Wall-E

Jag har väntat på den här roboten. Jag har sett fram emot honom och förberett mig inför vårt första möte. Häromdagen såg jag om 2001, trots att jag tycker den är rätt tråkig, för att jag har hört att Wall-E ska droppa mängder av 2001-referenser. Jag har klandrat mig själv för att jag aldrig såg Ratatouille på bio, och bestämt mig för att alla Pixars kommande filmer är värda ett biobesök. Pixarfilmerna är så snygga och välgjorda att de förtjänar att ses på en riktigt stor duk, och ikväll var det alltså dags för mig att stifta bekantskap med Wall-E.

Kvällens visning av Wall-E är nog årets mest bisarra biobesök. En liten salong – bara lite större än porrbiografen i Taxi Driver – med hyfsat stor duk och mycket nördar i publiken. Sedan jag lärde mig att läsa filmtexter har jag undvikit dubbade filmer och tyvärr är animerade filmer med originalröster förpassade till små och trånga salonger, trots ett ganska stort intresse. Det var inte ett enda barn i publiken så det 15 minuter långa reklamsvepet med främst leksaksreklam kändes rätt onödigt, och helt emot filmens budskap. Innan Wall-E visades en riktigt bra och underhållande kortfilm från Pixar, Presto, om en liten trollkarlskanin som fått tag i trollkarlens magiska hatt. Kortfilmen var väldigt rolig och effektiv och nästan bättre än huvudfilmen.

Wall-E utspelar sig 800 år framåt i tiden. Jorden är en stor sopptipp där inget har växt på hundratals år och människorna lever på ett stort rymdskepp. Ensam kvar på jorden är Wall-E som städar undan allt skräp människorna har lämnat efter sig. En dag hittar han en liten växt. Ner från himlen kommer roboten EVE. Hon är utsänd för att söka efter något och hon träffar Wall-E som visar upp sin växt. De åker upp till människornas rymdskepp med växten, som ju är ett bevis för att det går att bebo jorden igen, och upplyser människorna.

Wall-E är Pixars mest vågade film hittills. Det är inte någon utpräglad barnfilm och många barn kommer säkert ha stora problem med att förstå filmen. Den första delen av filmen saknar någon egentlig dialog, och det är väldigt skickligt genomfört. Filmen har också ett samhällskritiskt budskap som är filmens röda tråd. Främst riktas stark kritik mot miljöförstörning – utöver att jorden är totalt förstörd drivs Wall-E enbart med solceller! – och känns som en mer effektiv och smartare variant av An Inconvenient Truth. Pixar är också kritiska till den moderna livsstilen. Alla människor sitter ner hela dagarna, de lever hela sina liv framför skärmar och uträttar aldrig något meningsfullt. Alla sysslor sköts av robotar som inte så lite påminner om HAL från 2001. I flera århundraden har också människorna styrts och kontrollerats av ett stort företag (Disney?). Wall-E får självklart människorna att öppna sina ögon, eller som kaptenen på rymdskeppet uttrycker sig ” I don't want to survive, I want to live! ”. Redan i Ratatouille vände sig Pixar bort från den traditionella barnfilmen och med Wall-E går de ännu längre. Jag tycker det hade varit intressant om Pixar hade gått hela vägen och gjort hela filmen utan någon dialog. Det ska bli spännande att se vad Pixar gör härnäst.

Karaktärsdesignen är det som imponerar mig mest med Wall-E. Trots väldigt simplel design lyckas robotarna förmedla hela känsloregistret. Speciellt EVE är väldigt imponerande som trots att det enda som ändras på henne är de få pixlar som hennes ögon är uppbyggda av är en ganska avancerad karaktär. Som vanligt när det gäller Pixar bjuder Wall-E på den allra snyggaste och nyaste animationen. Robotlätena är också extremt fascinerande och jag blir faktiskt berörd av robotarna. Den romans som utspelar sig mellan Wall-E och EVE är helt klart gullig och framkallade en kaskad av störande ”Awww!”-läten från den kvinnliga delen av publiken. Trots att robotarna är söta och smart designade föredrar jag gulliga djur i huvudrollerna i animerade filmer. För mig kommer alltid Remy stå högre i kurs än Wall-E.

Hittills har jag bara hyllat Wall-E men det finns en svaghet med filmen och det är att den ibland blir lite seg. Storyn är egentligen inte särskilt innehållsrik och känns ibland lite utdragen, vilket gör att det ibland kan vara lite svårt att fokusera på filmen. Men på det stora hela är det en rolig, smart och lite rörande film. Eftertexterna är också väldigt snygga – men inte i klass med eftertexterna från Ratatouille - så sitt kvar en stund efter filmen!