga att ta historiska fakta och skriva en märklig historia, som innehåller både skräckelement och övernaturligheter, men som ändå känns trovärdig. Depressionens USA är skildrad på ett levande sätt och Robert och Clyde stöter på många otäcka sydstatstyper. Jag har läst de två tjocka volymer av Me and the Devil Blues som finns översatta till engelska och jag tycker att det är en väldigt fascinerande serie. Det är ibland svårt att veta vad Hiramoto vill säga med serien. Ibland känns det som en häftig övning i att berätta en seriehistoria i ett ovanligt högt tempo. Teckningsstilen är inte helt konsekvent och det är inte ofta Me and the Devil Blues känns som en typisk manga. Det är helt klart en ovanlig serie och jag är inte riktigt säker på att jag gillar den fullt ut. Tempot är märkligt, det händer inte särskilt mycket, men allt berättas ändå väldigt intensivt och fort. Ibland känns det som att Hiramoto tappar bort sig i berättandet och att han egentligen bara vill visa häftiga bilder på gitarrer och pistoler. Karaktärerna är ändå intressanta och den Robert Johnson som målas upp är en färgstark och väl sammansatt figur. Med hans snart 80 år gamla inspelningar spelandes i bakgrunden är Me and the Devil Blues en intressant läsupplevelse. Lika förbryllande och märklig som Robert Johnson måste ha varit.

Mohammed Ali slår knockout igen

”Den här går tillbaks när jag var tretton år, hungrig som ett lejon som slickar sina sår.” När jag var tretton var det The Latin Kings som gällde. Borta i tankar var favoritlåten och jag satt i mitt pojkrum och diggade. 10 år senare händer det fortfarande att jag sätter på I skuggan av betongen och tänker mig tillbaka. Men det är inte längre The Latin Kings som är bäst i hiphop-Sverige. Efter att TLK hade lagt ifrån sig kungakronan tog Salazarbröderna sig an en ny generation rappare och AYLA-kollektivet bildades. Jag fick upp ögonen för AYLA förra året och sedan dess har jag lyssnat på de olika medlemmarnas skivor regelbundet. De ligger riktigt bra till i min last.fm-statistisk och det känns som att de blir bättre och bättre ju mer man lyssnar på dem. All musik som görs av AYLA-kollektivet har sina rötter i just TLK och de förfinar den svenska hiphoptraditionen på ett väldigt intressant och imponerande sätt. Svensk hiphop har faktiskt aldrig låtit bättre. AYLA-medlemmerna har alla lite olika stil och inriktning. Medan Stor kör på ett sinnessjukt flow och snygga rim skriver Carlito politiskt angelägna låtar. Men de av AYLA-killarna jag gillar mest är ändå duon Mohammed Ali. Jag lyssnade sönder deras första skiva Processen och nu när deras första officiella album Vi är här är jag vädligt entusiastisk.

Att Mohammed Ali väljer att kalla sitt nya album Vi känns på flera sätt självklart. Alla deras låtar andas samhällskritik och politik. De är aldrig lika uppenbara eller naivt radikala som Carlito utan väljer att betrakta och skildra lika mycket inifrån som utifrån. Ofta blir det väldigt effektivt. Deras låtar blir rapporter från ett Sverige som sällan syns i media, långt borta från Melodifestivalen och Solsidan. Det har alltid varit svensk hiphops främsta uppgift att rapportera om det som de som bestämmer väljer att inte se, och det finns ingen som gör det bättre än Mohammed Ali. Deras betraktelser från förorten är Sveriges motsvarighet till Ken Loachs filmer. Mohammed Ali och deras budskap behövs. Vi är ett löjligt starkt album laddad med vassa formuleringar och smarta texter. Beatsen av Mack Beats och bröderna Salazar kan vara de bästa som har hörts på ett svenskt hiphopalbum. Helhetsintrycket är otroligt positivt och produktionen känns riktigt tight. Det bästa är ju att man hela tiden är medveten om att skivan kommer växa ännu mer. De tidigare AYLA-skivorna har alltid känts bäst efter ett tiotal lyssningar vilket förmodligen betyder att jag kommer lyssna på Vi i många månader framöver. Det finns många grymma låtar här. En del är väldigt rörande och personliga. Särskilt Flykten och den vemodiga Sista resan får mig att känna på samma sätt som jag kände för Borta i tankar för tio år sedan. Det känns som att Mohammed Ali har utvecklats och det är imponerande att de vågar varva de klassiska förortsskildringarna med reflekterande och sorgsna låtar vars texter måste ligga dem väldigt nära. Samtidigt hinner de med en del halvdumma och naiva låtar, men grabbarna är inte mycket äldre än mig och man kan inte klandra dem när den större delen av albumet är så stark som den faktiskt är. Det finns en fin balans mellan hjärta och hjärna här och Mohammed och Ali framstår som väldigt sympatiska. Det kan inte bli annat än knockout. Igen.

