Låt den rätte komma in

Premiären hade skjutits upp ett halvår och på alla filmfestivaler där filmen hade visats hade den hyllats. Trots det hade jag inte några särskilda förväntningar på Låt den rätte komma in. Jag hade läst och gillat boken och tyckte att jag kunde storyn. Jag trodde inte att man skulle kunna göra en särskilt bra film utifrån boken. Men efter att ha sett filmen kan jag konstatera att filmen och boken är väldigt olika. Det är nästan som två olika berättelser som delar varandras utgångspunkt.

Låt den rätte komma in är ingen vanlig skräckfilm och den som gillar konventionella skräckfilmer kommer kanske inte att gilla den. Det finns en risk att Linda Bengtzing-tjejer som ”älskar skräckfilmer” kan tycka att den är dålig och tråkig. Filmen är aldrig särskilt otäck eller läskig. Det som var mest skrämmande och obehagligt i boken, den jobbiga och närgångna pedofilskildringen, är kraftigt nedtonad och märks knappt av. Ungdomsgänget som hänger i källarförrådet och boffar och läser porrtidningar är borta. Det enda som syns efter dem är en snygg Clash-affisch på källarväggen. Annars kommer den som har läst boken att känna igen det mesta, men ändå inte. Socialrealismen som var en stor del av boken har en betydligt mindre roll i filmen och de flesta av de actionsekvenser som gjorde boken till en ”sidvändare” är också borta.

Precis som boken fokuserar filmen på vänskapen mellan Oskar och vampyren Eli. De spelas av Kåre Hedebrant respektive Lina Leandersson. Till en början tyckte jag det kändes väldigt mycket skolteater över deras skådespel och sätt att läsa replikerna, men efter några minuter kändes de väldigt övertygande. I efterhand kan jag inte tänka mig att någon annan skulle kunna ha gjort rollerna bättre. Barnskådespelarna är alltså lysande och även de vuxna skådespelarna gör bra ifrån sig. Per Ragnar gör en bra prestation som filmens äckligaste karaktär Håkan. Lite oväntat dyker min barndomsidol Ika Nord (”Ika i rutan”) upp i rollen som den kvinnliga delen av Blackebergs alkisgäng. Enligt IMDb har hon inte varit med i någon film- eller TV-produktion sedan hon gjorde rollen som Katten Findus i Tomtemaskinen, julkalendern 1993, och det är väldigt kul att få se henne skådespela igen.

Låt den rätte komma in är den bästa svenska film som jag har sett på många år. Det som gör filmen så mycket bättre än alla andra nyare svenska filmproduktioner är, förutom skådespelet och storyn, det fantastiska fotot. Låt den rätte komma in är en otroligt snygg film, och alla bör ta chansen att se den på bio. Berättelsen berättas i ett långsamt tempo med långa och stämningsfulla tagningar. Kameran står ofta stilla under hela scener och resultatet är väldigt effektivt och snyggt. Det snöiga förortslandskapet är vackert och mystiskt, och jag har inte sett så snygga miljöer på bio sedan Into to Wild och There Will Be Blood. Det är väldigt gripande.

Tomas Alfredson förtjänar verkligen alla lovord och hyllningar han har fått för den här filmen. Låt den rätte komma in blev en bättre film än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på. Det var länge sedan jag blev lika berörd av en svensk film. John Ajvide Lindqvist har själv skrivit manus och det som har slopats av boken har slopats av en vettig anledning . Den nedkortade berättelsen är väldigt stark och gör sig garanterat bättre som film än vad den långa storyn från boken hade gjort. Jag tycker att det är beundransvärt att göra en sådan lågmäld och vacker film av en bok som också hade kunnat bli en ganska medioker och blodig actionskräckfilm. Det går rykten om att Alfredson ska ta sig an Ajvide Lindqvists senaste roman Människohamn. Då kommer vi kanske få se några Morrissey-referenser, vilket egentligen är det enda som saknas i Låt den rätte komma in.

Läs fler recensioner av Låt den rätte komma in på DN, SvD och Aftonbladet.