Hiro och Ando är tillbaka!

För alla som har växt upp med serietidningar som Spider-man, Batman och X-Men är Heroes den ultimata TV-serien. Eller den första säsongen var åtminstone den perfekta TV-serien för alla superhjältefrälsta nördar. Sköna karaktärer, cliffhangers och en klassisk serietidningsstory fick mig att känna mig som ett litet, litet barn på nytt. Säsong två höll inte alls samma klass och den var också kraftigt nedkortad pga. manusstrejken. Nu har allstå säsong tre börjat och jag känner mig inte jättemotiverad, men tittar ändå.

Efter en ganska gräslig galaresumé drog säsong tre av Heroes igång med ett dubbelavsnitt. Det är två avsnitt nästan enbart bestående av cliffhangers och one-liners. Mohinder är kåt och jättestark. Hiro klantar till det. Peter Petrelli är fast i en superskurks kropp och istället går en Peter från fyra år in i framtiden (det händer hemska saker i framtiden) lös i nutiden. Claire känner ingen smärta. Skurkarna rymmer, Sylar och Linderman är tillbaka, Niki har bytt personlighet och Nathan Petrelli är en jesusfigur. Ni hör själva hur det låter. Rörigt och töntigt men samtidigt fascinerande och spännande. Syftet med de första avsnitten är förstås att sätta igång så många tankar som möjligt hos tittarna och därför blir det också väldigt intensivt. Det känns inte som att den tredje säsongen av Heroes kommer bli någon höjdare, men jag kommer nog sitta som fastnaglad framför TVn varje vecka i alla fall. Heroes är åtminstone bättre än True Blood och en dålig säsongsstart behöver inte nödvändigtvis betyda en dålig säsong. Dexter hade också en dålig säsongsstart, men jag hoppas ändå på en bra säsong för den serien. Eller så är det helt enkelt ett dåligt år för mina älskade cliffhanger-serier. Och om det är dåligt eller inte spelar inte alltid så stor roll när det gäller TV, för vi tittar ju i alla fall.