Tre vårskivor som växer

Den senaste veckan har tre skivor dominerat mina hörlurar och högtalare. Jag hade inte tänkt blogga om någon av dem. De första lyssningarna kändes det som bra skivor, men inget som jag kände att jag hade något att säga om. Men ju mer jag har lyssnat desto mer har skivorna växt. Det är tre skivor som jag tror kommer följa mig genom hela våren. Det enda skivorna har gemensamt är det melankoliska anslaget. Våren känns ibland som en särskilt dyster årstid. Samtidigt som snön smälter undan och kärleken sprudlar omkring oss är det också något mörkt som vaknar till liv. Sommaren och vintern är enkla årstider. Väldigt straight-forward. Men våren är komplicerad. Och då kan det behövas några schyssta skivor för att ta sig hela vägen till juni och sommaren.

Anna Järvinen – Anna själv tredje
Trots att Anna Järvinens förra skiva Man var bland molnen är en av de bästa svenska skivor som någonsin har spelats in var jag tveksam till hennes nya skiva Anna själv tredje. Titeln ligger inte rätt i munnen, omslaget gör anspråk på alldeles för mycket och singeln Lilla Anna kändes inte överdrivet kul. Jag har ett lite komplicerat förhållande till Anna Järvinen. Samtidigt som jag verkligen älskade hennes förra skiva finns det saker som jag stör mig på när det gäller henne och hennes musik. Jag har sett henne live två gånger, och det var två helt olika upplevelser. Anna Järvinen har flera olika sidor. Vissa av dem är sådana som jag älskar, medan jag knappt klarar av andra. Det är framförallt hennes pretentiösa ambitioner som retar mig ibland. Det finns få popartister i Sverige som är lika pretto som Anna och om man sen blandar det med alla hennes flummiga idéer och formuleringar kan det bli rent outhärdligt. Eller helt fantastiskt. Anna själv tredje är mestadels fantastisk. Låtarna är starka, Annas säregna visksång låter kanske bättre än någonsin och när skymningen smyger på finns det inget som jag hellre vill lyssna på. Favoritlåtarna på den nya skivan heter Ångrar inget och Vals för Anna. Anna Järvinens nya skiva har växt för varje lyssning och det finns inga tvivel om att det här är årets hittills bästa svenska album. Helheten är lika fascinerande som fantastisk, och jag kan faktiskt bortse från Annas mindre smickrande sidor när det låter så bra som det faktiskt gör.

