Familjen betyder allt

Ibland längtar jag hem till familjen och för att lindra hemlängtan har jag den här helgen sett den mest familjeintensiva filmserien som finns, Gudfadern. För karaktärerna i Gudfadern är familjen det vikigaste och mest centrala i livet (även om pengar, makt och respekt ofta verkar vara minst lika viktigt). Och så ska det ju vara. Det finns förmodligen väldigt lite av innehållet i Gudfadern-filmerna som inte har behandlats tidigare men har jag lagt nio timmar på filmtittande känner jag att har rätt att skriva ner mina reflektioner.

Det var flera år sedan jag såg Gudfadern-filmerna senast och det var faktiskt väldigt kul att se de tre filmerna igen. Det finns en anledning till att filmerna har den status de har: de – åtminstone de två första filmerna – är fulländade filmer. Perfektion på alla områden. Lysande skådespel, grym regi, väldigt snyggt filmat och en otroligt fascinerande story. Jag föredrar del två då den faktiskt är bättre på alla områden än den första filmen, hur nu det är möjligt. Del tre kan inte mäta sig med de två första filmerna, men fungerar bra som en lång epilog.

När man ser om filmer upptäcker man ofta saker man inte såg tidigare, och i Gudfadern finns det mycket att upptäcka. Man kan fokusera på alla snygga bilder och detaljer, hur bra dialogerna är eller vilka fantastiska skådespelare Pacino, De Niro och Brando är. Jag kommer återvända till Gudfadern många gånger. Det är filmer som man inte är klar med efter att ha sett dem en gång eller två, utan filmer man ser om och om igen. Filmer där man alltid hittar nya saker att fascineras av, och även om man kan storyn utantill upphör filmerna aldrig att vara spännande och gripande.

De bästa scenerna i filmserien är enligt mig de avslutande scenerna i del ett och två. Speciellt slutet i del två är så bra och bittert att jag blir mållös och måste se om det flera gånger. Jag gillar också scenerna i den första och andra filmen när Michael (del ett) och Vito (del två) ”visar vad de går för” och begår sina första maffiarelaterade mord. Spana in Pacinos skådespel när han kommit ut från restaurangtoaletten med pistolen. Han bjuder på de kanske bästa ångestminer jag sett i en film.

Alla män i Gudfadern-filmerna är hårda, elaka och iskalla. Det finns väldigt lite värme och sympati i maffiamännens värld, och det är väldigt mystiskt att jag ändå kan identifiera mig så pass väl med karaktärerna. Trots att karaktärerna begår kallblodiga mord och beter sig som svin mest hela tiden kan man sätta sig in i familjerelationerna. Gudfadern är först och främst en väldigt fascinerande släktkrönika, och som sådan är den det bästa som någonsin har filmats. Jag antar att du redan har sett Gudfadern-filmerna – kanske flera gånger – men det är filmer som man inte kan få för mycket av, så jag rekommenderar dig att se dem igen. Utöver att du får se några av världens bästa filmer blir du också sysselsatt i ett ansenligt antal timmar.