Alla själar – Javier Marías

När jag var yngre hade jag en väldigt romantiserad bild av universitet och akademiker. Jag ville bo i en större universitetsstad och forska inom något intressant område. Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala och fick jag se många trasiga och trötta akademiker. Jag fick uppleva universitetsstadens stillhet och genomträngande tristess. Idag är jag inte det minsta fascinerad av akademiker, men jag har fortfarande en romantiserad bild av vissa universitet och universitetsstäder. Med romanen Alla själar slår Javier Marías ihjäl myten om den perfekta universitetsstaden Oxford, eller ”den stillastående staden konserverad i honung” som han flera gånger kallar staden i boken.

Javier Marías är en spansk författare som föddes i Madrid 1951. Han är son till filosofen Julián Marías som tydligen ska vara känd som en av 1900-talets största spanska filosofer. Javier Marías är en utpräglad akademiker och han har skrivit ett stort antal romaner och noveller och är väldigt populär i Spanien. På 80-talet spenderade han några år som gästlärare på universitetet i Oxford, och jag antar att det är de upplevelserna som Alla själar baseras på.

Huvudpersonen, och berättaren, i Alla själar är en ganska uttråkad akademiker som har fått jobb som lärare i Oxford under två år. Han verkar inte känna någon i staden sedan tidigare, och är ensam större delen av dagarna. Han har ett intressant förhållande till studier, kunskap och undervisning och erkänner villigt att de flesta akademiker inte gör något speciellt om dagarna. De låtsas bara, och springer fram och tillbaks för att ge skenet av att vara aktiva. Enligt huvudpersonen är Oxford en död stad och de flesta av människorna som bor där är levande döda. När han föreläser för sina studenter brukar han ljuga ihop ganska trovärdiga lögner som studenterna givetvis antecknar flitigt, och den intressanta frågan om det spelar någon roll om det man lär sig är sant eller inte dyker upp hos läsaren. Inlärandet och examinationen kommer att fortgå på samma sätt oavsett om informationen är sann eller falsk och är studenten ovetande om sanningshalten kommer det att vara lika givande för henne att lära sig vad som helst. Det är en fascinerande tanke, och Alla själar är en bok som får läsaren att tänka i banor som kanske inte är helt självklara.

Huvudpersonen har en älskarinna och lär känna några intressanta akademiker. Han går på universitetets high tables som är en slags högtidliga, och väldigt tråkiga och långdragna, måltider. Men framförallt har han väldigt tråkigt. Han har ett nära förhållande till sin soppåse, spenderar många timmar med att leta sällsynta böcker på olika antikvariat och vandrar ensam genom Oxford. Några kapitel handlar om den oro som huvudpersonen får när han observerar alla tiggare som befolkar staden. En oro som är omotiverad och ångestframkallande och grundar sig i att hans största rädsla är att bli som dem.

Alla själar handlar egentligen inte om något speciellt. Det är en bok som tar sig framåt med ett väldigt långsamt tempo. Det är inte spännande och inte heller underhållande, men ofta är det väldigt intressant. Man inser snabbt att Javier Marías ambition är att försöka skildra hela livet genom att utgå från små och vardagliga händelser. Alla själar handlar således om kärleken, döden, barndomen, ångest, glädje och allt annat som livet består av. Dessvärre är Alla själar en väldigt ojämn bok. En del kapitel är väldigt intressanta och innehåller många sanninger och insikter, medan många kapitel enbart är tråkiga och väldigt sega att ta sig igenom. I större delen av boken är huvudpersonen väldigt melankolisk och passiv varför man blir förvånad när han går ut på ett diskotek och tar med sig en tjej hem varpå ett bisarrt sexscenario följer: ”Nu dricker hon inte och röker inte och tuggar inte och skrattar inte och säger ingenting, för hon har min kuk i munnen och hon är distraherad och det får inte plats mer. Jag pratar heller inte, men jag är inte distraherad, jag tänker.” Han tänker mycket, vår berättare, och han delger att allt tänkande både är jobbigt, förvirrande och tröttande.

Alla själar är inte särskilt insmickrande mot universitetsstaden Oxford och dess akademikerkår. Jag antar att många av de karaktärer som dyker upp i boken har verkliga förlagor, och tydligen ska boken ha orsakat en del uppståndelse när den först gavs ut. Jag tycker att Marías kritik och kommentarer kring livet i universitetsstaden är relevant. Han är rolig, elak och väldigt insiktsfull.

Alla själar ges ut på svenska av Panache och som vanligt när det gäller deras utgivning är översättningen av väldigt hög klass. Jag tycker dock att det är lite underligt att de har valt att ge ut Alla själar nu, hösten 2008. Romanen gavs ursprungligen ut 1989 och enligt vad jag har förstått har Javier Marías skrivit flera andra romaner som borde vara mer aktuella och lättillgängliga. Förutom Alla själar finns romanen I morgon under striden, tänk på mig från 1994 utgiven på svenska och den har nyligen kommit i en ny pocketupplaga. Liksom Alla själar är den översatt av Karin Sjöstrand. Trots krossade drömmar om Oxford är Alla själar en bok som ger mersmak och jag misstänker att jag inte är färdig med Javier Marías riktigt än.