Anton Kristiansson – Och jag
Det är snart två år sedan jag första gången hörde Anton Kristiansson. Jag ramlade över en ganska kort YouTube-video med titeln Broder Daniel Freestyle där Anton rappade över Broder Daniels ångestklassiker I’ll Be Gone. Det var ett utkast till det som senare skulle bli låten Lilla London. Jag fastnade för Anton och hans uttryck omedelbart. Det lät sjukt bra och jag kunde identifiera mig med varje ord. Det var deppigt och uppgivet, men ändå med jävligt mycket kraft och glöd. Till en början tänkte jag på Anton Kristiansson som Sveriges svar på Jamie T – en kille som poprappar över indiepop. Men efter att jag hade hört fler låtar blev det alltmer uppenbart att den som står Anton närmast rent uttrycksmässigt är en annan svensk kille, nämligen Nordpolen. Jag älskar verkligen Nordpolen och hans hittills enda album har betytt väldigt mycket för mig. Det känns som att Anton Kristiansson ser livet med samma ögon som Pelle Hellström och de formulerar sig på liknande sätt. De båda skriver fantastiska texter och lyckas sätta perfekta ord på hur det känns att vara ung, kille och deppig. Det har dröjt ganska länge för Anton att släppa sitt första album och nu när Och jag är här innehåller det flera låtar som jag har hört tidigare. De första lyssningarna kändes det mest småtrevligt att få höra några nya låtar med den här killen. Men sen började låtarna växa och jag kom på mig själv med att tänka på texterna ovanligt ofta. Anton Kristiansson skriver helt fantastiska låtar. Oavsett om man bor i Göteborg, Norrköping eller Uppsala kommer man känna igen sig i hans starka rader. Anton kommer till sin fulla rätt när man lyssnar på honom i sina hörlurar. Hans sätt att sjunga gör att han då kommer väldigt nära. Nästan för nära. Nästan så att han blir ett med lyssnaren. Om man kan identifiera sig med Anton vill säga, annars finns risken att man tycker att han är patetisk. Men de som inte förstår Anton kommer aldrig förstå någonting. Låtarna på Och jag är riktigt bra. Det finns inga svaga låtar här. Anton lyckas aldrig bräcka Lilla London. Det är och förblir hans anthem, som definierar honom och hans musik. På Jag vill inte vara mig själv (otroligt stark) och Tänk på döden (låter som Säkert!) får han sällskap av den begåvade Maja Milner från grymma Makthaverskan (ett annat band som stolt förvaltar Broder Daniels arv) och tillsammans skapar de ung ångestmagi. På det avslutande spåret Vi förtjänar att bli lyckliga backas Anton upp av Martin Elisson från Hästpojken och slutet blir ganska fint ändå. Anton Kristiansson kan bli väldigt deppig ibland, men till slut är det framförallt hoppet som ändå finns i låtarna som färgar av sig.

The Weeknd – House of Balloons
Jag vet egentligen inte någonting om Weeknd. Killen som ligger bakom projektet heter Abel Tesfaye. Han kommer från Toronto. Precis som Drake, som till viss del är ansvarig för den hype som snabbt har uppstått kring Abel och hans superdekadenta musik. Weeknd gör r’n’b som känns väldigt snyggt producerad, men ändå befinner sig någonstans långt bortom topplistorna. Soundet är imponerande och mäktigt, samtidigt som det är lågmält och smygande. Jag kommer att tänka på Kanye Wests 808s & Heartbreak, men egentligen är ljudbilden väldigt annorlunda jämfört med det albumet, men den allmänna stämningen påminner om Kanyes mörkare stunder. Abel sjunger skönsång. Det är mjukt, snällt och r’n’b-igt. Men texterna är råa, påträngande och jobbiga. De innehåller mycket dekadens och knarkreferenser deluxe. Det är lika oroande som intressant. Kontrasterna blir väldigt tydliga, och när Abel sjunger om vansinniga knarkorgier med sin perfekta röst börjar det kännas väldigt gripande, och störande. Han vet inte om det själv, men på något sätt blir den här musiken till ganska hård samhällskritik. En skildring av människor som har tappat bort sig totalt. Över alla låtar ligger en svårdefinierad ledsam känsla, och Weeknd hamnar väldigt långt från alla jobbiga och weeduppblåsta rappare. Det finns något mer här. Weeknd gör musik som är gripande och angelägen. Och det går inte heller att förneka att det låter otroligt bra. För ett halvår sedan fanns inget Weeknd och House of Balloons är ett slags officiellt mixtape som är gratis att ladda ned på Weeknds hemsida. Det tycker jag att du ska göra.

