Hela härligheten – Woody Guthrie

Som många andra kom jag i kontakt med Woody Guthrie via Bob Dylan. Alla som börjar lyssna på Dylan och vill veta mer kommer förr eller senare i kontakt med Woody Guthrie och hans musik. Efter att ha sett den mästerliga Dylan-dokumentären No Direction Home för några år sedan bestämde jag mig för att läsa Hela härligheten för att komma ännu närmare Dylan och hans musik. Av någon anledning tröttnade jag efter några hundra sidor. Jag började läsa andra böcker och Hela härligheten hade snart fallit i glömska. För ett tag sen bestämde jag mig dock för att ta mig igenom hela boken och nu har jag läst färdigt.

Hela härligheten är Woody Guthries självbiografi där han berättar om sitt liv och sina många äventyr. Guthries liv utspelade sig i ett USA som inte finns längre. Ett USA fullt av oljetorn, arbetslösa och godståg. Det är en miljö som alltid har fascinerat mig och att läsa om en kille som verkligen ”var med” är väldigt intressant och den stora behållningen med boken. Guthrie växte upp med sin familj på den amerikanska landsbygden under oljerusherna då den amerikanska kapitalismen fick ett extremt uttryck i tidigare sömniga byar och småstäder. Innan Guthrie hade fyllt 20 inträffade den stora depressionen och ofattbart många människor gav sig ut på vägarna i jakt på arbete. Guthrie tar med sig sin gitarr och lever under många år ett fattigt och kringflackande liv. Han blir en man av folket, utvecklar sin musik och åker sjukt mycket tåg. Under Guthries resor blir hans politiska övertygelse starkare och han står alltid på de svaga och utsattas sida. Guthrie verkar ha varit naiv och lite halvknäpp, men han har onekligen rätt i mycket han säger och han lyckades få till mycket bra musik under sina år på vägarna.

Boken är översatt av Boo Cassel och enligt min pappa blev översättningen hyllad när boken först gavs ut på svenska för en massa år sedan. Själv tycker jag översättningen är ganska jobbig. Jag har inte läst originalet men jag antar att större delen av boken är skriven på talspråk. Cassel har översatt boken så att alla karaktärer talar som om de bodde i Småland – ”Utan någe stadit jobb. Dä gör en vrång som faen”. Det är visserligen skickligt gjort och man kommer in i språket efter ett tag, men de första hundra sidorna tar emot. Språket är överhuvudtaget inte särskilt bra i Hela härligheten. Allt känns väldigt enkelt, men det är väl också meningen.

Guthrie har själv illustrerat Hela härligheten. Det är svartvita och småfula teckningar som egentligen inte tillför något till boken, men ändå har en viss charm. Jag föreställer mig att Guthrie suttit på ett tågtak och tecknat i solen under en skakig tågfärd. Tydligen har Hela härligheten filmatiserats på 70-talet. Filmen regisserades av Hal Ashby, en regissör som gjort flera filmer jag älskar bl.a. Harold and Maude och Being There, och vann två Oscars. Filmen verkar vara lite svår att få tag på, men jag måste självklart se den någon gång.

Jag tycker inte att Hela härligheten är särskilt bra som bok. Däremot tycker jag att Guthrie och tiden han levde i är enormt intressanta, vilket gör att jag glatt fortsätter läsa. Bokens struktur känns rörig och fragmentarisk, och storyn är inte särskilt bra. Woody åker mycket tåg, spelar mycket gitarr, får uppleva lite romantik och blir vittne till stora orättvisor och rasism. Hela härligheten ses ofta som en föregångare till Kerouacs På drift och det är onekligen två böcker som har många gemensamma beröringspunkter, de är skrivna på samma sätt och utspelar sig delvis i samma miljö. Men Hela härligheten är bättre.

Gillar du Dylan eller har ett intresse för det forna USA är Hela härligheten en bok som jag varmt kan rekommendera. Delar du inte de intressena med mig borde du kanske leta efter en annan bok.