Number9dream – David Mitchell

Om jag skulle rekommendera dig en författare att stifta bekantskap med den här våren hade jag definitivt föreslagit David Mitchell. Han är den författare som har gjort starkast intryck på mig under det senaste året, och de fyra böcker jag har läst av honom har alla varit intressanta och välskrivna. Än finns han inte översatt på svenska, och hans livfulla engelska kanske inte alltid är helt lätt att forcera, även för de som är vana att läsa skönlitteratur på engelska, men jag har fått ut så mycket av hans böcker att jag ändå skulle rekommendera alla att ge honom en chans. Efter besvikelsen med Haruki Murakamis senaste roman 1Q84 kände jag för att läsa något som kunde återge min läslust. David Mitchells andra roman Number9dream från 2001 hade legat på nattygsbordet ett bra tag, och många andra böcker hade fått gå före, men för att komma över Murakamidepressionen kändes Mitchell helt rätt. Alla hans böcker verkar vara smått inspirerade av Murakami och Number9dream är en bok som både i handling, budskap och upplägg påminner om en Murakamiroman. Den utspelar sig i Japan, där Mitchell bodde och undervisade i många år, huvudpersonen läser Murakamis Fågeln som vred upp världen och liksom Murakamis Norwegian Wood har Number9dream fått sin titel från en låt skriven av John Lennon. Drömmar och drömvärldar är ett av bokens centrala teman, men ändå har David Mitchell skrivit en väldigt jordnära och rak bok jämfört med Murakami. Karaktärerna är sympatiska, berättandet är färgstarkt och spännande, och vi slipper tröttsam prettofilosofi. Number9dream är framförallt en bra berättelse om att hitta sig själv. Och den är oändligt mycket bättre än 1Q84.

Eiji Miyake är 19 år och kommer till Tokyo för att leta efter sin pappa som han aldrig har träffat. Han vet var han ska börja leta, men det verkar inte som att pappan vill bli hittad. Men Eiji fortsätter envist att leta och sökandet går genom bordeller i Shibuya, pizzaställen, arkadhallar och drömmar. På vägen mot sanningen får Eiji uppleva våldsamma yakuzagängstrider, kärlek och desperation och till slut är det honom själv, mer än något annat, som han har hittat. Eiji är en mycket sympatisk huvudperson. David Mitchells karaktärer är mycket mer levande och närvarande än de Murakami brukar skriva om. Eiji har en jobbig uppväxt bakom sig och det är svårt att inte älska honom från första kapitlet, där han sitter på ett kafé och i sitt huvud går igenom olika scenarier av hur det kommer gå till när han får träffa sin pappa. Skildringen av Tokyo är rolig, färgstark och intensiv och på något märkligt sätt känns Number9dream mer japansk (eller kanske exotisk) än någon av Murakamis romaner. Storyn är enkel och rak. En klassisk coming of age-historia med mycket hjärta. David Mitchell skriver som vanligt sjukt bra. Varje kapitel har en ny dröm, eller alternativ verklighet om man pratar Murakami-språk, som kapitlets berättande kretsar kring. Det är inte det minsta flummigt, utan bara ett roligt och intressant grepp av Mitchell som gör att boken känns unik och spännande. I en av drömmarna säger John Lennon att den nionde drömmen börjar efter varje slut, och bokens nionde och sista kapitel är tomt. De olika drömmarna går aldrig ut över berättandet eller påverkar storyn i någon högre grad utan finns bara där för att ge boken en särskild struktur. Det är omöjligt att inte imponeras av David Mitchell. Finns det någon rättvisa borde han bli lika stor som Haruki Murakami. Vad som är spännande med Mitchell är också att han fortfarande är ganska ung, 42 år, och i ett ganska tidigt skede av sin författarkarriär. Hans romaner påminner inte om varandra och det känns som att han fortfarande utvecklas i sitt författarskap. Mitchells två senaste romaner, Black Swan Green och The Thousand Autumns of Jacob de Zoet, hör till de starkaste och bästa böcker som jag har läst de senaste åren. Så om jag får tipsa dig om en författare, och bara en, skulle det alltså vara David Mitchell.